Teoretisk astronomi, den astronomiska vetenskapen som började utvecklas i slutet av 900-talet, kännetecknas framförallt av
två ord: ilm al-Falak, eller vetenskapen om den himmelska världen, och’ ilm al-haya’a, eller vetenskapen om universums
struktur, dvs. kosmografi. Hursomhelst blir det en persisk term, zij, i god överensstämmelse med det grekiska ordet kanon,
som kommer att användas allt oftare för att benämna de astronomiska avhandlingarna. Så en term, zij som i sin strikt och
bokstavlig betydelse användes för tabellsamling av stjärnornas förflyttningar, kommer att användas allt mer som ett
samlingsnamn för de viktigaste fördragen om astronomi där det inkluderas observations tabeller. (10)

Under loppet av 900- och 1000-talet gjordes många astronomiska observationer, observationer som i de flesta fall var de
kända enbart i den plats där de gjordes av dem som gör dem i Bagdad, Damaskus, Samarra, Nischapur … Detta ger oss en idé
om att de var himlaobservationer från privata observatorier, utan någon ordning eller kollektiv struktur, organisation och
planering.

Denna första observationsaktivitet inom astronomin upplevde ett genombrott, när i staden Raqqa, norr om dagens Syrien,
började man arbeta med en systematisk observations program under nästan trettio år och där man börjar använda en så kallad
”iakttagelse rör”, en term som nämns även av den store astronomen al-Battani. (11) Dessa rör, som inte nämns i något grekisk
dokument (12) var försedda med linser, vilket gör att man kunde fokusera på ett hörn av himlen genom att eliminera den
bländande ljus. Al-Battani nämner den bara, men det är i ett verk av al-Biruni där vi hittar en exakt beskrivning av denna
typ av astronomiska verktyg och dess användning (13), ett verktyg som kommer till väst i slutet av 900-talet och som blir,
som vi vet, en av de mest klassiska observationsverktyg.

Det kommer att vara i ett sådant observatorium, utrustat med dessa observationsrör, där Omar Khayyam kommer att utföra många
viktiga iakttagelser av himlen. Detta observatorium skapades troligen år 1074 i Isfahan regionen under Maliks regeringstid
(1072-1092). Redan från början tog man fram en organiserad plan och med ett bestämt system för observationsprogram som
användes under en period av trettio år, den tid som tar Saturnus att fullgöra sin cykel, den kända planeten då som låg
längst bort från jorden (14).

Observatoriet fungerade bara i arton år tills dess grundares död, men den var den första officiella observatorium som hade
en kontinuerlig verksamhet inom en organiserad och noggrant planerade ram. Därför blev det modellen att följa för Maraghas
stor observatorium, som byggdes i andra halvan av 1200-talet och som ledde till ett genombrott i den arabiska astronomis
historia.

I själva verket vet vi ganska mycket om arbetet i Maraghas observatorium, arvtagare till observatoriet där Omar Khayyam
arbetade som astronom, i slutet av 1000-talet och början av 1100-talet, som ligger i dagens nordvästra Iran, där man använde
Khayyams observationer för att utveckla en grupp astronomiska tabeller, ilkhanianska tabeller, som användes flitigt men som
framförallt gav forskarna och vetenskapsmän möjligheten att använda bättre geometriska modeller än dem som Ptolemaios
lämnade till för att redovisa stjärnornas och planeternas rörelse. Allt detta var möjligt tack vare den höga kvaliteten på
de instrument som användes, den noggranna organisation av arbetet och inte minst det stora antalet kända forskare som
arbetade i detta observatorium, t ex Nasir al-Din al-tusi (1201-1274) och al-Urdi (d. 1266).

Byggandet av Maraghas observatoriet finansierades av Hülegü (död 1265), som inte tvekade att engagera observatoriet som
mottagare av Waqf egendom för sitt underhåll (15), detta är första gången, såvitt vi vet, ett observatorium får detta
privilegium. Detta förklarar det faktum att dess arbete och forskning fortsatte även efter dess grundare och välgörare,
Hülegüs död utan att finansiering och finansiellt stöd abrupt togs bort, så som skedde med observatorium grundat av Malik i
vilken Omar Khayyam arbetade.

Observatoriums konstruktion började i 1259 och det verkar som att den var klar 1263. Hela det byggda komplexet låg i ett
område av 280 x 220 meter och där ingick ett stort bibliotek, ett stort sortiment av olika observations instrument och ett
litet gjuteri för produktion av utrustning och redskap av koppar. Al-Urdi, som var en av de ansvariga för tillverkning av
utrustning, tillverkade alla redan kända och strävade efter att producera dem med bättre kvalitet och större noggrannhet.
Vi har information om bara en observation verktyg uppfunnet och använt i Maragha observatoriet, en projektions cirkel som
bestod av två kvadranter, så att man samtidigt kunde mätta distansen till två stjärnor över horisonten (16).

Den fortsatta program för observationer, som utformades av Nasir al-Din al-Tusi var för en period av trettio år, av samma
skäl och liksom observatoriet grundad av Malik där Omar Khayyam arbetade, men så småningom ändrades till en period av bara
tolv år, tiden det tar Jupiter att fullfölja en cykel. Det är under denna period man publicerar de berömda ilkhanianska
tabeller.

Många forskare och astronomer arbetat på Maraghas observatoriet, inte bara Nasir al-Din al-Tusi och al-Urdi som redan
nämnts, men även Muhyi al-Din al-magribi och Qutb al-Din al-Shirazi, som tillsammans skapade en verklig Maragha skolan som
skulle komma att ha en odiskutabel inflytande på den fortsatta utvecklingen av orientens och västvärldens astronomi.

Vi har fakta som bekräftar dess fulla verksamhet, åtminstone fram till år 1316, året observatoriets senast kända ansvarige,
Asil al-Din, dör. Al-Din ansvarade för observatoriet mellan 1304 och 1316, omkring 1350 komplexet var övergiven och
förfallen. Vi är övertygade om att Maragha observatoriet fungerade i över 50 år, även om det inte är möjligt, för
tillfället, att ge ett exakt datum för upphörande av dess verksamhet.

Det är nödvändigt att betona att observatoriet hade ett stort inflytande, inte bara pga. mängden och kvaliteten på det
vetenskapliga arbete som utvecklades där, men också för att den blev modellen för kommande stora astronomiska observatorier
senare, framför allt de tre största islamiska observatorier, nämligen Samarkand (grundat 1420 av prins Ulugh Beg och som var
verksam fram till 1500), Istanbul (som byggdes av astronomen Taqi al-Din i 1575 och slutade fungera för bara några decennier
sedan) och den som byggdes i staden Jaipur, Indien (designad av Jai Singh år 1740).

Om vi fokuserar på Omar Khayyams astronomiska verksamhet bör vi nämna fyra viktiga aspekter av det.

För det första, naturligtvis, hans samarbete och arbete i observatoriet som grundades av prins Malik, i synnerhet de
relaterade till en reform av solkalendern. År 1074, blev Omar Khayyam inbjuden av Sultan Malik Shah till det seldjukiska
rikets huvudstad Isfahan, för att skapa ett astronomiskt observatorium och reformera den persiska solkalendern, en uppgift
som behövdes för att organisera jordbruksarbetet. De nya observationerna av solens rörelse tillät en mer exakt mätning av
solårets längd, och årets första dag i den nya solkalendern sammanföll med år 1079 vårdagjämning som kallades ”Maliki” eller
”Jalali” för att hedra, naturligtvis, Malik Shah, som också bar Jalal al-Dawlas nasab. (17)

Slutligen genomfördes reformen inte i sin helhet, men utnämningen av skottår som inrättats enligt serien 4, 8, 12, 16, 20,
24, 28 och 33, är mycket mer exakt än exempelvis vår gregorianska kalender, eftersom den senare har en variation, en
skillnad över solkalendern av en dag vart 3333 år, medan den som föreslogs av Omar Khayyam, har en variation av en dag vart
5000 år.

Observatoriet, som enligt ovan, var modellen på den som sedan byggdes i Maragha, förstördes efter Malik Shahs död, år 1092.

För det andra bör vi nämna att inom Omar Khayyams astronomiska verksamhet, hans sammanställning av de kända ”Astronomiska
Tabeller till Malik Shah” (Malik Ziy Sahi), som nämns av Hajji Jalifa (18). Från detta värdefulla dokument om astronomi, har
överlevt bara en del, katalogen över de hundra starkaste stjärnorna. Detta fragment hittades i ett anonymt manuskript
skriven av Ismailiterna och idag finns den i Paris National Library (19).

För det tredje bör vi nämna hans arbete inom astronomi ”The Book of the New Year” (Nawruz-nama), skriven på persiska. I
denna bok samlar Omar Khayyam samlar in alla sina teorier och aktiviteter runt den persiska solkalendern. Man vet idag att
det finns bara en enda manuskript kvar av denna bok, bevarad i Berlin, vars text publicerades i Teheran 1933.

När det gäller detta arbete kan vi säga att, utan tvekan, den skrevs för att fånga uppmärksamheten hos Malik Shahs
efterföljare om den persiska kalenderns problem och uppmuntra dem att återuppbygga observatoriet, ett mål han inte lyckades
med.

Slutligen, för den fjärde och inom ramen för sin verksamhet inom undervisning i astronomi, bör vi nämna hans elev Abd
al-Rahman al-Jazini.

Vi vet att vid den tidpunkt då det seldjukiska sultanatets huvudstad flyttades till Merv, skrev Omar Khayyam sina verk om
mekanik. I Merv, vid Sultan Sanjars hov arbetade Omar Khayyams lärjunge, Abd al-Rahman al-Jazini, författare till
”Astronomiska Tabeller över Sanjar” och en avhandling om mekanik med titeln ”Visdomens våg” (Mizan al-hukm).

Detta arbete av al-Jazini innehåller texter från två av Omar Khayyams avhandlingar om mekanik, ”Om den rättvisa vågen”
(Kustas Fi-l-al-mustakin) och ”Vishetens våg” (Mizan al-Hikam). De två verken ägnas åt teorin om balansvågen.

Sammanfattningsvis ville vi betona att Omar Khayyams universella personlighet omfattar många områden och aspekter av sin
tids mänskliga kunskap, inte bara inom matematik och litteratur, men också inom områden som astronomi, som vi diskuterade i
denna artikel samt mekanik, musik eller filosofi, som kommer att diskuteras vid ett annat tillfälle.

Anteckningar

1. Om Omar Khayyams liv, R. Moreno Castillo, ”Omar Khayyam, poet och matematiker”, Madrid, 2002, H. Lamb, ”Omar Khayyam”,
   Barcelona, 1996, Schirazi, ”Life of Omar Al-Khayyami”, London, 1904, (som var en av de första biografierna skrivna i väst
   om honom).

2. G. Sarton, ”The grav Omar Khayyam” i Isis, XXIX, (1938), sid. 14-19.
3. D.S. Kasir (red.), The algebra av Omar Khayyam, 1931, och även D.J. Struik ”Omar Khayyam, Mathematician” i The Matematics
   Teacher, LI (1958), sid. 280-285.

4. R. Rhased och B. Vahabzadeh, Al-Khayyam mathématicien, Paris, 1999.
5. A. R. Amir-Moez, ”A paper of Omar Khayyam” i Scripta Matematica, XXVI (1963), sid. 323-337.
6. Ibid, sid. 328.
7. Ibid, sid. 329.
8. D. J. Struik, op.cit., sid. 282.
9. R. Morelon, ”Panorama general de L’Histoire de l’Astronomie arabe”, i R. Rashed (red.), Histoire des Sciences Arabes,
   Paris, 1997, vol. 1, sid. 17-33.

10. Till exempel, al-Battanis viktiga arbete al-Saba’i Zij eller al-Birunis arbete al-Qanun Mas’udi, även om den senare har
    fortfarande kvar den grekiska termen.

11. al-Battani, al-Saba’i Zij, red. av C. A. Nallino, Milano, 1899-1907, vol. III, sid. 137-138 och vol. I, sid. 91 och 272.
12. R. Eisler ”The Polar Sighting Tube” i AIHS, VI (1949), sid. 312-332.
13. Al-Biruni, Al-Qanun al-Mas’udi, Hyderabad, 1954-1956, Bok 8, kapitel 14, 2: a avsnittet.
14. A. Sayili, The Observatory in Islam and Its Place in the General History of the Observatory, Ankara, 1960.
15. Sayili Op. cit., sid. 160-166 och P. Vardjavand, ”Rapport sur les résultats du complexe des excavations du complexe
    scientiphique de l’observatoire de Maragha” i M. Dizer (red.), International Symposium on the Observatoires in Islam, 19-23
    1977 september, Istanbul, 1980, sid. 143-163.

16. R. Morelon, op. cit., sid. 29.
17. D. Crecelius, Encyclopedie de l’Islam, 2nd ed., Paris, 1976, s.v. ”’Umar Khayyam”, sid. 898.
18. ibid, sid. 898.
19. Det finns en rysk översättning av detta fragment från Tabellerna i Rosenfeld, Omar Khayyam. Series, arabiska och
    persiska texter, översatta till ryska, Moskva, 1962.