”Här är vi tillbaka i öst, Monsieur le Sultan! Dessa var den franska generalen Gourauds ord när han i juli 1920 stod
framför Salah al-Dins grav (eller Saladin), medan de franska trupperna precis hade kommit in i Damaskus. Salah
al-Din al-Ayyubis övertagande av Jerusalem från frankerna i 1187 gjorde sultanen till islamens stora riddare, vars
minne fortsätter att upphöjas i den arab-muslimska världen.

Moderna arabiska ledare ofta nämner honom som erövrare och försvarare av de heliga platserna. Det är också
anmärkningsvärt att namnen Saladin åtnjöt också en legendarisk aura i den medeltida kristna västvärlden för hans öppna
sinne, hans uppriktighet och hans mildhet. Denna utmärkta ledare lyckades kristallisera de ridderliga dygderna trots de
långa konfrontationerna kring den heliga staden.

En idealisk ledare

Den stora Syrien och Iraks tillstånd vid slutet av 1100-talet är helt klart inte vad Salah al-Din lämnade efter sig.
Vid slutet av det första korståget hade frankerna den 15 juli 1099 invaderat och tagit över den heliga staden från
inbördes krigande muslimer. Det var först i slutet av andra hälften av 1200-talet som muslimerna samlades genom den
turkiska prinsens Nur al-Din Ibn Zangis oupphörliga kallelse för att ta tillbaka det man kallade Al-Quds. Vid Nur
al-Dins död i 1174 är den muslimska Syrien förenade, men Jerusalem är fortfarande inte återerövrat trots att den
turkiske prinsen hade beställt en minbar (predikstolen som används till predikan i moskén) som skulle installeras i
al-Aqsa moské.

Snabbt stiger fram en man bland kandidater till att efterträda Nur al-Din, en ung officer, född i Irak 1138 vars namn
var Salah al-Din al-Ayyubi. Salah al-Din hade sänts av den turkiska prinsen med sin farbror Chirkuh till Egypten, det
resulterade i att han tog kontrollen över landet och avsatte Fatimiderna. Han blev Sultan i Egypten från 1171.

Det var ingenting man hade tänkt för denna unga kurd vars utbildning och träning i Tikrit hade prioriterat att göra
honom till en värdig krigare av hög rang. Huvuddelen av den information (1) man har om honom kommer från hans omgivning
och särskilt från tre av hans medarbetare, nämligen hans nära vän och rådgivare al-Fadil, den iranske Imad
al-Din al-Isfahani och från Baha Al-Din Ibn Shaddad som var född i Mosul. Andra författare inklusive historiker William
av Tyr kommer att leverera värdefulla dokument som kompletterar källan om Salah al-Din. Bilden som kommer fram visar en
komplett, modig och varaktig krigare, som också är kunnig i arabisk poesi. Han fick också religiös utbildning om sunni
ortodoxi av en religionskunnig skickad från Teheran.

En del av de muslimska författarna under medeltiden betonade emellertid att beskrivningarna av mannen och hans regering
styrdes av en tydlig hyllnings avsikt. Den försiktighet man kan ha för att gå igenom de beskrivande bilderna kan inte
dölja det faktum att hans vänner och fiender instämmer i att lovorda hans egenskaper av god och idealisk suverän. Hans
namn fortsätter att vara associerat med den ridderliga och artiga andan, generositet och respekt för sina motståndare.

Således placerar den florentinska diktaren Dante honom i den fjärde delen av sin Gudomliga Komedi med titeln Helvetet,
bland antikens hjältar: ”Och jag såg Saladin, ensam, där borta” står det i Dantes verk. Det är i själva verket ett
sällsynt hedersomnämnande som sällan erbjöds av en medeltida kristen författare till en muslimsk sultan under en period
som präglades av bittra kamp mellan muslimer och kristna. Senare kommer Voltaire och Lessing att skildra honom som en
upplyst och tolerant ledare som var öppen till alla religioner.

Al-Quds, den återerövrade heliga staden

Mellan 1175 och 1186 befinner sig den Stora Syriens politiska situation i en status quo som börjar vissa tecken på en
snar övergång. Salah al-Din återupptar återföreningens uppmaning uppmuntrat av Nur al-Din, vilket innebar nödvändigtvis
en återerövring av Jerusalem, och han sätter igång några snabba anfall mot frankerna år 1177. Dessa första försök
misslyckas, de upplever en del nederlag. Men på frankernas sida försämras situationen alltmer när kungarna efterträder
varandra. När Kung Amalric I dör i 1174 efterträds han av två kungar i rad, Baldwin IV och hans son, vars regeringstid
var särskilt kort vilket nämns av Abbes Zouache, författare till Saladin mot Jerusalem – Hans uppträde i
Världshistorien och Civilisation (januari 2016). Till det måste man lägga till inbördes kampen mellan Johanniterorden
och Tempelherreorden. 1186 undertecknades ett stillestånd med Gui de Lusignan.

I början av året 1187 kommer händelsen som utlöser det avgörande slaget med Renaud de Chatillons attack mot en muslimsk
karavan. Salah al-Din lämnar Damaskus i början av mars och trupper från Egypten förenas med honom. I april förstörs
Renauds land. Frankerna blir medvetna om hotet och lägger undan sina stridigheter, två arméer förbereder sig för att
slåss. Medeltida historiker uppskattar att det fanns 30 000 män i den muslimska armén och 20 000 på den kristna sidan.
Sammandrabbningen ägde rum i Hattin den 4 juli 1187 där den kristna armén besegrades av Salah al-Din. Tusentals dödades
och sårades, men stora män uppenbaras i de stora striderna, sägs det. Salah al-Din, barmhärtig, låter Gui de Lusignan
att leva men dödar nästa dag Renaud de Chatillon.

Sultanen går inte till Jerusalem förrän han har tagit över alla kuststäderna den ena efter den andra. Frankernas rike
reduceras till en enda plats. En överlevare av Hattin-katastrofen, Balian av Ibelin, förbereder motståndet inuti
Jerusalem och kalla alla medborgare och unga män från 15 år uppåt.

I slutet av september börjar Salah al-Din stadens belägring i femton dagar med ett regn av bomber. De muslimska
soldaterna lyckas med att göra en öppning i muren vilket gör situationen ännu mer ohållbar för frankerna. Till slut
bestämmer de sig för att förhandla vilket den muslimska härskaren accepterar. Förhandlingarna leder till ett avtal den
2 oktober där det fastställs att frankerna kan ta med sig en man, en kvinna och ett barn förutsatt att de betalar tio,
fem och två dinarer. När det gäller de andra som inte kunde betala, blir de slavar. Salah al-Din behöll inte bara sitt
löfte, enligt vissa vittnen eskorterade han också de som hade betalat till Tire.

Salah al-Dins erövring av Jerusalem hade en betydande återverkan, dessutom installerades Nur al-Din minbar. I Europa
förbereddes ett nytt korståg med Rickard Lejonhjärta som kommer att resultera i ett totalt misslyckande. Med undantag
för några år under 1300-talet, Islams tredje heligaste stad var i århundraden i muslimska händer tills koloniserings
tillkomst och berövandet som muslimer led under 1900-talet.

En skugga som hänger över Islams land

Den europeiska koloniseringen, skapandet av den judiska staten, annekteringen av Jerusalem, nederlagen som följde den
misslyckade sammanslagningen av de arabiska länderna, och slutligen förnedringen lidit under de amerikanska
interventioner ledde till att arab-muslimerna återupptäckte Salah al-Din som var en befriare, idealhärskare, modig och
en erövrare som en gång gjorde muslimerna stolta och hedrade dem. Om man tittar närmare hade de muslimska ledarna redan
återupplivat den här stora islambilden under 1800-talet. Vi kommer ihåg den ottomanska sultanen Abdulhamid II som,
inspirerade av en panislamisk anda, utnämnde sig till Salah al-Dins efterträdare och återförenare av den muslimska
världen.

1900-talet precis som 2000-talet har präglat muslimer och de arabiska folken i synnerhet, med en känsla av hjälplöshet
och förlust av självständighet som nödvändigtvis krävt återkomsten av denna riddare som är knuten till islam och
arabiska värderingar som gästfrihet, generositet, ära, uthållighet och mod. Han var kurd, men detta bör inte vara
viktigt i en Mellanöstern som presenterar sig själv som en mosaik av etniska grupper. Oundvikligen är han en person
som människor tar för hjältar och ledare som Gamal Abdel Nasser eller Saddam Hussain använde som referens för att
presentera sig som arabernas nya karismatiska ledare. Denna hänvisning till en ayyubidisk sultan väcker också frågan
om själva arabiska historiografin.

En del historiker som Anne-Marie Edde, författare till boken Saladin (Flammarion, 2012) kunde skylla de arabiska
författarna för att främja den politiska och ideologiska reaktionen över den historiska och vetenskapligt
förhållningssätt, och för att inte skilja det förflutna från nutiden och historien från dagens händelser. Arabisk
historiografi kommer att uppmanas under de närmaste åren att anta en mer objektiv syn på Salah al-Din, men också mot
analysen av berättelsen om hans regeringstid och de studier som gjordes av arab-muslimska författare från 1200-talet
till idag. En bok av Muhammed Munis Awad som publicerades 2008 i Egypten (Salah al-Din al-Ayyubi bayn al-tarik wa
lustura) har öppnat nya perspektiv tack vare sin inställning som riktas mot en mer ”vetenskapligt” arbete för placera
Salah al-Din i sin kontext.

Arabiska muslimer står inför sin historia

Islams och dess riddares härliga historia tas fram upprepade gånger som moralisk hjälp medan besvikelserna följer
varandra. Detta är a priori legitimt och normalt om minnet av det förflutna gör det möjligt för oss inte bara att
meditera om ruinerna av en förlorade civilisation eller att beklaga människans eviga galenskap, men också låter oss
framförallt att vara var och en av oss en del av en historisk kontinuitet och summan av tillhörigheter och
lojaliteter.

Tyvärr, den nuvarande överflöd (idag mer än någonsin) av misslyckade försök till tillhörigheter går från det patetiska
till det hemska. Arvet måste antas på ett enda sätt i enlighet med den tidsperioden människan befinner sig i. Ett
annorlunda synsätt har visat sig beklaglig för Palestina, främjande av Jerusalems återerövring för grundläggande
politiska syften.

Jerusalem (eller Al-Quds) frågan har blivit en trojansk häst som tar som gisslan anhängarnas känslor och tjänar bara
politiska beräkningar utan någon historisk vision och en verklig politisk vilja, vilket medför att det blir en vara som
politiker utbyter på en stor marknad med tårförklarande tal som utmärker sig för sitt hyckleri. Det handlar inte om ett
återtagande av vår historia, tvärtom det är något annat som framträder i klädd som en historiens främjare utan någon
känsla för historien, det förflutna eller framtiden, sådana individer föds vid varje ögonblick. Deras liv verkar vara
en följd av stunder där varje punkt är organiserade på en linje och det är ögonblicket och inte linjen som räknas.

Åter upptäckelse av Salah al-Din kan inte ignorera vissa grundläggande punkter, han var en hedervärd krigare och
sultan, en strateg och erövrare som kombinerade dygder och värderingar som islam kräver. Vad har gjort honom till en
hjälte i den muslimska världen? Hans förmåga att förtjäna sin motståndare eller fiendes respekt, oavsett om de är
muslimska eller icke-muslimska. Hans storsinthet mot de kristna riddarna, som däri kämpade mot honom med kropp och
själ, har upphöjt honom bland de stora männen som världen hedrar. De latinska författarnas beröm vittnar om detta. Är
inte detta avtrycken från en stor ledare? Den som besegrar hjärtan innan han besegrar städerna?

Anteckningar:

* Anne-Marie Edde, Saladin, Flammarion, 2012

Shathil N. Taqa är medlem i El Medina, en förening som drivs av en önskan om att dela med sig av kunskap och förståelse
för den arab-muslimska civilisationens historia, kultur och arv. El Medina, i samarbete med Saphirnews, föreslår att
gå vidare till återupptäckten av denna civilisation.