Profeten Muhammed (fvmh) och hans följeslagare
levde inte i konflikt med andra etniska grupper och kulturer, de var ärliga, tillmötesgående och allmänt positiv inställda
till andra folk och platser. Profeten och hans följeslagare såg inte andra kulturer som motpoler, inte heller gjorde de en
skarp uppdelning av samhället i områden med absolut gott och ont. Islam infördes inte heller bland araber och icke-araber
som en destruktiv och segregerande världsbild. Istället byggdes det profetiska budskapet, från början, på skillnaden mellan
det goda, det verkligt positiva och mänskliga i de olika kulturer och det onda, som skadar, för vilket bör en förändring
eftersträvas. Profetens lag varken brände ner eller raserade andra folks särdrag, istället försökte man förfina, uppmuntra,
vårda och bevara det för att skapa en positiv islamisk syntes.

Koranen befallde profeten Muhammed att följa goda seder och bruk från folket och använda dem som viktiga referenser i
lagstiftningen:

ÖVERSE med människornas natur [och deras brister], och uppmana [alla att visa] hövlighet och vänlighet och undvik [alla
ordväxlingar med] dem som [står kvar i hednisk] okunnighet.(7:199)

Ibn Atiyya, en berömd medeltida andalusiska jurist och Koran kunnig, sade att denna vers inte bara försvarade de
ursprungsbefolkningarnas kulturs okränkbarhet, men även validerade allt det mänskliga hjärtat ansåg vara fördelaktig och
överensstämmande med Islam om inte den klart förkastades av den uppenbarade lagen. De klassiska islamiska jurister i
allmänhet nämnde ofta denna vers som ett bevis för de positiva kulturella seders acceptans, och man konstaterade med detta
att oftast det som människorna ansåg vara lämpligt, var förenligt med naturen och omgivningen, vilket var ett stöd för att
uppfylla deras grundläggande behov och berättigade förväntningar.

Mycket av det som skulle bli profetens sunna (profetens exempel eller beteende) bestod av pre-islamiska och arabiska
kulturella normer och principen om att tolerera eller acceptera dem, både de arabiska och icke-arabiska i all sin mångfald,
kan betraktas som en grundläggande och avgörande sunna. Ibn al-Mawaq, en 1500-talets jurist från Granada, gjorde en
liknande analys när han citerade exempelvis att Profetens (fvmh) klädsel kod inte hade för avsikt att diktera hur alla
skulle klä sig och kränka med det den kulturella integritet av de icke-arabiska muslimer, som var det faktum fria att
utveckla eller behålla sina egna kläder, inom den heliga lagens vida gränser.

Uttalanden om skillnaden mellan judar och kristna ingår i denna kategori och de gjordes utifrån ett visst historiskt
sammanhang. Vi har redan nämnt Ibn Al-Mawaqs uttalande. Vi hör ofta många muslimer anföra följande Koran vers som ett bevis
på att det är meningslöst för muslimer att söka ett närmande med judar och kristna: Men du kommer inte att vinna vare sig
judarnas eller de kristnas välvilja, om du inte följer deras väg. Säg: ”Guds vägledning är den enda sanna vägledningen.”
(2:120). Texten var riktat direkt till Profeten (fvmh) under uppenbarelsens period och hänvisade till de judiska och
kristna arabiska samhällens känslor mot honom och deras framhärdande at han skulle följa dem och inte grunda en ny
universell religion.

Att göra generaliseringar om denna vers för att utesluta alla positiva relationer mellan de tre religioner som härleds från
Abrahams tro i alla möjliga sammanhang är fel. Dessutom ignorerar man de harmoniska relationer som i vanliga fall förekom
och bör finnas mellan de tre religionerna i en islamisk civilisation.

Reflektioner om islamisk kulturhistoria

Enhet i mångfald

Detta var ett kännetecken för de traditionella islamiska samhällena. Marco Polo, med sin berömda expedition fann en helt
annan värld bara några dagars resa från hans födelsestad Venedig till skillnad från Ibn Battuta, den berömde 1400-talets
marockanska resenär som reste mer än dubbelt än Marco Polo och som kände sig som hemma nästan överallt även om hans resor
tog honom till Kinas hjärta, öarna i Indiska oceanen eller söder om Sahara i Afrika. Trots de etniska skillnaderna bland de
lokala befolkningar, de muslimska samhällen han såg där avspeglade en kulturell instinkt grundat i Islam själv som
balanserade den regionala mångfalden inom den grundläggande ramen för enighet i Guds påbud.

På det materiella planet, exemplifierar den islamiska arkitekturen denna anda av enighet inom mångfalden. Profetens moské
var blygsam och enkel, utan kupol och minaret, båda lades till senare, men Profetens moské med sin enkelhet uttryckte idéer
och grundläggande syfte i en anda som skulle uttryckas senare med mindre enkelhet av den senare islamisk civilisations
moskéer. De stora moskéerna i den stora islamiska världen lyckades omvandla funktionalitet till skönhet på det sättet som
bäst matchade den fysiska miljön och kulturella sammanhang. De fulländade sten, trä och andra material med återkommande
motiv av de lokala traditionerna och omvandlade dem till ett uttryck av det gudomliga ljuset och heliga byggnader som lätt
kändes igen. Moskéerna i al Andalus och Nordafrika kombinerade på ett mästerligt sätt visigotiska element som hästskons
formade valv. Ottomanerna antog de första grekiska kyrkornas höga och enkla valv med smala minareter som liknade obelisker,
som hade sitt ursprung i Anatolien. I Kina integrerade moskéerna på ett lysande sätt den gamla symboliken av den heliga,
medan moskéer i Östafrika och Västafrika genom användning av byggmaterial från området fick en afrikansk karaktär. På samma
sätt blandade Taj Mahal, ett palats med en moskés form, på ett oklanderligt sätt indiska och persiska element, och blev ett
av de största kulturuttryck av den muslimska Indien, ett uttryck som representerar väl områdets karaktär och som blev en av
Indiens symboler över hela världen.

En viktig parameter för att bedöma kulturen är dess förmåga att skapa en enhetlig känsla för den enskilde och samhället
samt konsekventa och väl integrerade beteendemönster. En kultur kommer att ”lyckas” när den är i stånd att överföra en
identitet, skapa social sammanhållning och förse sina medlemmar med kunskap och sociala verktyg som gör att dem är
effektiva i att tillfredställa sina behov. Identitet och social sammanhållning är huvudsakligen kulturella produkter.
Gemenskapen och ett visst självbestämmande bidrar även till att uppnå en ”blomstrande” kultur. I avsaknad av en integrerad
och dynamisk islamisk kultur i Europa, att tala om oss själva som en sann gemenskap, trots de enorma individuella talanger
som växer i antalet eller om att vi en dag ska kunna spela en verklig roll i det sociala eller politiska livet är ingenting
annat än illusorisk retorik.

Genom att sätta tydliga gränser för individen och förmedla en bestämd, enhetlig och sammanhängande uppfattning om identitet,
en stark islamisk kultur i Europa kommer att göra det möjligt ett mer aktivt deltagande mellan oss själva och världen
omkring oss. Vi kommer också att kunna bidra till att hantera den komplexa sociala verkligheten och avgöra på ett produktivt
sätt vilka roller det moderna samhället kräver att vi ska spela. En enhetlig idé om vår identitet ger oss värdighet och
säkerhet om vad vi är och förstärker vårt engagemang i de värderingar vi försvarar. Vi kan beklaga oss om regler som är fel
fastställda men inte om vårt samvete.

Slutsatser

Den klassiska islamiska lagen talade inte om kulturen som sådan, eftersom detta är en modern beteendevetenskaplig koncept.
Istället fokuserade lagen på vad som kan kallas de mest påtagliga och viktiga delar av kulturen: Traditioner (al ’urf) och
användning (al ’ada), något alla juridiska skolor erkände som väsentliga för en korrekt tillämpning av lagarna, även om de
hade olika definitioner och auktoritetsgrad. I islamisk lag, al ’urf och al ’ada omfattar de aspekter av den lokala kulturen
som allmänt anses vara bra och nyttiga, eller helt enkelt ofarlig. I ingen av de juridiska skolor, respekten för kulturen
innebar en total acceptans av dem.

Lokala kulturen bedömdes i enlighet med den islamiska lagens grundläggande regler, vilket innebar ett avståndstagande från
allt som var avskyvärd som t ex ”hedersbrott”, brott som nu åter är i bruk som ett resultat av den samtida kulturella
krisen. Eller den andra ytterligheten, sexuell promiskuitet, ofta förekommande i den moderna kulturen.

En av de fem universella principer som den islamiska lagen förkunnade var, ”De kulturella bruken kommer att motsvara lagen”.
Att avskaffa en etablerad sedvänja eller tradition var inte bara kontraproduktivt utan skapade problem och medförde alltför
stora och oberättigad skada till folket.

En annan välkänd princip i den islamiska lagen underströk detta faktum och konstaterade att: ”kulturella traditioner är
naturliga.” Detta innebär stora svårigheter för alla som vill agera mot sedvänjorna, det är som om de trotsar deras
naturliga instinkter. Därför en klok tillämpning av lagen skulle kräva omfattande anpassning av reglerna i landet i fråga,
regler som bör modifieras eller avskaffas enbart när det är absolut nödvändigt.

Att respektera den lokala kulturens regler innebär att hitta kompromisser och att leta efter och befästa de kulturella
likheterna. ”I denna mening gjorde den islamisk lag skillnad mellan den undergivna imitation av andra (tashabbah), vilket
återspeglar en tvivelaktig förståelse om sin egen identitet och därför ansågs allmänt vara förbjudet eller stötande och den
externa likheten (mushabaha), som var tvingande, rekommenderade eller helt enkelt neutral beroende på fallet”. Det berömda
1400-talets jurist från Granada, al-Shatibi, utan tvekan en av de skarpaste hjärnorna i islamisk rättshistoria varnade för
att juridisk inkompetens inte kunde utdela en person hårdare straff än att kräva henne att förneka sina sedvänjor och
traditionsenliga bruk. Han insisterade istället på att genom att göra bedömningar som överensstämde med de positiva
aspekterna av den lokala kulturen, uppfyllde man Islams grundläggande rättsliga mål, nämligen att söka den allmänna
välfärden i samhället.

I samma linje sade Al Tusuli: ”Det är obligatoriskt att låta människor behålla sina seder, traditioner och allmänna
ambitioner i livet. Att stifta lagar som strider mot detta skulle vara en allvarlig avvikelse och tyranni.”

Tiderna förändras och kulturer anpassar sig till dem. Det fanns en enighet bland de islamiska juridiska tänkarna att de
rättsliga utslagen från äldre tider skulle vara föremål för fortlöpande granskning för att säkerställa att de var anpassade
till sin tid. En juridisk aforism förklarade ”ingen bör motsätta sig regeländringar när tiderna förändras.”

Det finns många i vårt muslimska samfund (Ummah) som ser snett på kulturen, de har en mycket vag uppfattning om vad det är
och vilken roll den spelar i människans tillvaro. Kulturen är för dem ett ord full av negativa konnotationer, något farligt,
problematisk i sig och anti-islamisk (en inställning som har förankrats av fundamentalistiska grupper). De uppfattar
kulturen som ett giftigt ämne som nödvändigtvis måste renas, eftersom enligt dem är islam och kultur ömsesidigt uteslutande.
Vissa tror till och med i sitt naivt och historielös perspektiv att det islamiska kulturarvet, såsom Taj Mahal och Alhambra
i Granada, varit de främsta orsakerna till Islams nedgång och fall. Deras tänkesätt avspeglar den allmän obekväm känsla
inför de moderna tider och krisen i traditionell islamisk kultur. Denna kulturella fobi är oförenligt med den traditionella
islamiska rättsvetenskapen och motsatsen till över tusen år av blomstrande inhemska kulturer och en universell islamisk
civilisation.

Vi måste betona vikten av den traditionella visdomen i den islamiska lagen och bygga om den paranoian mot kulturen som
omger oss. Om vi inte kontrollerar och styr om religionens kulturfientliga identitet som omedvetet utvecklas kring många av
våra moskéer, skolor, bostäder och universitetscampus, kommer Islams naturliga utveckling i Europa att äventyras. När det
gäller de som har tagit till sig denna kulturfientliga inställning, att förklara för dem om hur tolerant den islamiska
rättsvetenskapen är i förhållande till kulturen eller tala om en islamisk kultur i Europa väcker oftast en djup oro,
undermedveten rädsla och obeveklig misstänksamhet. Övertygelsen om att den islamiska lagen fastställer parametrar för att
generera en inhemsk kulturell utveckling skingrar knappast dessa farhågor, eftersom de grundas inte i en rationell tänkande
utan i det undermedvetna som har matats, ibland ända från barndomen, med en utländsk ideologis felaktiga, falska och
universella föreställningar.

Att skapa en muslimsk identitet i Europa är en mycket krävande och komplicerad uppgift som kräver en personlig identitet
och en djup kunskap och förmåga. Ett misslyckande innebär mycket stora risker. Ett misslyckande med att skapa en blomstrande
muslimska samfundet i Europa hotar inte bara vår existens i framtiden, men skulle också vara ett svek mot den gudomlig
förtroende och förlusten av en unik historisk möjlighet för en social och fysisk europeisk utveckling. Trots det kräver den
heliga lagen att vi tar på oss denna uppgift. Arbetet vi har framför oss handlar verkligen om ”ijtijad” (ansträngning eller
engagemang för en dynamisk innovation).

I fotspåren av de stora juristerna från vår förflutna, ett misslyckande från vår sida skulle vara ”en orättvisa och olydnad
mot Gud” om inte i vårt fall ”vårt stora misstag” inte orsakades av någon isolerad rättsregel eller mycket speciella fall
utan av ett helt samhälles dekandans, med de risker det innebär för det europeiska samhället.

Vi behöver skapa en islamisk kultur som ger oss friheten att vara oss själva. För detta behöver vi ha en viss känsla av
kontinuitet med vad som varit tidigare, och det som kan vara i framtiden.

Det finns ett talesätt som förkunnar: ”Världen är inte gammal, eftersom framtiden föds av det förflutna.”

Endast med en definierad kultur identitet kan vi förvänta oss en ljus islamisk och integrerad framtid som närs av vår
förflutnas rikedom.