Adab är en del av Islam, den är så tätt kopplad till din att utan adab skulle man kunna säga att det inte finns
någon islam. Adab innebär i strikt mening att vi vet sakernas värde och därför behandlar vi dem i perspektiv. Av
detta följer att muslimen har en intim relation med världen och sig själv. Han etablerar unika relationer som gör
att denne kan ta pulsen på verkligheten han står inför och agerar med den erforderliga och effektiva energi, detta
är Adab.

Mumin skapar en struktur i förhållande till Adab, eller bättre, känner igen en röd tråd i adab som börjar med Allah
(Hyllning och ära till Honom), fortsätter med den heliga Koranen, sedan med Profeten (frid vare med honom) och bara
genomsyrar varje handling av kunskap, tanke och relationen som denne etablerar i sitt liv.

Det skall inledningsvis erinras om att Koranen är kallamullah, det vill säga det uppenbarade ordet till profeten som
kommer direkt från Allah. Det är en gåva, en gåva som kommer från själva källan, från Den som gör att vi finns. Hans
extraordinära ursprung bör ge oss en uppfattning om vilken typ av adab som krävs inför Honom. För om Adab är att
veta värdet av allt, när det gäller den heliga Koranen, är detta en pärla vars värde ligger utanför vår förmåga att
mäta. Vi står inför ett oändligt tal, utan början eller slut, som Allah själv. Ett tal där Allah visar sig för oss,
definieras med ett språk vi kan förstå, sammanfattande ett hav av kunskap i några ord som utgör en ständig utmaning
för den som fördjupar sig i boken.

Mysteriet med Koranen är mysteriet med världen själv. Det tänder muslimens blod med en kod som bara Allah vet hur
och varför finns skriven i oss och aktiverar oss, det återför oss till livet.

Hängivenheten och kärleken med vilken muslimerna behandlar boken börjar långt innan man öppnar den, man kysser dess
omslag, smeker dess sidor och hanterar noga dem. Boken behandlas som en levande sak som inte kan hanteras tarvlig
eller kastas i ett hörn i huset. Och när den öppnas, dess sidor visar oss en kuslig avgrund av oändligheten och
beslutsamhet, gråt är det enda möjliga under rådande omständigheter. Det är ironiskt att vi, varelse av ord, kan vi
inte tala inför Allahs ord. Endast tårar av vördnad inför skönhet och grymhet i Hans ord kan tjäna oss som rätt
svar.

Så samma respekt som man visar inför Allah, bör man visa inför Koranen. Den som inte har adab med Koranen, vet inte
vad som finns framför honom.

Varje gång vi hör Koranen (även inspelningar från kassett eller cd) bör vi visa respekt för den med vår inre tystnad
och uppmärksamhet.

Det är också Kallam Qadim (gammalt ord), mycket gammalt ord, evig tal från vilken kommer en ocean av visdom. Ett
bottenlöst hav av medvetandet till vilken muslimen hoppar i med tillförsikt och Allahs ledning, och törst efter
kunskap, efter närhet till hans Rabb, sin Herre.

Det finns många hadith från Profeten som beskriver Koranen som en ofantlig bok. Eftersom egentligen, det är det. Den
heliga Koranen är i sig själv en sann under som uppenbarades för Muhammed. I en av dem får vi läsa att ”inför Allah
finns det inte någon medlare av högre rang än Koranen, inte ens en profet, en ängel eller någon annan.” I en annan
rapporteras att Allahs Budbärare sa: ”Och hjärtan rostar som järn.” De frågade: ”O Allahs budbärare, hur kan de
poleras?” Och han svarade: ”Genom att läsa Koranen och minnas döden”.

Hans karaktär, kvintessensen av denna under, uppfattas inte bara av dess förmåga att närma oss Gud, att sätta oss i
Siratal Mustaqim, men också i det faktum att den uppenbarades och det är en del av dess unika karaktär. Allah
avslöjar sig till varje folk med hjälp av vad som är en del av deras svaghet, deras nerv, den som får deras beundran
att växa, och i fallet med det arabiska folket ordet var att vändpunkt, deras dyrbaraste skatt.

Det är känt att bland folken i öknen de kunniga i retorik, poeterna, de som kände fabler (berätta verkliga eller
fantastiska historier) var mycket uppskattade och älskade, därför bör inte förvåna oss att bland dessa människors är
muntlig tradition så djupt rotad. Och så Allah använde det som Muhammeds folk älskar mest, ordet.

Koranen en sammanställning av sådan skönhet och visdom att Budbärarens samtida blev imponerade, fångade av det
underbara i en text av sådan kaliber. Det var inte möjligt för en man och ännu mindre en analfabet, vilket var
fallet med profeten, kunde ha uppfunnit något av den storleken, insvept i en så fin och subtil siden. Ett tal som
talade om tusen saker samtidigt, som lämnade ingen oberörd.

Koranen avslöjas som en mirakulös händelse, som en handling av generositet med en överväldigande skönhet, omtumlande
som lämnar oss andfådda. Koranen är ljudet som sträcker sig in i tidens töcken, som genljuder som ett eko av kända
men glömda viskningar.

Men Koranen är mer, mycket mer än en bok skriven med härligt skrift, mycket mer än en kod full av tecken eller
signaler att följa. Koranen är ett budskap för att höras, reciteras, den bör eka inom oss, den bör komma ut från vår
inre som förklarades av Profeten.

Och från honom har vi lärt oss att under recitation bör vi vara i ett tillstånd av Tahara eller renhet och vi måste
vidta en lämplig fysisk hållning stående eller sittande, men allvarlig och om möjlig mot Qibla.

När det gäller läsningen, rekommenderas att gå vidare med en lugn läsning eller tartil. Man måste vara medveten om
vad det säger till oss och vem säger det. Profeten reciterade långsamt bokstav för bokstav, konsonant efter
konsonant. Det är i den långsamma, i smakande av varje ord, i bristen på brådskan där adab finns.

Det är också ett tecken på respekt och kärlek att läsa den med de bästa röster. Dekorera den med vad det bästa våra
röster kan ge, läsa i harmoni, med glädje, kombinera ord och tystnad i en enda gest som Koranen blir till när den
reciteras.

Ibland kan vi recitera det i huvudet för att undvik att störa någon eller recitera med låg röst. Men att läsa den
hög är också ett tecken på respekt, eftersom den kommuniceras, man förmedla dess budskap till alla som kan höra
den.

Recitationen måste åtföljas av meditation, för reflektion under dessa omständigheter leder oss till slutsatser,
eller snarare, till inspirerade känslor eller tankar.

Reflektionen hjälper oss att reda ut egna och andra källor, att förstå eller i andra fall, att känna till regler som
vi måste följa, annars Koranens välsignelser vänder sig mot dem som inte följer dem. Endast en idiot skulle undgå
att märka skillnaden.

Och slutligen nämner vi några hadither från profeten. För att det inte finns något bättre sätt att avsluta denna
text än att citera mannen som Allah uppenbarade sin magnifika bok till:

Profeten Muhammad sa: ”Den som läser Koranen och sedan överväger att någon annan har fått något bättre att göra,
förringar det vad Gud har upphöjt.”

Han sade: ”Mitt folks bästa hängivenhet är att läsa Koranen.”

Han sade: ”Allah reciterade Koranens kapitel Taha och Yasin tusen år innan han skapade universum. När änglarna hörde
Koranen sade de, Välsignad var den nationen som kommer att få det uppenbarad! Välsignad var den inre som blir dess
behållare! Välsignad var de tungor som uttalar den!”

Han sade: ”Den bästa bland er är den som lär sig Koranen och lär ut den.”

Han sade: ”Koranens folk är Allahs folk och de som ligger närmast Honom.”