Redaktion – Källa: Islamreligion
I Guds, Den Nåderikes, Den Barmhärtiges namn!
Enligt den islamiska världens perspektiv betyder rättvisa att sätta något på sitt rättmätiga ställe. Det innebär också
behandla andra på ett likvärdigt sätt. I islam är rättvisa också en moralisk dygd och ett attribut som tillhör
personligheten. Rättvisa ligger nära jämlikheten i den meningen att det skapar en jämvikts tillstånd i fördelningen av
rättigheter och skyldigheter, även om de inte är identiska. Islams profet sade:
”Det finns sju kategorier av människor som Gud kommer att hålla under Sin skugga den dag då det inte finns någon annan
skugga än Hans egen. (En av dem är) en rättvis ledare.”
(Sahih Muslim)
Gud talade till Hans Sändebud på detta sätt:
”O mina tjänare, jag har förbjudit mig själv orättvisan och jag har förbjudit den även till er. Därför bör ni undvika att
vara orättvisa mot varandra.”
(Sahih Muslim)
Därför är rättvisa moralisk rättfärdighet och förnuft eftersom det innebär att alla saker ska vara där de hör hemma.
Rättvisans vikt
Koranen, den heliga skriften för islam, anser rättvisan vara en av de högsta dygderna. Det är en grundläggande mål i islam
till den punkt att den har samma prioritet som tron på Guds enda rätt att bli dyrkad (Tawheed) och sanningshalten i
Muhammeds profetskap. Gud förklarar i Koranen:
GUD befaller att rätt och rättvisa skall råda [människor emellan och befaller dem] att göra gott och att vara givmilda
mot de närmaste, och Han förbjuder alla skamlösa handlingar och allt som strider mot rimlighet och förnuft och allt som
innebär en kränkning av andras rätt. Han förmanar och varnar er, för att ni skall lägga det på hjärtat. (16:90)
Och i en annan vers:
TROENDE! Stå fasta på Guds sida som vittnen för rätt och rättvisa och låt inte avoghet mot människor förmå er att avvika
från rättvisans väg. Gör rätt – det ligger gudsfruktan närmast; Gud är väl underrättad om vad ni gör. (5:8)
Därför kan man dra slutsatsen att rättvisan är en skyldighet i islam och orättvisan är förbjuden. Rättvisans centrala roll i
det koraniska värde system återspeglas i följande vers i Koranen:
Vi sände Våra profeter med klara bevis [om sanningen] och med dem sände Vi Skriften och en Våg för att [hjälpa]
människorna att handla rättvist. (57:25)
Uttrycket ”våra budbärare” visar att rättvisan är syftet med alla uppenbarelse och skrifter som har skickats till
mänskligheten. Versen visar också att rättvisan måste vägas upp och implementeras genom kriterier och riktlinjer som
uppenbarelsen har infört. Islams syn på rättvisa är förståeligt för alla. Alla vägar som leder till rättvisan står i harmoni
med islamisk lag. Gud kräver rättvisa och ordning, och även om Han inte har beskrivit en specifik väg, har Han gett allmänna
råd om hur man ska uppnå det. Han har varken föreskrivit ett bestämt sätt att nå den och inte heller ogiltigförklarat någon
annan metod som leder till rättvisa. Därför är alla medel och metoder som förenklar, förfinar och leder till rättvisan och
inte kränker islamiska lagar är giltiga. (1)
Likhet i rättvisan
Koranens kriterier för rättvisan står över alla överväganden av ras, religion, hudfärg eller tro, eftersom det befaller
muslimerna att vara rättvis mot sina vänner och kamrater, och på alla nivåer, vilket betonas i Koranen.
TROENDE! Slå vakt om rätten och rättvisan som Guds vittnen, även om det skulle vara till skada för er själva eller era
föräldrar och nära anförvanter. Vare sig det gäller en rik man eller en fattig stackare är Gud närmast [att döma] såväl den
ene som den andre. Låt därför inte era känslor [för eller emot någon] påverka er; då är det fara att ni avviker [från
rättens väg]. (4:135)
Och det står också i en annan vers:
TROENDE! Stå fasta på Guds sida som vittnen för rätt och rättvisa och låt inte avoghet mot människor förmå er att avvika
från rättvisans väg. Gör rätt – det ligger gudsfruktan närmast; Gud är väl underrättad om vad ni gör. (5:8)
När det gäller relationerna med icke-muslimer säger Koranen:
Gud förbjuder er inte att visa godhet mot dem som inte bekämpar er på grund av [er] tro och inte driver ut er ur era hem,
och [Han förbjuder er inte] att bemöta dem med rättvisa och opartiskhet – Gud älskar de opartiska. (60:8)
De lärda i Koranen har kommit fram till att dessa regler gäller för alla nationer, troende, i själva verket för hela
mänskligheten. (2) Enligt Koranen är rättvisan en skyldighet. Det är därför Profeten sade:
om du [väljer att] döma, döm då mellan dem med rättvisa. Gud älskar dem som gör rättvisa. (5:42)
VI HAR uppenbarat Skriften med sanningen för dig [Muhammad], för att du skall döma mellan människorna med [stöd av] Guds
uppenbarelse. (4:105)
Dessutom skickades profeten som en domare för folket:
Kalla därför [människorna till den rena tron] och gå din väg rakt fram, som du är befalld, och låt dig inte påverkas av
deras önskningar utan säg: ”Jag tror på allt vad Gud har uppenbarat [för Sina sändebud] och jag har blivit befalld att döma
mellan er med rättvisa. (42:15)
Koranen ser sig själv som en skrift vars huvudsyfte är att upprätta principerna för tro och rättvisa. Koranen kräver att
rättvisa ska gälla alla och detta är en naturlig rättighet för alla människor under islamisk lag. (3) Koranens eviga
engagemang med rättvisan kriterier finns i följande uttalande:
Din Herres ord, [bärare av] sanningen och rättvisan, har gått i uppfyllelse. Ingen kan rubba eller tumma på Hans ord; Han är
Den som hör allt, vet allt. (6:115)
Att göra rättvisa är något som Gud har gett människan och som alla saker som ges i förtroende måste den uppfyllas med en
känsla av ansvar som sträcker sig över att bara följa reglerna. Därför säger Koranen:
GUD befaller er att till den rättmätige ägaren återlämna det som ni fått er anförtrott och att, när ni dömer mellan
människor, döma rättvist. (4:58)
En hänvisning till att rättvisa åtföljde av uppfyllandet av det som man har blivit anförtrott är en av de viktigaste sätt
att visa tillit. (4)
Rättvisan och individen
Koranens innebörd av rättvisa omfattar också den som en personlig dygd, och är ett av kriterierna i moralisk förträfflighet
som den troende uppmuntras att följa som en del av medvetandet om Gud. I Koranen står:
Gör rätt – det ligger gudsfruktan närmast (5:8)
Profeten själv lärde ut:
Frukta Gud och var rättvis mot dina barn. (5)
Koranen säger till de troende:
Och när ni yttrar er, yttra er med opartiskhet, även om det gäller en nära anhörig. (6:152)
Specifika exempel på Koranens främjande av rättvisa
Koranen hänvisar även till särskilda fall och sammanhang för rättvisan. Ett av dessa fall är kravet på rättvis behandling av
de föräldralösa. Gud säger:
Och rör inte den faderlöses egendom – om det inte är fråga om att föröka den – innan han har nått myndig ålder. Och mät
och väg med fulla mått [i allt vad ni företar er] såsom rättvisa och rimlighet kräver – Vi lägger inte på någon en tyngre
börda än han kan bära. (6:152, och 89:17, 93:9, samt 107:2)
Att vara rättvis i vikt och mått, som nämndes i ovanstående vers, nämns också i en annan vers där rättvisan i att köpa,
sälja och därmed allmänna kommersiella transaktioner, betonas. Det finns ett helt kapitel i Koranen, Sura 83 Bedragaren
(al-Mutaffifin) där bedrägliga handlare hotas av gudomlig vrede.
Vi finner också referenser till rättvisa i samband med månggifte. Koranen kräver likabehandling för alla fruar. Versen om
polygami börjar med hänvisning till föräldralösa flickor som kan bli utsatta för lidande och orättvisa, särskilt när det
finns en stor skillnad i antal män och kvinnor som var fallet efter slaget i Uhud, när denna vers uppenbarades. Men Koranen
påpekar:
men [begränsa er till] en enda om ni inte tror er om att kunna behandla dem alla lika (4:3)
Slutligen, för att ”göra rättvisa i Sarkhasis ord, en klassisk islamisk jurist ”kategoriskt, detta är en av de ädlaste
handlingar av dyrkan tillsammans med tron på Gud. Det är den största uppgift som anförtrotts profeterna … och den
starkaste motivering till människans uppkomst på jorden ”. (6)
Anteckningar:
- Qaradawi, Yusuf, ”Madjil li-Dirasah al-Sharia al-Islamiyya,” sida 177
- Kamali, Mohammad, ”Freedom, Equality, And Justice In Islam” sida 111
- Qutb, Sayyid fi Dilal al-Koran, vol 2, sida. 689
- Razi, Fakhr al-Din al-Tafsir al-Kabir, vol 3, sida. 353
- Riyad us-Salihin
- Sarkhasi, Shams al-Din al-Mabsut”, vol. 14, sid. 59-60
