Nicola Nasser – Global Research

Överlevnad är nyckeln till att förstå den saudiska dynastins senaste utrikes och inrikes politiska beslut. De är
avsedda att förhindra förändring men de skapar paradoxalt nog fler fiender i en föränderlig världs ordning som präglas
av regional geopolitisk turbulens och ökande interna krav på förändringar.

Den strategiska alliansen olja i utbyte för säkerhet mellan USA och Saudiarabien som har varat i sjuttio år, verkade
på väg att brytas sönder i sitt 69:e jubileum före toppmötet mellan USA:s president Barak Obama och kung Abdullah bin
Abdul Aziz i mars.

Med en USA nu engagerad österut och en stor möjlighet att bli oljeexportör 2017, är de amerikanska och saudiska
politiken inte längre identiska.

President George W. Bushs demokratiska kampanj som saudierna motsatte sig, varnade deras ledare om att vara på sin
vakt. De arabiska folkliga protesterna sedan 2011 fick dem att sätta igång en regional kontrarevolution för att
försvara sig och sedan dess har gapet i de bilaterala förbindelserna bara expanderat.

Saudierna kan inte förlita sig på USA:s strategi om ”regimskifte” i regionen, som är beroende av det Internationella
Muslimska Brödraskapet (HMI) som ett instrument för förändring och som sponsras av en regional rival Turkiet, och en
av Samarbetsrådet för de arabiska länder vid Persiskavikens (GCC) medlemmar, Qatar, som länge har ifrågasatt GCC:s
saudiska ledarskap, deras ledande roll i arabisk politik och deras politiska representation bland sunnimuslimer.

Detta tri laterala allians med Qatar, Turkiet och HMI skulle bli ett verkligt hot mot den saudiska överlevnaden om
den tilläts att uppnå förändringar i Syrien, Irak, Egypten, Jemen, Libanon, Tunisien, Libyen och på andra håll i
regionen. Det skulle kunna förvandla Saudiarabien som nästa mål för ”förändring.”

Den amerikanska pelaren om den saudiska säkerheten verkar vackla nu eftersom USA inte kan uppfylla de saudiska
förväntningarna i nästan alla kritiska frågor i Mellanöstern, från den arabisk-israeliska konflikten, den
saudiska-iranska konflikten och den pågående blodiga konflikten i Syrien, än mindre i konflikten med HMI, särskilt i
Egypten.

I detta sammanhang har användningen av HMI som ett instrument för ”regimskifte” i regionen skapat en saudisk fobi mot
HMI. Förändringen i riket skulle ha skett för länge sedan, men efter årtionden av intensiv islamisk utbildning, skulle
förändringen ske endast kamouflerade som islamist.

”Det kan tyckas ironiskt att den wahhabitiska teokratin så kraftfullt motsätter sig ett parti som blandar religion
med politik. Men monarkin fruktar brödraskapets rivalitet just för att den hämtar sin legitimitet från islam, skrev
Roula Khalaf journalist på Financial Times i mars.

Obama verkar inte kunna laga de bilaterala staketen. Hans vägran att bekämpa de saudiska regionala krig påminner dem
att det är samma man, som senator 2002 sade:

”Låt oss kämpa för att se till att våra så kallade allierade i Mellanöstern, saudierna och egyptierna ska sluta
förtrycka sitt eget folk, de oliktänkande, sluta tolerera korruption och ojämlikhet, och misskötsel av sina
ekonomier.”

Men som framgår av Obamas besök till riket den 28 mars, de bilaterala skillnaderna är fortfarande taktiska, medan den
strategiska alliansen kommer att kvarstå till dess riket hittar ett trovärdigt alternativ till den amerikanska
garantin för deras säkerhet, även om detta verkar vara en orealistisk möjlighet inom överskådlig framtid.

Regional förändring

Regionalt sätt går det inte bättre för det saudiska riket. Den regionala ”front” av ”moderata” som främjades av USA
mot Iran och som förespråkades av saudierna, med Israel som dold partner, verkar nu vara en bortglömd insats.

Den saudiska uppmaningen att förvandla GCC:s ”rådet” till en ”union” är nu död.

Den omanska offentliga hot att dra sig ur GCC om det blir en union och den nuvarande sprickan mellan Saudiarabien och
Qatar hotar GCC:s själva existens.

Den saudiska inbjudan till Jordanien och Marocko för att gå med i GCC togs illa emot av andra GCC medlemmar och
Marocko.

I Bahrain har saudierna ingripit militärt för att krossa ett demokratiskt uppror som har varat i tre år.

Den senaste arabiska toppmötet sponsrad av Kuwait var inte överens med saudierna om Syrien.

Bildningen av en libanesiska regeringen utan Hizbollah och dess prosyriska koalition har misslyckats.

Egypten uppmanar till en ”politisk lösning” i Syrien och dess vägran att lämna över Syriens plats i Arabförbundet
till oppositionen kunde inte tolkas som en vänlig ställning av ett land som Saudiarabien har räddat i gengäld för en
övergång långt från en regering med HMI.

Turkiet ser inte positiv på den nyligen etablerade samarbetet mellan Egypten och Saudiarabien.

Irak anklagar rike för att utkämpa ett ”krig” mot landet, och Saudiarabien är nu det enda land som inte har en
permanent ambassadör i Irak.

Samtidigt fortsätter det saudiska riket att behandla Iran som ett ”existentiellt hot.”

I bakgrunden, kan man aldrig sluta tänka på den israeliska hot.

Ifrågasatt självförtroende

Med hjälp av oljedollar som en mjuk makt för att uppnå inflytande utomlands och säkerställa lojalitet inom riket
verkar saudierna tillräckligt självsäkra eller övermodiga, när det gäller att känna sig säkra. I sitt tal vid College
of William and Mary i Williamsburg, Virginia, den 11 mars, sade prins Turki al-Faisal, ordförande i King Faisal
Centrum för forskning och islamiska studier i Riyadh och tidigare saudiska ambassadör i USA:

”Saudiarabien utgör mer än 20 % av den sammanlagda BNP i Mellanöstern-Nordafrika (MENA) och mer än en fjärdedel av
BNP i den arabiska världen, vilket gör landet till … en effektiv partner och medlem i G20.

Den saudiska aktiemarknaden utgör mer än 50 % av MENA regionens börsvärde.

Den saudiarabiska monetära myndigheten (SAMA), kungarikets centralbank, är den tredje innehavaren, utifrån storlek,
av utländska nettotillgångar… Sist men inte minst, Saudi Aramco, det nationella saudiska oljebolaget, är den
största producenten och oljeexportör i världen och har den överlägset största infrastrukturen med oavbruten
produktionskapaciteten i världen.”

Men veteran journalisten Karen Elliot House, har presenterat en mycket olycksbådande bild.

”Sextio procent av saudierna är 20 år eller yngre, och de flesta har inget hopp om att finna arbete” skrev hon i sin
bok 2012. ”Sjuttio procent av saudierna inte har råd att äga ett hem. Fyrtio procent lever under fattigdomsgränsen.

Medlemmar av den kungliga familjen, 25 000 prinsar och prinsessor, äger merparten av mark med värde och dra nytta av
ett system som ger alla ett bidrag och en del förmögenhet. Det är utländska arbetare som får landet att fungera, 19
miljoner saudiska medborgare delar kungariket med 8,5 miljoner utländska arbetare.”

Enligt House är de regionala skillnaderna ett ”faktum i den saudiska vardagen.” Hejazis i väst och i shiiterna i öst
ogillar stark den strikta wahhabitiska livsstilen. Könsdiskriminering är ett växande problem. Sextio procent av de
saudiska universitetsexaminerade är kvinnor, men de utgör endast tolv procent av arbetskraften.

Dessutom, enligt Anthony H. Cordesman i en artikel utgiven av Centrum för strategiska och internationella studier
(CSIS) den 21 april 2011:

”Det finns stora luckor mellan ”de som har” och ”de som inte har”, regionala skillnader i fråga om rikedom och
privilegier, och spänningar mellan shiitiska och sunnitiska saudier.”

Landet har slösat bort tiotals miljarder oljedollar i en hopplös kamp för att finansiera en regional kontrarevolution.
20 000 miljoner dollar har lovats för att rädda Bahrain och Oman från den arabiska våren. Tre miljarder mer lovades
nyligen för att köpa franska vapen för att stärka den libanesiska armén mot den pro-syriska koalition ledd av
Hizbollah. Flera miljarder fler har utlovats till Egypten för att förstärka efterträdarna till den avsatte förre
presidenten Mohamed Mursi, förutom de andra miljarder som enligt uppgift har använts till finansiering av
”regimskifte” i Syrien. Enligt uppgift försökte Obama att övertyga kung Abdullah under sitt senaste besök att bidra
till övergångsprocessen i Ukraina.

För att begränsa de inhemska effekterna av de arabiska upproren har Konungariket redan spenderat mer för att köpa
sitt eget folks lojalitet, med samma ändamål har tjugo kungliga order, som domineras av ekonomin, getts ut i mars
2011.

I februari 2011 lovade kung Abdullah mer än 35 000 miljoner dollar till bostäder, löneökningar för statligt
anställda, utlandsstudier och social trygghet. Följande månad meddelade kungen ett annat finansiellt paket värt
70 000 miljoner dollar för fler bostäder, för det religiösa etablissemanget och löneökningar för militära och
säkerhetsstyrkor.

Att rädda befolkningen från ekonomiska svårigheter så att de inte protesterade verkade inte tillräckligt för att
garantera inre stabilitet eftersom kungadömet i stället för att lugna ner den interna situationen har ökat trycket
nyligen med utgivningen av Strafflagen för terrorism brott och dess finansiering i januari som följdes av en den
Kungliga Förordning nr 44, som kriminaliserar ”deltagandet i fientligheter utanför riket” och tre dagar senare, den
7 mars, med inrikesministeriets ”första” lista på grupper som regeringen betraktar som terrorist organisationer i och
runt om i landet, sunniter och shiiter.

”Dessa nya lagar och förordningar gör nästan all kritik eller oberoende förening till terroristbrott” säger Joe
Stork, biträdande chef för Human Rights Watch i Mellanöstern och Nordafrika. ”Dessa föreskrifter raserar alla hoppa
om att kung Abdullah har för avsikt att öppna ett utrymme för fredliga oliktänkande eller oberoende grupper” sade
Stork.

Internt och externt verkar landet, med en stark övertro, ägna sig åt att skapa flera fiender, utan att neutralisera
någon, genom att alienera världen och regionala krafter, mainstream sunni, shiiterna, liberala, panarabiska och
vänsterorienterade krafter, vilket orsakar förödelse i regionen, i något som verkar vara en obalanserad reaktion på
hot, verkliga eller upplevda, mot den härskande dynastins överlevnad. Det verkar dock att regeringen äventyrar sin
egen överlevnad.

Anteckningar:

Nicola Nasser är en veteran arabisk journalist baserad i Birzeit, Västbanken, i de palestinska områdena ockuperat av
Israel (nassernicola@ymail.com). En modifierad version av denna artikel publicerades av Mellanöstern Eye den 15 april
2014.