Zouhir Louassini – El Pais
Vem har sagt att fanatikerna inte har någon humor? Ayman al Zawahiri, bin Ladins högra hand, har sagt att framväxten av en arabisk vår är också al-Qaidas verk. Al Zawahiri, utan minsta skam har förklarat sig till ”andlige fader” för hela rörelsen, just när ledarna för den egyptiska och tunisiska revolutionen har försökt att ta avstånd från alla religiösa diskurs från början.
Ungdomarna i Tunisien och Egypten har med fredliga medel gjort slut med regimer som verkade eviga. Den arabiska våren har inneburit al-Qaidas nederlag. Ett budskap som också har tagits emot av islamistiska partier. Den sympati som ungdomarna har väckt i västvärldens allmänna opinion, tillsammans med andra faktorer, har öppnat vägen till förändring med en helt annan bild från den som al-Qaidas skäggiga erbjöd under ett årtionde.
De politiska islamistiska rörelser, som En Nahda och den Muslimska Brödraskapet, har varit snabba att inse att det är deras tid. De ungdomar som strävade efter en förändring genom en modern och liberal diskurs var inte väl organiserad. Längtan efter frihet och demokrati har tolkats av politisk islam som ett utmärkt tillfälle att klättra till makten. Och politisk islam är verkligen väl organiserat. Från demokratin accepterar den bara en smalare tolkning, rätten att rösta. Frestelsen är så stark att ledarna för Muslimska brödraskapet i Egypten eller En Nahda parti i Tunisien har inte sparat någon möda för att visa världen sin demokratiska anda. Offentliga uttalanden till sekulära eller avvikande sektorer om respekt för minoriteter eller personliga val, osv. har inte varit sällsynta i den islamiska vokabulären under vårens höjd punkter. Att lyssna ledarna för Muslimska brödraskapet tala om accepterande av en sekulär stat var en riktig nyhet. Dock insåg vi genast att det bara var en taktik, inget mer.
Det fanns ingen vilja att lägga grunden för en sund demokrati. Det var bara en ny manöver på vägen till makten, som de menar, är det enda sättet att leda samhället mot ren islam, den under profetens tider, när ”rättvisa och välstånd” dominerade. Och slutligen, återtagande av det välbekanta parollen, Islam är lösningen.
Problemet med islam, särskilt politisk, sedan 1798, från Napoleons kampanj i Egypten, är dess fortsatta försök att anpassa moderniteten till religionens föreskrifter, snarare än att låta islams förorena sig med modernitet. Detta dilemma har inte lämnat något utrymme för en revolution inom olika samhällen, en revolution som skulle kunna ändra de sociala strukturer och framför allt de mentala. Den arabisk-islamiska världen har blivit gisslan för en ideologi som lägger sin frälsning enbart på religiösa grunder.
Den franska forskaren Olivier Roy har varit för snabb med att tala om ”det politiska islams misslyckande” (L’islam politique de l’Echec, Seuil, Paris, 1992). Det hade varit mer korrekt att tala om en ideologi som har en stor förmåga till anpassning. Al-Qaida, Muslimska brödraskapet i Egypten och i andra arabiska länder och Irans teokratiska stat är olika nyanser av en gemensam ideologi, oförmögen att gå samman med världen. En ideologi som ändrar taktik, men inte målet.
Det enda undantaget, är troligen det turkiska fallet som vi nödvändigtvis bör titta mycket noga, eftersom det är många i väst som ser det som en modell värdig att imitera. Detta är verkligen det enda positiva exempel som politisk islam kan visa, men vi måste konstatera att denna modell är född och uppvuxen i ett utomordentligt sekulär samhälle. Erdogans framgång är framför allt framgången av ett system som har mycket att tacka till sin konstitution, den mest sekulära av den muslimska världen.
I en artikel som publicerades i den panarabiska dagstidningen Al-Sharq Al-Awsat, Rafiq Abdessalam (17-10-2011) belyser politisk islams förmåga att övertyga massorna tack vare sin organisation och social arbete för folket, i motsats med allt sitt politiska arbete, olämpligt för en modern, globaliserad värld. Om politisk islam inte ändrar sin grundläggande uppfattning, kommer aldrig att kunna vara ett giltigt partner för att bygga en verklig demokrati, som syftar till att skapa verktyg för fredlig samexistens. När förutsättningen är tillämpningen av den gudomliga lagen, blir varje förslag som syftar till en stat legitimerad av medborgarnas vilja osannolik.
Allt pekar på att valet i Tunisien och Egypten kommer att leda politisk islam till makten. Den här gången är västmakterna villiga att acceptera det som ett uttryck för folkets vilja, och det med rätta. Västvärlden har dock ett stort ansvar, att insistera i det faktum att vinna valet inte betyder en carte blanche för att få samhälle att gå tillbaka till medeltiden.
Det är dags att politisk islam förstår att i en globaliserad värld ingen kan betraktas som en separat verklighet.
Zouhir Louassini är marockansk journalist och arbetar på Radiotelevision Italiana (RAI).
