Redaktion – Källa: Andalusiska Muslimer
Tredje: Uppdelning
Den som läser Koranen en gång i veckan bör dela det upp i sju sessioner där man läser en sjunde del av den totala
texten vid varje tillfälle.
Profetens kompanjoner gjorde dessa uppdelningar (Hizb) också. Till exempel vet vi att Uthman startade sin
Koranläsning varje fredag kväll (torsdag för oss) med att recitera från Fatiha till al-Maida. Lördag kväll (fredag
för oss) lästes han från al-An’am till Hud. Söndag kväll (lördag för oss) från Yusuf till Maryam. Måndag kväll
(söndag) från Taha till al-Qasas. Tisdag kväll (måndag) läste han från al-’Ankabut till Sad. Onsdag kväll (tisdag)
reciterade han från Az-Zumar till Ar-Rahman. Slutligen på torsdag kväll (onsdag) avslutade resten av Koranen. Ibn
Masud hade också en egen uppdelning.
Det har sagts att Koranen kan delas in i sju delar, det första täcker de tre första kapitlen, den andra fem, den
tredje sju, den fjärde nio, den femte elva, den sjätte tretton och den sjunde från Qaf till slut.
Profetens följeslagare delade upp läsning av Koranen i sektioner enligt deras seder. Tydligen gjorde något liknande
Profeten själv (fvmh). Allt detta innan uppdelningen i femtedelar, tiondelar och andra delar, som alla är en
innovation (muhdaz).
Fjärde: Att skriva
Det rekommenderas att försköna skrivandet när man kopierar Koranen och dess förtydligande punkter och tecken som
förenklar läsningen och underlättas dess korrigering. Under Profetens tid (fvmh) och hans följeslagare fanns det
inga diakritiska punkter för att differentiera vissa konsonanter eller tecken på korta vokaler. Strax efter, för
att undvika förvirring, började man skriva dem med rött bläck så att den inte störde originaltextens formalitet som
används av profeten Muhammads (fvmh) samtida. Sådana innovationer, efter viss tvekan, ansågs positivt eftersom
förskönade och förtydligade texten utan att ändra den på något sätt.
Till exempel, al-Hasan och Ibn Sirin avrådde signaleringen av femtedelar, tiondelar och andra delar. Ash-Shabi och
Ibrahim var de som rekommenderade att inte använda diakritiska punkter, inte ens differentierade med röd färg, och
sa, ”Avtäck Koranen.” Troligen var det så att dessa varningar berodde på rädslan inför möjligheten till tillägg som
kunde leda till förvirring och deras starka önskan att bevara Koranen som det var i profetens tid (fvmh) oförändrad.
Dessa invändningar från personer man såg upp till var värdefulla för att arbetet skulle göras med stringens och
skrupler, och slutligen accepterade nationen dessa innovationer som underlättade Koran läsningen. Vi måste komma
ihåg att, trots att det är en innovation (muhdaz, bida), är det inte alls negativ eller värdelös uppfinning,
eftersom inte varje bida är fel (Dalala). Detsamma gäller den kollektiva läsningen under Ramadan, Taraweeh, som är
en muhdaz av Umar, som anses av muslimerna vara en god bida (bida hasana). En dålig bida är den som kolliderar med
en gammal sunna eller förändrad det.
Om vi fortsätter med ämnet, en medlem av de första generationerna av Islam sade: ”Jag läser den i inrutade kopior
av Koranen, men jag personligen markerar inte det”.
Vi ser hur frågan utvecklades. Al-Autha berättade att Yahya ibn Kathir sade: ”Koranen saknade sådana tecken i de
volymer som samlades i början. Senare uppfanns de punkterna som används för b och t och man sade: Det finns ingen
skada i det, och de är som ljus för Koranen. Senare började man använda stora punkter för att signalera versernas
slut, och man sade: Det finns ingen skada i det, eftersom de tjänar för att erkänna versernas slut. Senare uppfanns
ornamenten som markerar början och slutet av kapitlen.”
Abu Bakr al-Húdzali sade: ”Jag frågade al-Hasan om de röda punkter i Koranens bokstäver och han frågade mig vad den
användes till, och jag sa: För det perfekta uttalet av arabiska. Då sade han: Det korrekta uttalet av arabiska är
en tillgång”.
Khalid al-Hadzdza sa: ”Jag gick dit Ibn Sirin var och såg honom läsa en Koranen med punkter, när han tidigare hade
avrått från det”. Vi ser alltså att även de författare som ursprungligen inte rekommendera punkterna till slut
övergav sina invändningar. Det sägs att al-Hajjaj var den som införde sådana innovationer, han samlade alla
experter i Koranen efter att han hade beordrat dem att räkna alla orden i Koranen och skapa ett enda kriterium för
indelning i sektioner för recitation. Det var då Koranen delades i trettio delar (yuz) och i mindre sektioner.
Femte: Den långsamma läsningen (tartil)
Det är det rekommenderade sättet att recitera och läsa eftersom, som vi kommer att förklara, syftet med dessa
metoder är reflektionen (tafakkur, tadabbur). Tartil (långsam läsning) är mest lämplig för detta ändamål. Umm
Salama beskrev Profetens (fvmh) recitation som långsam, bokstav för bokstav, konsonant för konsonant.
Ibn Abbas sade: ”Att recitera al-Baqarah och Al Imran med tartil som tillåter mig att reflektera är mer värdefullt
för mig än att recitera hela Koranen i all hast.” Han sa också: ”Jag tror att deklamera de korta kapitlen
Al-Zalzalah och al-Qariah långsamt är bättre än att recitera de större al-Baqarah och Al Imran snabbt”. Man
frågade Mujahid om fallet med två män som gick in salat tillstånd och deras Qiyam (stående ställning) varade lika
lång, men den ene reciterade under den tiden endast al-Baqara medan den andre reciterade hela Koranen, Mujahid
svarade: ”De är lika i belöning de förtjänar.”
Man måste förstå att tartil (långsam läsning) är önskvärd i sig och inte bara för att det underlätta reflektionen.
Det ska också krävas av de som inte talar arabiska, som inte har kunskaper i det språket i vilket boken är skriven,
de ska recitera Koranen sakta även om de inte förstår dess betydelse, eftersom det är närmast respekt och vördnad,
och i varje fall, påverkar det hjärtat, medan brådskan inte producerar dessa effekter.
Sjätte: Gråtande
Det är tillrådligt att gråt (buka) följer läsning eller recitationen av Koranen. Profeten (fvmh) sa: ”Läs Koranen
och gråt, och om ni inte kan gråta spontant, framkalla det”. Och han sade också: ”Det är inte någon av oss den som
inte sjunger med Koranen (med sorg)”.
Salih al-Murri sa: ”I en av mina drömmar reciterade jag Koranen inför Profeten (fvmh), som sade: O Salih, detta
att läsningen, men var finns tårarna?” Ibn Abbas sade, ”När ni kommer till versen som är märkt för att utföra en
prostration som finns i Subhana, sänk inte pannan till marken tills ni gråter. Om ert öga inte gråter, gråt med
hjärtat.
För att kunna locka tårarna ska hjärtat fyllas med sorg, eftersom det är sorg (huzn, hazan) som orsakar tårarna.
Profeten (fvmh) sa: ”Koranen uppenbarades åtföljd av sorg. När ni reciterar det, framkalla sorg i er.” Ett sätt att
orsaka sorg är att fokusera på de hot som Koranen framställer mot människan liksom svårighetsgraden av de åtaganden
som den kräver, med detta bör läsaren känna igen sina begränsningar, sin oförmåga att möta Koranens krav, sedan
kommer läsaren att oundvikligen känna sig ledsen och detta kommer att utlösa tårarna. Visst är människornas
situation inför Koranen den största av katastrofer.
Sjunde: Vederbörlig uppmärksamhet till versernas krav
Och så, om ni går igenom en vers som antyder eller beordrar en prostration, det rekommenderas att göra det (det
rekommenderas även om man hört andra recitera det och om denne gör prostrationen). Det rekommenderas att ta lägga
pannan mot marken i sådana fall endast om man är i ett tillstånd av renhet (tahara). I Koranen finns det fjorton
verser av denna typ (t.ex. i kapitel al-Hajj finns det två fall, medan i Sad det finns ingen).
Den minst i en av dessa prostrationer (falla ner – sayda) är att lägga pannan på marken, men den fullständiga
sättet att göra det är att först uttala takbir (Allahu Akbar) och lägga pannan på marken och i denna position be i
enlighet med innebörden av versen. Till exempel, om man läser versen som säger: ”Och de föll framstupa och
förkunnade beröm av sin Herre, utan arrogans”, man kan säga under prostrationen: ”Låt mig vara en av dem som lägger
pannan på marken inför Dig och för Dig, en av dem som proklamerar Ditt beröm. Och jag söker skydd i Dig för att
inte vara en av de arroganta.” Eller, om man reciterar: ”Och de faller på sina ansikten gråtande, och det får att
växa deras rädsla”, då kan man säga, ”Låt mig vara en av dem som gråter i Din sökning, en av dem som fruktar Dig.”
Och så varje gång.
För att genomföra denna prostration finns samma villkor som salat kräver, att vara klädd, vara vänd mot Qibla och
att kroppen, kläder man bär och platsen för prostrationen ska vara fria från immateriell (hadaz) eller materiell
förorening (jabaz). Om man inte är i ett tillstånd av renhet när man hör recitationen av en vers i denna kategori,
då måste man utföra prostrationen efter att man ha utfört tvagning.
Det har också sagts att det mest perfekta sättet att genomföra dessa prostrationer är: att säga takbir och höja
händerna i tahrim (tillgång till det förbjudna rummet), upprepa takbir medan man sänker kroppen tills pannan når
marken, upprepa takbir när man lyfter pannan från marken och hälsar (taslim).
Några har lagt till tashahhud mellan den sista takbir och taslim, men de har inget argument än analogin med salat,
men det bör inte beaktas. Om det under salat reciterar imamen en vers bland dem man rekommenderar att göra sayda,
bedjaren bör göra det om imamen gör det, och inte i något fall bör utföras det under egen läsning i en raka under
tystnad om man ber i gemenskap efter en imam.
Åttonde: Hur man börjar Koranläsningen
När man börjar läsningen av Koranen bör man säga:
a’udhu billahi samii l-aalimi min ash-shaitani r-rajeem (Jag söker skydd hos Allah som hör och känner den stenade
Sata), rabbi audhu bika min hamazati sh-shayatini wa a’udh bika rabbi an yáhdurun (Min Herre, jag söker skydd hos
Dig från djävlarnas viskningar, och jag tar skydd hos Dig, min Herre, så att de inte kommer till mig), och sedan
recitera versen An-Nas och al-Fatiha.
I slutet av recitationen bör läsaren säga: sadaqa llahu ta’ala wa bállaga rasulu llahí salla llahu ’alaihi wa
sallama (Allah är uppriktig, och Hans Budbärare (fvmh) har överfört hans ord), allaahumma nfa’na bih wa barik lana
fih (allahumma, gör att det blir användbar denna läsning och välsigna oss i det), al-hamdu lillahi rabbi l-’alamin
astágfiru llaha l-hayya l-qayyum (beröm till Allah, världarnas Herre, och jag ber om förlåtelse till Allah, den
Levande, den Evige).
På samma sätt, om under läsningen. man går i genom en vers där man glorifierar Allah (tasbih) bör man glorifiera
och förkunna Allahs storhet (subhana llah allahu akbar). Om man går igenom en vers som är åkallan (du’a) eller
begäran om förlåtelse (istigfar) måste man åkalla och be om förlåtelse. Om man passerar genom en passage där man
nämner något önskvärt måste man uttrycka denna önskan eller om, tvärtom, nämner texten något motbjudande, måste man
ta sin tillflykt i Allah mot det. Man kan göra detta högt eller tyst.
Hudhaifa sade: ”Vid ett tillfälle gjorde jag salat med Profeten (fvmh) och började recitera Al-Baqara. Han gick
inte igenom någon vers där Allahs barmhärtighet nämndes utan att ha bad om det, eller någon vers där Allahs straff
som väntar de ogudaktiga och orättvisa nämndes utan att be Allah att skydda honom från det, eller någon vers där
Allahs perfektion beskrevs utan att förhärliga Honom.”
Vid slutet av studiesession, recitation och Koran läsning bör man uttala åkallan som profeten (fvmh) brukade göra i
det här fallet: Allahumma rhamni wa bil-qur’ani wa y’álhu li imaman wa nuran wa hudan wa rahma (allahumma, förbarma
dig över mig för Koranen, och gör det till ljus, imam, väg och nåd för mig), allahumma dhakkirni minhu ma nasitu
wa ’allimni minhu ma yahiltu wa rzuqni tilawatahu anaa l-laili wa atrafa n-nahari wa y’alhu li húyyatan ya rabba
l-’alamin (allahumma, påminn mig om det jag har glömt om det, lär mig det jag fortfarande inte vet, och ge mig dess
läsning i nattens famn och dagens ändar (soluppgång och skymning), och gör det till ett argument till min fördel,
oh Världarnas Herre).
Nionde: Högläsning
Recitatören bör, åtminstone, höra sig själv, eftersom läsning innebär uttalet av bokstäverna med särskiljning från
ljud. Såsom noterats, är rösten nödvändigt med minsta krav om att läsaren hör själv (annars, till exempel, skulle
den salat som kräver att den ska göras med hög recitation blir ogiltigt). Att höras av andra anses önskvärt ur en
synpunkt och olämpligt från en annan.
Anhängarna av tyst läsning (qiraat al-israr) stödjer sig på hadithen där profeten sa: ”Den hemliga läsningen är
bättre än läsningen med högt röst precis som diskret generositet är bättre än offentlig generositet” eller, enligt
en annan version: ”Den som läser högt Koranen är som den som skryter om sin generositet och den som läser Koranen i
tysthet är som den som är generöst privat.”
Man har också tillskrivit Profeten (fvmh) följande ord: ”En privat handling är sjuttio gånger större än den som
görs offentligt”. Han också sa: ”Det bästa rikedom är den som är tillräckligt för sitt uppehälle, och det bästa
uttalandet av Namnet är den osynliga”.
Ett annat uttalande som tillskrivs honom säger: ”Gör inte så att man hör varandras recitation av Koranen mellan
Maghreb och Isha”. Det sägs att en natt Said ibn al-Musib hörde Umar ibn Abd al-Aziz, stadens prins och senare
kalif, recitera Koranen högt samtidigt som man gjorde salat i profetens moské. Då beordrade Said sin tjänare att
göra följande: Gå till den som gör salat och säg till honom att sänka rösten.” Tjänaren svarade: ”Moskén är inte
vår, och denne man har rätt till vad han gör.” Då gick Said ut och vände sig till Umar på avstånd och sade: ”Du! Om
du söker Allah, sänk rösten. Och om det du vill är att folk ska höra dig, bör du veta att det inte kommer att gynna
dig inför Allah.” Umar tystnade och snabbade sin salat. När han var klar, tog han sina sandaler ödmjukt och gick
därifrån.
Däremot stödjer sig anhängarna av att deklamera högt (qiraat al-Yahr, Qiraat al-’alanía) på hadithen där det sägs
att profeten (fvmh) hörde sina följeslagarnas läsning av Koranen med hög röst i moskén och godkände det genom att
säga: ”När ni går upp till aalat på natten, recitera Koranen högt, eftersom änglarna och invånarna i huset kommer
att få höra det och göra salat med er.” Det sägs att vid ett tillfälle passerade profeten (fvmh) Abu Bakr som
reciterade i tysthet och frågade honom varför han gjorde det och han svarade: ”Han jag vänder mig till hör mig”.
Sedan gick han vidare och förbi Umar som läste högt, och frågade honom varför, och han svarade: ”Så väcker jag den
sovande och skrämmer djävulen”. Slutligen gick han förbi Bilal som reciterade vissa delar högt och andra i tystnad,
och han frågade samma sak, och Bilal svarade: ”Jag blandar det goda med det goda”, Profeten (fvmh) slutligen sa
till dem: ”Ni alla har rätt.”
I själva verket är åsiktsskillnader som nämns här beroende av sammanhanget. Läsning som görs i hemlighet är ett
vapen mot hyckleri, låtsandet och det konstgjorda, och det är det bästa för dem som fruktar att falla in i någon av
dessa laster. Å andra sida är högläsning bättre, om man inte fruktar dessa faror eller stör någon, eftersom det
bidrar till den förra, och röstens dygd, förutom att tjäna till andra.
Högläsning eller recitera har andra fördelar som att väcka hjärtat underlättar förståelsen av det man läser och gör
det möjligen för andra att lyssna. Dessutom skrämmer bort sömnen och uppmuntrar den lata. Om någon av dessa
avsikter är närvarande är bättre att recitera högt. Om alla dessa intentioner är närvarande, är förtjänsten av
högläsning större. Överflödet av avsikt renar den som utför en åtgärd och multiplicerar frukterna han är berättigad
till.
Om in en handling finns tio avsikter. Får man för det tio belöningar. Därför säger vi att recitationen genom att
titta på texten i Koranen är bättre eftersom att titta på boken är en hängivenhet. Det sägs att Uthman slet två
kopior av Koranen med sin läsning. Många av profetens följeslagare föredrog att läsa än att recitera från minnet,
och det fanns några bland dem som inte skulle lätt en dag passera utan att läsa texten, de avskydde att vara länge
utan att titta på Koranen.
Tionde: Försköning av rösten under läsningen och långsam recitation (tartil) med noggrannhet vid varje ljud utan
överdrivna och onödiga tillägg eller förlängningar som ändrar texten.
Profeten (fvmh) sa: ”Smycka Koranen med era röster”. Han sade också: ”Allah tillåter inte något så mycket som
förskönandet av rösten under recitation av Koranen.” Han sade: ”Han är inte en av oss den som inte sjunger Koranen”
(det sägs att verbet som används egentligen betyder ”ha tillräckligt”, det vill säga, ”han är inte en av oss den
som inte har tillräckligt med Koranen” eller ”han är inte en av oss den som inte är rik med Koranen” som är samma
sak, men den mest korrekta versionen av verbet är ”sjunga”, ”skandera”).
Vid ett tillfälle väntade Profeten (fvmh) på Aisha och hon var sen. När hon kom, frågade han om orsaken till
förseningen, och hon sade: ”Jag lyssnade på en mans recitation, och har aldrig förut hört en vackrare röst”. Då
gick profeten (fvmh) ut för att höra och han var ute länge. När han återvände, berättade han för Aisha: ”Det är
Salim, mawla till Abu Hudhaifa. Jag tackar Gud för att sätta i min nation någon som honom.” Vid ett annat tillfälle
hörde profeten (fvmh) Abd Allah ibn Mas’ud recitera Koranen för Abu Bakr och Umar, som var bakom honom och gjorde
salat länge. Profeten (fvmh) sa: ”Den som vill höra mjukheten och skönheten med vilket Koranen uppenbaras för mig
ska lyssna Ibn Mas’uds läsning.”
En annan gång bad Profeten (fvmh) Ibn Mas’ud att recitera Koranen, som sade till honom: ”Vill du att jag ska
recitera Koranen när det är du som har fått den uppenbarat?” Och han svarade: ”Jag gillar att höra annan recitera
det”. Då reciterade Ibn Mas’ud en passage och berättade sedan att Profeten (fvmh) fick tårar i ögonen.
Han lyssnade också på Abu Musas recitation och han kommentera för sina kamrater om att hans röst var som Davids när
han reciterade psalmer. När Abu Musa hörde det gick han till Profeten (fvmh) och sade: ”Om jag hade vetat att du
lyssnade på mig, hade min prydd min röst med en stor skönhet”.
Haitham, den berömda Koran recitatör, såg i sina drömmar profeten (fvmh) som frågade honom: ”Är du Haitham, som
pryder Koranen med sin röst?” Och han svarade ja. Då sade Profeten (fvmh): ”Må Allah belöna dig med det goda!”
Profetens följeslagare träffades ofta och brukade be någon av dem att recitera ett kapitel i Koranen, Umar frågade
alltid Abu Musa med, ”Låt oss minnas vår Herre”. Och sedan tiden gick, och när någon märkte att tiden för någon
salat var på väg att rinna ut sade denne till Umar, ”Åh, prins, salat, salat” och han svarade, ”Är vi inte i ett
tillstånd av salat?” Han syftade på versen i vilken Allah har sagt, ”Minnet av Allah är det största”.
Profeten (fvmh) sa: ”Den som hör en vers av Koranen, kommer det att vara för honom ljuset på Domedagen.” Om att
höra en vers är ljus, vad kommer det att vara belöningen för den som reciterar det? Allt detta är väl så länge det
inte finns hyckleri eller sken eller förkonstling.
