Ramadan började med stora förväntningar. Vår älskade Profet, frid vare med honom, informerade oss om att djävlarna i Ramadan är kedjade, Allahs
Barmhärtighets portar är öppna, Helvetets portar är stängda. Många av oss lovade att dra nytta av denna verkligt välsignade tid för att återfå
den sötma som vi tidigare kände i vår tillbedjan. På samma sätt lovade vi att reformera vår relation med Allah och att reparera avbrutna eller
skadade band med våra muslimska medmänniskor. Nu har Ramadan passerat. Vi borde alla på allvar fråga oss själva: ”Har vi uppnått våra andliga mål
denna Ramadan?”

Ramadan kommer och, precis som våra dagar, går den genom stadier. Dessa stadier speglas poetiskt av månens växande och avtagande. Det berättas
att vår profet sa följande angående Ramadan, ”Dess början är barmhärtighet, dess mitt är förlåtelse och dess slut är befrielse från helvetets
eld.” (Ibn Khuzaymah, As-Sahih, vol. 3, nr 191) Om vi tar oss tid att reflektera, är jag säker på att vi alla kommer att erkänna att vi inte
tillräckligt uppskattar omfattningen av Allahs barmhärtighet i denna välsignade månad.

Mannen och hustrun bör till exempel vara en källa till barmhärtighet mot varandra. Allah säger i Koranen: Och till Hans under hör att Han har
skapat hustrur åt er av er egen art, så att ni kan finna ro hos dem, och Han har låtit kärlek och ömhet uppstå mellan er. I detta ligger helt
visst budskap till människor som tänker. (30:21)

Föräldrarna ska vara barmhärtiga mot sina barn. På samma sätt bör barnen vara barmhärtiga mot sina föräldrar. Det kanske största exemplet på det
barmhärtiga barnet är Ismail. När hans far Ibrahim informerade honom om att han skulle offra honom (Ismail), svarade sonen barmhärtigt: ”Fader,
gör som du blir befalld! Om Gud vill, skall du se att jag är tålig och uthärdar [allt].” (37:102)

Vi bör på samma sätt vara en källa till barmhärtighet mot våra medtroende. Vår älskade profet sa: ”De troendes liknelse i deras ömsesidiga
kärlek, deras ömsesidiga barmhärtighet och deras ömsesidiga tillgivenhet är som en enda kropp. Om någon del av den klagar över en skada, svarar
hela kroppen med sömnlöshet och feber.” (Bukhari och Muslim) Denna berättelse betonar det faktum att vi är ett barmhärtigt folk. Vi är ett
barmhärtigt folk vars barmhärtighet inte bör begränsas till vår närmaste krets av medarbetare och bekanta. Snarare borde det sträcka sig till
hela Umma.

Vi har alla varit välsignade att samlas på Eid dagen i säkerhet och trygghet. Vi bör aldrig glömma dem som samlas i skuggan av stridsvagnar och
kanoner. Vi bör aldrig glömma de ädla män, kvinnor och barn vars Eid bön när som helst kunde avbrytas av ett regn av tårgas eller kulor. Vår
barmhärtighet mot dem ligger i att vi överskrider de ofta små och triviala skillnaderna och frågorna som splittrar oss för att bli en enad,
livskraftig och positiv kraft av förändring och förstånd i denna värld.

På denna Eid dag, kommer vi, InshAllah, att njuta av välsignelserna med riklig och varierad mat. Vi bör aldrig glömma de muslimer som
bokstavligen inte känner till någon iftar. För många muslimer är den dagliga tillvaron en kontinuerlig fasta. Vi bör ständigt tänka på
meningsfulla sätt att förbättra deras lott. Men vi borde också fråga oss själva: ”Har vi uttryckt vår tacksamhet till Allah på ett adekvat sätt
för de många välsignelser som han har rönt över oss?”

Om början av Ramadan är barmhärtighet, dess mellanliggande förlåtelse och dess slutande befrielse från helvetets eld, borde dess efterdyningar
vara tacksamhet. Det är intressant att notera att efter att ha nämnt fastan och några av dess utslag, nämner Allah den tacksamhet som den troende
bör uttrycka. Han avslutar dessa verser i Surat Al-Baqarah med att säga: … Håll [fastan under den föreskrivna] perioden och prisa Gud som har
väglett er – kanske skall ni visa [Honom] tacksamhet. (2:185) Att veta att Allah har öppnat portarna till sin barmhärtighet för oss under denna
välsignade månad, att han har kedjat fast djävlarna, med vetskapen om att han har förökat varje god gärning vi gör otaliga gånger, skulle vi inte
uttrycka vår tacksamhet för det?

Vi borde vidare veta vad det betyder när vi säger att slutet av Ramadan är befrielsen från helvetets eld. Ibn Abbas berättade att profeten sa:
”Varje natt under Ramadan vid tidpunkten för iftar, befriar Allah en miljon människor från helvetets eld. När Jumuah anländer befriar Han en
miljon människor från helvetets eld varje timme, alla förtjänar att straffas där. När den sista dagen av Ramadan kommer, befriar Han bara på den
dagen, ett antal som är lika med det antal som Han befriade från början av månaden.”

För allt detta ber Allah bara en sak av oss: att vi tackar Honom. Och [minns att] er Herre tillkännagav [för er]: ’Om ni visar tacksamhet skall
Jag ge er en större [belöning], men om ni visar otacksamhet skall Jag sannerligen ge er ett strängt straff!’” (14:7)

Vi bör veta att vårt tack för dessa välsignelser ligger i att fortsätta vår dyrkan och ansträngning efter Ramadan. När Aisha frågade honom varför
han ansträngde sig så mödosamt i tillbedjan när Allah hade förlåtit alla misstag han kan ha begått, svarade profeten genom att säga, ”Skulle jag
då inte älska att vara en tacksam tjänare?” (Bukhari och Muslim)

Nu har Allahs Budbärare informerat oss att de som har fastat och stått i bön på natten under denna månad med uppriktig tro, i väntan på en
belöning från Allah, har fått sina synder förlåtna. Borde vi inte vara tacksamma tjänare? Och borde vi inte älska att uttrycka den tacksamheten
som vår Budbärare Muhammed uttryckte det? Nämligen genom att fortsätta att vara flitiga och plikttrogna i vår dyrkan av Allah.

Ja, välsignade Ramadan är över. Men dess bortgång bör inte bevittna slutet på vår ansträngning i tillbedjan. Vi bör fortsätta våra nattböner, och
vi bör fasta frivilligt, minst tre dagar varje månad, efter de sex dagarna av Shawwal. Denna religion är förkroppsligandet av all dygd, symbolen
för all godhet. Låt inte din del av detta goda vara att det börjar och slutar med Ramadan.

Eid Mubarak!