Pierre Lory

Gudsvilja och människans val i sunni Islam

Vilka är de teologiska uppfattningar om den troendes valfrihet i klassisk sunni islam och hur är de relaterade till
de moderna uppfattningarna om de mänskliga rättigheterna? Det analyseras av Pierre Lory, studiechef för Islamiska
Studier vid Ecole Pratique des Hautes Etudes (EPHE).

Vi kommer inte att diskutera här om ”medborgarnas frihet” i klassisk islam, det skulle vara en anakronism. Fram
till 1800-talet organiserades det muslimska samhället i väl definierade sociala utrymmen: muslim/icke-muslimsk
(dhimmi), män/kvinnor, fria män/slavar. Muslimsk lag bestämde varje grupps rättigheter och skyldigheter,
frihetsutrymmet var inte detsamma för varje kategori.

Den fråga vi behandlar här är den fria viljan i muslimsk tanke. Det är, tycker jag, väldigt viktigt för att
förstå senare frågan om friheten i samhället. Denna teologiska fråga, även metafysisk, är egentligen ett sätt
att fråga: Finns det en självständig mänsklig individ i Islam, och hur han/hon utövar sitt val?

Vilken självständighet finns hos individen i klassisk islam?

Reflektionen om individens frihet och självständighet har påverkats av två historiska grundvalar:

1. Efter profetens död år 632 befann sig de troende sig utan någon mellanhand mellan dem och Koranen. Då uppstod
frågan om exeges i profetens frånvaro. Men muslimer hade inte organiserat sig som en ”kyrka”, man hade inte en
högre auktoritet, ett prästerskap. Den sunnitiska dogmen om predestination kommer därför att vara resultatet av
gemenskapens samarbete med fokus på konsensus, ett arbete som sträckte sig över flera århundraden. Detta är
viktig att komma ihåg, det som en konsensus har skapat, kan en annan konsensus avskaffa.

2. Islam är född inom en stat, en stat som bedrev erövringar och etablerade ett imperium. En stat där makten var
hård omtvistad från sitt ursprung (framförallt efter inbördeskriget 656-660). Umayyadiska kaliferna tog makten
genom vapen. De shiitiska strömmarna motsatte sig dem i Profetens familjs makts namn. Kharidjiterna bekämpade dem
för att hävda makten hos de mest dygdiga.

Frågan här är, vem är en troende, en syndare eller en hycklare? Vem vill du lyda? Beroende på det valda svaret
uppmuntras politiskt uppror eller tvärtom, fördöms det. Umayyadkaliferna, när de hade makten, försökte påverka
teologin till deras fördel. Dogmen om Guds predestination av mänskliga handlingar uppmuntras ofta av regimen på
plats.

Enligt denna idé utövar kalifen sin funktion genom gudomlig vilja (ad hoc hadiths sprids om denna ståndpunkt), att
lyda kalifen är därför att lyda Gud. För andra strömmar är människan fritt i sina handlingar. För dem är den
orättvisa kalifen en syndare genom avsiktligt val, till och med en avfälling som förnekar sin muslimska tro genom
sina orena handlingar. Det måste störtas, och det är till och med en plikt att bekämpa denne.

Frihet, förmågan att välja sina handlingar har därför varit ett tema som tagits tidigt i historien, pragmatiskt,
även politiskt.

I denna allvarliga fråga ger inte Koranen ett riktigt tydligt svar. Det finns verser som står mot varandra. Vi kan
citera en vers som föreslår att människan göra ett val. Gud förändrar inte människornas villkor, förrän de ändrar
sitt sinnelag; och om det är Guds vilja att ett folk drabbas av olyckor kan ingen avvärja det och ingen utom Gud
kan hjälpa dem. (13:11). Andra verser hänvisar till den gudomliga bestämmande över de mänskliga handlingarna: Men
Gud låter den gå vilse som vill [gå vilse], och Han vägleder den som vill [vägledas] – Han är den Allsmäktige, den
Allvise. (14:4). Andra tycks föreslå en syntes som betonar den gudomliga allsmäktigheten: DETTA är en påminnelse.
Låt då den som vill, söka en väg till sin Herre! Men ni kan bara vilja om [också] Gud vill [att ni söker denna väg];
Gud är allvetande, vis. (76:29-30). Sammantaget löser den koraniska texten inte denna debatt.

Den mutazilitiska strömmen

Den stora vändpunkten i islamisk tanke ägde rum under första hälften av nionde århundradet. Det är då sunniströmmen
föds som en medveten ström, som utgör ”ortodoxin”.

Sunni strömmen byggdes mot konkurrerande strömmar, inklusive rationalistiska strömmar. En ström av rationalistisk
riktning uppstod i början av den abbasidiska perioden vars huvudsakliga representant var de mutazilitiska skolan.

Hans anhängare försvarade tanken på Guds absoluta rättvisa, som agerar enligt samma moraliska normer som Han kräver
av människan. Gud har gett människan Koranen, en bok som ska vara tydlig och rak. Han har försett alla människor med
en förmåga att resonera vilket gör det möjligt för dem att tydligt skilja på det onda, den falska sanningen. Varje
människa har tillräckligt med skäl för att arbeta för sin frälsning. Den troende är en full ansvarig individ, fri
att ta egna beslut.

För dessa mutazilitiska rationalister blev Koranen skapad i historien, det är en central punkt i deras dogmatik.
Faktum är att människan är fri, därför handlade Profeten Muhammad fritt under sitt liv. Han kunde tveka eller göra
misstag. Koranen skapades för att stödja hans uppdrag. Koranen förklaras därför enligt successiva historiska
händelser. Det är historien om en man, Muhammad och hans samhälle, som ger upphov till de olika fragmenten av
Uppenbarelseboken. Denna synpunkt har nu tagits upp av de ”nya tänkarna av islam”, varje text, även gudomlig,
han sin mening bara i sitt historiska sammanhang (se N. H. Abu Zayds arbete).

Observera dock att denna synvinkel var en minoritet under 800-talet, och det förblev så.

Dogmen om predestination i traditionell sunni islam

För den sunni majoriteten är Koranen verkligen evigt. Den är ett gudomligt ord som fanns redan innan världens
skapelse. Så hur förklarar man referenserna i Koranen till många anmärkningar om historiska fakta: strider i Badr
(624) och Uhud (625), eller omnämnandet av profetens fiender, eller till och med Muhammads äktenskapliga problem?

Sunni teologer svarar: för att dessa händelser planerades från hela evigheten. Historien var redan skriven.

Skillnaden är avgörande. Koranen kan inte längre förklaras av historien som bland mutaziliterna, tvärtom är det
människornas historia som ligger central i Koranen, vilket uttrycker den gudomliga predestinationen.

Jag skulle vilja insistera på att jag tror att traditionell sunni islam placerar sig i en tillfällighet som är
sin egen. Denna dogm av predestination betyder inte fatalism, vilket framgår av de många uppror i sunniströmmens
historia och fram till idag. Å andra intygar det en mänsklig vilja i förlängningen av ett gudomligt beslut som
föregår det. Den sunnitiska revolten uppstår inte som en ”fri” man i den moderna betydelsen av termen, han uppfattar
sig som utvald, som verkar genom Guds val och blir därför Hans instrument. Allt detta är väldigt aktuellt.

Om individens suveränitet

Denna långa inledning är en ram för frågan om hur vi placerar människans frihet inför de förändringar som föranleds
av modernitet, inför nya idealen som jämställdhet mellan män och kvinnor, troende/icke-troende, mm.

Hittills hade sunni muslimerna styrts av en lag som Gud bestämde, som endast Han eller Hans profet kunde förklara.
Men Gud är otillgänglig, och profeten är död. Vi återvänder till frågan om tolkningen av Koranen, som inte är
explicit, och även hadith.

Vi förstår dödläget, eller åtminstone den teoretiska svårigheten (inte nödvändigtvis praktisk) för att rättfärdiga
de demokratiska friheterna. Kan vi ändra en del av den gudomliga lagen genom en enkel parlamentarisk omröstning med
en 51 % majoritet? Valet av tolkning, det är förstått, avgörande, det engagerar en hel vision om tron, förhållandet
mellan samhället och Gud.

Typisk för denna förlägenhet är den islamiska förklaringen om de mänskliga rättigheterna (Kairo, 1990), som i
grund och botten skickar universaldeklarationen till de högre status som åläggs av sharia-lagen.

Låt oss ta specifika exempel. Kan man, i ett muslimskt samhälle, bevilja medborgarskapsfriheter till en ”icke
troende” (kuffar, deklarerade ateister eller icke-muslimer) för att ge dem fulla rättigheter? Koranen, i sina så
kallade ”Medina” verser, ger de troende det politiska målet att eliminera kuffar. Vilken exeges ska man anta och
tillämpa?

Här finner vi den svåra frågan för de första generationerna: Vem är en troende, vem är en syndare? Vilket värde ska
man ge till de egna val?

Sammanfattningsvis blir frågan i slutändan en fråga om acceptans eller inte av individens suveränitet: kan den senare
fastställa sina individuella val framför Gud, som mutaziliterna föreslog, eller måste man underkasta sig de
gudomliga besluten som föregår en och fortsätter? Oundvikligen befinner vi oss i en brytpunkt här – eller inte.