Asghar Ali Engineer – Webislam
Befrielseteologin i islam (ADGN Books, 2010), kapitel 10
Islam och mänskliga rättigheter är mycket omdiskuterad. De flesta forskare är överens om att islam inte bara bekräftar mänskliga rättigheter, men den är också en pionjär inom detta område. Den som studerar, objektivt och sakligt, de relevanta koranverserna bli övertygad om detta. Men många sedvänjor bland muslimer väcker många frågor som måste tillfredsställande besvaras mot bakgrund av de nuvarande normerna för mänskliga rättigheter. Hudud lagarna, etablerade i många muslimska länder idag, uppmuntrar detta dilemma.
Hudud lagar bygger utan tvekan på Koranens uttalanden. Men de är resultatet av tolkningar och mänskliga resonemang. Detta gäller för hela kroppen av sharia lagar, så den måste behandlas som föränderliga. Men de flesta av våra ulema håller inte med om detta och anser att hudud och sharia är oföränderliga. Alla är överens om i teorin om att ijtihad är inte bara tillåtet utan också önskvärt. Men ingen vågar utveckla den. Tanken om att det är socialt och politiskt riskabel kvarstår.
Det finns många anledningar till detta. Den islamiska världen är socialt efterblivna och den intellektuella nivån hos vanligt folk är inte särskilt hög. Den medeltida uppfattningen om tänkandet kvarstår bland muslimer, även om en del av intellektuella är för förändring. Men med tanke på att en överväldigande antal av muslimer inte når den intellektuella kategorin gör de våldsamt motstånd mot förändringen.
Eftersom vi lever i en globaliserad värld väcker varje händelse i den islamiska världen en explosion av rubriker i internationella medier, och islam och muslimer kritiseras som motståndare till mänskliga rättigheter. Till exempel fallet där den nigerianska kvinnan, Amina Lawal, dömdes till döden genom stening på grund av anklagelsen om äktenskapsbrott. Detta var föremål för hård kritik i media runt om i världen och människorättsaktivister krävde en återkallande av dödsdomen *. Vissa länder med muslimsk befolkning, stödjer sådana domsbeslut och orsakar kritik. Så vi behöver ett nytänkande vad gäller hudud lagar i ljuset av en allmän filosofi om att närma sig Koranen.
Koranen nämner straff för mord, rån, misshandel, för falsk anklagelse mot kyska kvinnor och Zina (sexualbrott). Dessa påföljder kallas för hudud lagar i sharias terminologi. Det finns inga andra straff föreskrivna för andra brott eller lagöverträdelse i Koranen. Det nämns ingenting om stening för äktenskapsbrytare. Detta var en pre-islamisk praxis som har smugit sig in i sharialagarna i den post koraniska tiden.
Det räcker inte med att ta en vers ur koranen om straff och tillämpa det bokstavligen som om det vore en lag. Lämpliga metoder bör antas för att förstå Koranen, med beaktande av både ramen för den koraniska uppenbarelsen och dess transcendentala normer. En lag kan inte baseras helt på specifika sammanhang eller abstrakta regler. Man måste hitta en balans mellan dem. En lag är en produkt av en historisk utveckling, den ska inte behandlas som om den vore permanent, eftersom den svarar på kontextuella faktorer. Den måste fortsätta att utvecklas i takt med förändringar i tiden för att uppfylla normer och transcendentala värden.
Vi ser alltså att det inte finns någon perfekt lag. Även Guds vilja måste tas i ett sammanhang, som en vägledning för människor som lever i en konkret historisk situation. Men det kallar också mänskligheten genom Sina budbärare att överskrida den historiska situationen. Således leder en profet sitt folk i en viss historisk situation, men han ger också normer och värderingar som överskrider situationen. Det är därför nödvändigt att studera inte bara lagen och rättsliga avgöranden, men också de värderingar som bygger på dessa lagar och ge större vikt vid till värdena istället för en advokats särskild rättslig yttrande.
Innan vi fortsätter måste vi komma ihåg vad de grundläggande värderingarna i Koranen är. En noggrann studie kommer att visa att det finns en stor betoning på fyra värden: ’Adl (rättvisa), Ihsan (välvilja), Rahma (nåd) och Hikmah (visdom). Varje had lag (singular av hudud) eller någon annan lag kan inte bortse från dessa grundläggande värderingar i Koranen.
Varje avvikelse från principen om rättvisa kommer att behandlas som zulm (förtryck, orättvisa). Koranen säger: ”TROENDE! Slå vakt om rätten och rättvisan som Guds vittnen, även om det skulle vara till skada för er själva eller era föräldrar och nära anförvanter. Vare sig det gäller en rik man eller en fattig stackare är Gud närmast [att döma] såväl den ene som den andre. Låt därför inte era känslor [för eller emot någon] påverka er; då är det fara att ni avviker [från rättens väg]. Och om ni förvanskar sanningen eller undandrar er [att vittna], är Gud väl underrättad om vad ni gör. (4:135).
Jag tror att denna vers är viktigt för att förstå Koranens rättsfilosofi, vilket ger oss ett förhållningssätt till modern rättsfilosofi. Vi ser att Koranen är uppfriskande modern i sin rättsfilosofi. Vid den tiden den uppenbarades, var idén om rättvisa väldigt olika. Att gynna sin stam, folk, släktingar, betraktades som rättvis. Ingen, även om han var rik eller mäktig, kunde vara rättvis mot de fattiga.
Koranen, å andra sidan, betonar rättvisa även om det går mot en själv, dina släktingar, din stam, eller mot de rika i förmån för de fattiga. Detta var en mycket strikt princip fastställd av Koranen, som inte accepterades förrän 1900-talet. Nu, naturligtvis, accepteras som en integrerad del av mänskliga rättigheters filosofi. Ingen islamisk lag är koranisk i anden om den inte är i enlighet med denna princip som krävs av Koranen.
Koranen säger också att rättvisa är en integrerad del av Taqwa (medvetenhet om Gud): ”Gör rätt – det ligger gudsfruktan närmast;” (5:8). Men medeltida rättsliga normer inte kunde helt ignoreras av jurister. Således, trots sin uppriktighet, öppenhet och engagemang för islam, kunde de inte överskrida sin egen situation. Därför deras juridiska uttalanden inte kan förklaras perfekta och oföränderliga. Vi måste bygga och bygga om vårt tänkande i en kontinuerlig process med de gudomliga föreskrifter som bas.
Våra teologer ignorerar ofta den överskridande dimensionen av Koranens läror, de har fastnat i det som är givet, de är inte kapabla att överskrida och behandlar texten som något gudomligt och oföränderliga. Detta är vad som händer med de straff som inrättades i början av Islams historia. Sedan dess har det hänt drastiska sociala förändringar, och nu är det dags att ta hänsyn till nya sociala verklighet och omforma hudud lagarna. Alla relevanta koraniska föreskrifter och alla verser i detta avseende måste studeras noga, för att försöka förstå vad som är den gudomliga avsikten.
Att hugga av händer
En straff som att hugga av tjuvars händer fanns innan islam och Koranen behåller det, men uppmanar de troende att fokusera på rehabilitering snarare än straffning. Islah (rehabilitering) och tawba (förlåtelse) är viktigare än ren bestraffning. Bestraffning nämns för hårda och upprepade brottslingar, inte för vem som helst. Man måste också ta hänsyn till omständigheterna kring brottet. Koranen, till exempel etablerar avhuggningen av händerna, och det är juristerna, de som bör utvecklat lagen på lämpligt sätt, med hänsyn till intentionerna i verserna och om man ska tolka dem bokstavligt eller allegoriskt.
Till exempel versen 5:38, om avhuggning av händer, följs av versen 5:39, som säger: Men den som efter att ha begått brottet ångrar sig och gör bot och bättring [skall se att] Gud tar emot hans ånger; Gud är ständigt förlåtande, barmhärtig.
Fokus ligger på rehabilitering och ånger, som potentiella alternativ i domstolen innan man tillämpar straffen om att hugga av händerna.
Innan man tillämpar en så drastisk straff bör man ha gjort allt för att reformera gärningsmannen, samt att se till att han inte kommer att begå igen brottet. Man ska även tagit hänsyn till de omständigheter under vilka personen i fråga begick brottet. Det är viktigt att notera att islam inte kan krävas att man uppfyller skyldigheter utan att ge motsvarande rättigheter. Således är det en skyldighet att inte stjäla, men det är också en rättighet att ha alla fysiska och intellektuella behov tillfredsställda vilket innebär ett värdigt liv, med lämpliga möjligheter.
Följaktligen kan straffet endast tillämpas när de grundläggande behoven hos alla medlemmar av samhället är tillfredsställda genom rättvis ett socio-ekonomiskt system. För i så fall skulle innebära att man begår ett brott pga. girighet och inte för att tillfredsställa hunger. Detta betyder att hugga av händerna på en tjuv utan att upprätta en rättvis socio-ekonomiskt system skulle innebära zulm (orättvisa). Detta var Hazrat Umars kriteriet när han upphävde straffet (avhuggning av händer) under en period av svält. Och profeten Muhammed tillrättavisade en gång en odlings ägare som hade klagat till honom att en pojke hade stulit frukt, när profeten fann att mannen betalade en spottstyver till barnet.
Ett brott som begås av nödvändighet måste särskiljas från den som begås av girighet. De flesta av de brott som begåtts av inflytelserika medlemmar av samhället tillhör den senare kategorin och straffas sällan. Men vanliga människor som begår brott drivna av behovet straffas omgående. Detta visar att den bokstavliga tillämpningen av Koranen ibland kan vara det bästa sättet att gå mot de grundläggande värderingarna i Koranen. Vi måste förstå på ett korrekt sätt hela filosofin bakom straffet innan vi applicerar dem mekaniskt, som ofta sker i många islamiska länder, efter påtryckningar från mullorna.
Det är också viktigt att inse att man ska läsa alla verserna om straff, innan man drar några slutsatser om straffens natur. Ta avhuggning av händerna, till exempel. Betyder det faktiskt att fysiskt hugga av händerna? Om vi tar andra verser av liknande art, hittar vi i sura Josef (Yusuf) följande, Och när hon fick veta vad deras elaka tungor sladdrade skickade hon bud till dem [med inbjudan] till en festmåltid som hon lät laga till åt dem. Hon gav var och en av dem en kniv [och till Josef] sade hon: ”Kom ut [och visa dig] för dem!” Och när kvinnorna fick se honom häpnade de över hans [skönhet]; och [deras förvirring var så stor att] deras knivar slant och de skar sig i händerna. Och de utbrast: ”Måtte Gud förlåta oss! Detta är ingen vanlig dödlig man – han kan inte vara annat än en ängel [från ovan]!” (12:31).
Självklart, frasen ”skar sig i händerna” inte menas bokstavligen, men händerna var skadade. Om vi läser på samma sätt versen 5:38, skulle det inte betyda att hugga av händerna på tjuvar, men symboliskt skada dem så att de kommer ihåg det och inte får ett återfall i framtiden. Det skulle inte betyda att hugga av handen och få honom handikappade för livet. Därför bör ordet qat’a (hugga av) inte tolkas bokstavligt. På arabiska, uttrycket qata’a lisanahu betyder inte att ”skära av tungan” (vilket skulle vara dess ordagrann översättning), men tystnad.
Som mest kunde qat’a yad tas som ett exempel på straff för ett mycket allvarligt brott som inte bör utdömas för vanliga brott. Istället bör man göra alla möjliga ansträngningar, som vi sagt tidigare, för att rehabilitera personen.
Tyvärr har i den islamiska världen tolkats denna vers mekaniskt och den har inte lästs med andra om samma ämne. Inte heller har man försökt att se den islamiska filosofins stora sammanhang och de värden som anges. Därför blir det nödvändigt att revidera lagen, särskilt i moderna sammanhang, där människans värdighet och mänskliga rättigheter har en grundläggande plats.
Stening
En annan diskutabel straff är stening av äktenskapsbrytare, känd som rajm. Koranen, naturligtvis nämner inte detta straff på något sätt. Den nämner bara piskning för sexualbrott (zina). Vi läser i Koranen: STRAFFET för äktenskapsbryterskan och för äktenskapsbrytaren är hundra piskrapp för var och en; och låt inte medkänsla med dem avhålla er från att följa Guds lag, såvida ni tror på Gud och den Yttersta dagen. Och se till att några troende bevittnar bestraffningen. (24:2).
Det arabiska ordet zina betyder samlag mellan en man och kvinna som inte är gifta med varandra, oavsett om någon eller båda är gifta med andra människor, den gör ingen skillnad mellan äktenskapsbrott och otukt. Ulema hävdar att den nämnda bestraffning, spöstraff, är för otukt och inte för äktenskapsbrott, och att straffet för äktenskapsbrott är rajm (stening). I själva verket var stening, straffet i den judiska lagen. Enligt Bukhari (23:61), föreskrevs detta straff av profeten till judarna och de och andra samhällen praktiserade detta före uppenbarelsen av denna sura.
Att islam aldrig föreskrev stening står klar i versen 4:25, som säger att straffet för äktenskapsbrott bland gifta slavar, kommer att vara hälften av det straff som de skulle få om de var fria. Om Koranen påbjuder döden genom stening, hur skulle man straffas med hälften? Kharijiterna kommer också till denna slutsats från denna vers, att straffet för både äktenskapsbrott och otukt, är det samma: spöstraff och inte stening.
Märkligt nog många ulema hävdar att det fanns en vers i koranen som föreskriver stening, men den åts upp av en get och kunde inte ingå i sammanställningen av Koranen. Jag tycker att denna argumentation är mycket farligt. På så sätt utsätter vi Koranens text att inte vara slutgiltig, och andra kan hävda att andra verser också har tagits bort.
Det råder enighet om att de måste finnas fyra vittnen som har sett penetrationen innan sådant straff tillämpas. Det är omöjligt att hitta fyra vittnen som bevittnat handlingen (och inte helt enkelt att de har sett det tillsammans), så det hela kommer att bero på självbekännelse. Mycket få människor kommer att erkänna detta brott.
Detta skapar en mycket speciell situation i våldtäkts fall, mannen, undgår i allmänhet straff genom att förneka att ha begått brottet och då blir han befriad. Men om en kvinna rapporterar brottet eller blir gravida pga. det och inte gift vid tidpunkten för brottet, kan automatiskt bli anklagad (av egen bekännelse) och dömd. Kvinnor är ofta offer för våldtäkt, men inte kan bevisa våldtäkt om de inte har fyra vittnen. Därför är de flesta av de inblandade och dömda för Zina i muslimska länder, kvinnor. Detta är helt orättvist och istället för att straffa våldtäktsmannen, straffar, en sådan lag, offret. Detta är en allvarlig rättslig anomali som måste åtgärdas snarast.
Det finns därför ett akut behov av att reformera de lagar som fortfarande gäller i vissa islamiska länder. Först och främst är dödsstraffet inte uttryckligen i Koranen, och det finns ingen enighet om hadith litteratur om det.
I dag måste vi breda ut också utbildning å ena sidan, och öka medvetenheten om mänskliga rättigheter, å andra sidan. Kvinnors rättigheter har fått avgörande betydelse. Inga orättvisa lagar mot kvinnor, och hudud lagar är det, kan upprätthållas. I islamiska samhällen, ofta blir kvinnor behandlad som andra klassens medborgare och inte som lika inför lagen, särskilt i frågor som rör hudud lagar. Eftersom kvinnor ofta utsätts för våldtäkt, måste lagen tillämpas med känslighet och vara rättvis och barmhärtig. Men vi har konstaterat att när det gäller straff utdelning, behandlas kvinnorna mycket hårdare än männen, eftersom ofta går den skyldige till våldtäkt fri. De relevanta verserna visar tydligt att förekomsten av äktenskapsbrott och våldtäkt måste upphöra. Om lagen är hård mot kvinnor och mjuka mot män, kommer vi aldrig att kunna sätta stopp för sexualbrott. Det borde vara den omvända, hårda mot män och mjuka mot kvinnor. I patriarkala samhällen tenderar män att vara angriparna.
Om dessa ändringar skulle genomföras, skulle det i så fall göras för att bibehålla Guds avsikt, eftersom dess syfte är att göra rättvisa för de mest utsatta sektorerna i samhället, som Koranen säger i vers 28:5. Samhällets moraliska dynamik, enligt Koranen, härrör från kampen mellan de som Koranen kallar mustad’ifin (svaga, förtryckta) och mustakbirin (mäktiga) och, naturligtvis, är Koranen alltid med mustad’ifin. Sharialagar kan inte baseras enbart på en bokstavlig tillämpning av ett straff, utan den måste ses ur Koranens filosofis helt täckande perspektiv. Tyvärr, våra jurister begränsar deras förståelse av Koranen till bara de normativa verserna.
Sålunda hela metodologin för formulering av sharia lagarna måste omprövas.
Vi bör lämna den gamla ramen för sharia och gå mot ett nytt paradigm. Våra jurister är inte kapabla att utmana det gamla paradigmet utvecklade av tidiga jurister från den klassiska perioden. Idag kan bara de jurister som kombinerar kunskap om Koranen och hadith med det moderna samhället spela en viktig roll. Att hävda att det som har utvecklats av klassiska jurister är lika helig som Koranen är ett stort misstag.
Vi måste skapa en ny filosofi om rättspraxis som gör Koranen kompatibel, å ena sidan, med det moderna samhället å den andra. De koraniska värdena är det mest relevanta i alla tider, men deras tillämpning måste uppdateras från tid till annan för att behålla deras relevans. De traditionella juristerna har misslyckats med detta. Därför behöver vi nya jurister, fullt kapabla att förstå och bedöma Koranens värde system och moderna behov och göra dem kompatibla.
Anmärkning
* Slutligen friades Amina Lawal av själva Islamiska Domstol tack vare försvaret utförd av muslimska jurister
