Enligt Imam al-Nawawi (d.676 eH/1277 eK) finns det två uppfattningar om huruvida en lekman är skyldig att följa en
skola av lag (madhhab) eller inte. Han säger: ”Vad man egentligen frågar är om det är nödvändig för en lekman att
hålla sig till en specifik juridisk skola som en obligatorisk regel. Om denne undviker en viss skola, kan han söka
en fatwa från de lärda som han väljer eller finner, på villkor att han inte jagar medgivanden eller fördelar
(rukhsah). Kanske de som förbjöd honom att göra något, gjorde de det för att de tvivlade på om han sökte
medgivande.” (1)

På det sättet, att strikt följa en madhhab i allt som det beordrar eller förbjuder är inte obligatoriskt, men inte
heller förbjudet, men rekommenderad.

Med detta sagt, det mest effektiva sättet att lära sig fiqh för den som söker kunskap, som våra visa påpekar, är att
följa en specifik skola i rättsvetenskap bland de fyra ortodoxa sunni madhhabs: Hanafi, Maliki, Shafii och Hanbali.
Det finns många fördelar och förmåner i att göra det; såsom:

1. Man undviker förvirring om vad man ska göra när man står inför olika åsikter om ett visst ämne i fiqh.
2. Man tränar egot att underkasta sig en högre myndighet, i stället för tvärtom.
3. Man underlättar inlärningen av religiösa beslut, principer och maximer på ett systematiskt sätt.
4. Man försäkrar sig att vid någon religiös dom (hukm), håller man sig till den valda skolan, och när vi gör det,
   kommer vi inte att bli syndare eftersom vi imiterar legitima och auktoriserade resolutioner; inte våra egna och
   besynnerliga idéer.

Shah Wali Allah al-Dehlawi (d.1176 eH/1762 eK) sa: ”Det är dessa fyra kodifierade skolor av rättspraxis som Ummah,
eller snarare de vars åsikter är värt att överväga, har gått med på att de ska följas till denna dag, och på så sätt
få vissa förmåner som inte är dolda. Särskilt i vår tid då folkets beslut är mycket ofullkomliga, själarna är
berusad av önskningar och varje individ är förälskad sig i sin egen åsikt.” (2)

Utifrån detta kan vi nu ta upp några praktiska åtgärder för att fastställa en gedigen förståelse för vår fiqh:

1. Antingen bygger man sin uppfattning på den lagskola man växte upp med och fördjupar och förbättrar sin förståelse
   av det. Eller förbinder man sig att lära sig en ny lagskola vars lärare och texter är lättillgängliga i praktiken
   och läsning.

2. Det är bättre att studera med en kvalificerad lärare som har fått tillstånd att undervisa av erkända forskare,
   och börja med en inledande text eller för nybörjare.

3. Man förbinder sig att steg för steg studera fiqh. Man ska börja med bestämmelserna om rening, bön, zakat och
   fasta, sedan reglerna rörande äktenskap, köp och sälj och sedan andra relevanta områden av fiqh man anser är
   viktiga.

4. Vi måste lära oss de riktiga regler, dvs., vi bör veta om handlingen eller lagens aspekt är obligatoriskt
   (wajib), rekommenderad (mustahabb), offensiv (makruh), förbjudet (haram) eller tillåtet (mubah).

5. Att lära sig bevisen (daleel) bakom lagen är lovvärt men inte ett krav. Målet är inte att vi, alla, ska bli
   fullfjädrade jurister, utan att ge Gud våra handlingar av tro utförda på en giltig förståelse av sharia. Detta
   taqlid, ”att följa omdöme av en kvalificerad expert utan att känna till bevis” är tillåtet i vår religion genom
   juridisk konsensus eller ijma. Ibn al-Maqdisi Qudamah (d.620 eH/1223 eK) sade följande: ”Taqlid inom de
   rättsområdena (Furu) är tillåtet av akademisk konsensus.” (3)

6. Förutom att lära sig grundläggande handlingar av dyrkan (ibadat) och sociala relationer (muamalat), lär man sig
   de rättigheter och skyldigheter (huquq) vi är skyldiga till andra, antingen till Allah, Profeten (fvmh), föräldrar
   och släktingar, andra muslimer, icke-muslimer, djurvärlden och jorden själv. Vi måste också studera en text som
   beskriver de stora synder och lära grundläggande recitation av Koranen (tajwid).

7. Slutligen får vi aldrig glömma att den fiqh skolan vi följer är ett medel för att nå ett mål och inte ett mål i
   sig. Fanatism eller taassub är förbjudet för alla skolor i rättsvetenskap eller akademiker. I denna mening,
   al-Dhahabi (d.748 eH/1348 eK) sa: ”Du ska inte tro att din skola i rättsvetenskap är den bästa eller mest
   tilltalande för Allah. Du har inga bevis för detta, inte heller den som inte håller med dig. Imamer, må Gud vara
   nöjd med dem, de var alla goda män. Frågorna som var rätt kommer att få en dubbel belöning, de frågor där man begick
   ett fel, kommer de att få en unik belöning.” (4)

Ibn Taymiyyah (d.728 eH/1328 eK) förklarade: ”Sannerligen, namn som är tillåtna att användas för att igenkännas,
såsom tillhörighet till en imam som Hanafi, Maliki, Shafii och Hanbali, eller en Qadiri sheikh eller Adawi, eller
stammar som Qaysi eller Yemani eller regioner som Syrien, Irak och Egypten, är olagliga för att bevisa hur de
människor som använder dem är, eller att gå samman eller skapa fiendskap runt omkring. Istället, den ädlaste av
människor i Guds ögon är de som visar mer nåd, oavsett vilken grupp de hör till.” (5)

Anteckningar:

1. Minhaj al-Talibin (Beirut, Dar al-Islamiyyah al-Bashair, 2001), 11: 117.
2. Hujjat Allah al-Balighah (Beirut, Dar al-Kutub al-Ilmiyyah, 2001), 1: 286-7.
3. Al Rawdat al-Nazir (Riyadh, Maktabah al-Rushd, 1996), 3: 1015.
4. Bayan Zagh al-Ilm (Saudiarabien, Maktabah al-Rushd, 2010), 124.
5. Majmoo Fatawa (Riyadh, Dar Alam al-Kutub, 1991), 3: 416.