Oavsett om det är vetenskap, teknik eller ekonomi, de förändringar som har skett under de första åren av detta århundrade överväger vida de
senaste 100 åren (TV, rymdfärd, etc.). Med andra ord, vad människor har uppnått under de senaste 20 åren (även om vi är i början av detta
2000-tal), är mycket större än vad de uppnått under hela det senaste 1900-talet.

En av deras prestationer är friheten.

Frihet har olika betydelser i olika sammanhang. För en person (en man med politiska intressen) betyder det demokratisering, för en annan (en
handlare) betyder det avlägsnande av handelshinder, och för (den västerländska) ungdomen betyder det friheten att bära så lite kläder som det
behagar honom eller henne. Men för en spridare av islamisk lära betyder det, först och främst, fullständig frihet.

Islamiskt sett står frihet för en mans fullständiga frihet att välja en gudom, en Gud, efter eget val. Denna frihet innefattar brist på, och
avlägsnande av, alla påtryckningar, av något slag, vare sig det är samhället i vilket han lever, föräldrar, lärare, tänkare, ledare eller
filosofer. Det inkluderar också influenser. Till exempel, om en lärare säger till sin elev om något: ”Jag tror att det är så här …” eller,
”Detta är min åsikt …” är det att påverka eleven och ta bort dennes rätt till frihet att välja. I normalfallet borde han inte uttala sig om
sina personliga åsikter.

Detta är naturligtvis inte bara svårt att utöva, men tas sällan så långt. En student vill veta. Han borde få det han söker. Han kanske till
exempel ville veta vad Karl Marx hade sagt. Han kan få veta var han kan hitta Karl Marxs egna ord. Men om han som svar får veta vad ”marxism”
är, så har läraren blivit en predikant, och i vissa avseenden har eleven blivit en slav, av något slag, om han eller hon stannar där vilket är
vad de flesta folk gör.

Islam ogillar slaveri av alla slag: fysiskt, ekonomiskt, psykologiskt eller intellektuellt. Intellektuellt slaveri är det värsta i sitt slag.

Detta är den frihet Islam har medfört. Den är komplett, ren och outspädd. När en son till guvernören i Egypten slog en kopt, straffade Umar
sonen och anmärkte:

”Allah skapade dem fria. Sedan när har du förslavat dem?”

Men frihet i Islam är inte för en individ ensam. Det är för individen, gruppen, samhället och mänskligheten i allmänhet, åtföljd av en
ansvarskänsla. Av detta följer att frihetens frukter för individen inte kan vara till nytta för honom ensam om det samhälle han lever i, inte
håller med honom.

En man med ett budskap och en missionärsiver tyckte att han borde föra sitt budskap vidare. Han knackade på en dörr. Han blev tillsagd: ”Kom
in!” När han klev in hittade han en kvinna helt naken som hälsade honom med ett leende och ett ”Hej!” Medan hon lugnt och oförskämt tittade på
honom var han helt förvirrad och visste inte vad han var där för. Hans uppdrag misslyckades.

Hans uppdrag bör därför vara att sprida de islamiska frihetsidéerna bland den gemensamma lotten. När Islam kom var dess första budskap: befria
dig från slaveriet från Guds skapelse och acceptera Guds slaveri ensam. Det borde vara hans uppdrag.

Slaveri till andra än Gud är till förmån för herrarna, men slaveri till Gud är till gagn för en själv. Gud tjänar inte på sina slavars
slaveri. Om hela skapelserna, mänskligheten och Jinn, förenade sig när de vägrade att acceptera Hans slaveri, skulle de inte skada Honom
överhuvudtaget, och omvänt, om hela skapelserna, mänskligheten och Jinn, förenade sig när de accepterade Hans slaveri, skulle det göra att
Honom inte någon som helst nytta.

Valet är vårt. Koranen tar inte bort den frihet som ges till människan. Det stod: ”… låt därför den tro som vill tro, och låt den förneka tron
som vill förneka den.” (18:29)

Om Gud hade önskat, kunde Han ha tvingat mänskligheten till tro, så att ingen hade blivit kvar utom en troende. Men Han tog inte bort deras
frihet, utan tillät dem att välja, även om faktum kvarstår att ”… och även om de ser rättrådighetens väg kommer de inte att välja den. Om de
ser misstagens och syndens väg kommer de däremot att slå in på den.” (7:146)

Men trots det fick mänskligheten behålla sin frihet.

Profeten, frid vare med honom, påtvingade inte någon sitt budskap. Han sa gång på gång att han var en påminnelse och ett exemplariskt exempel.

När det gäller hans krig och strider, genomfördes de inte för att påtvinga hans vilja. De utfördes för att avlägsna barriärerna mellan honom
och allmogen: barriärerna var det politiska och militära ledarskapet.

Krigen fördes för att återvinna friheten. Trons fiender skulle inte tillåta honom att förmedla sitt budskap. När han lämnade dem i Mecka och
anlände till Medina, varnade Mecka borna invånarna i Medina att de skulle straffa dem hårt om de gav honom friheten att förmedla sitt budskap
till allmänheten.

En kamp började, men profeten var aldrig glad över det, så när han besökte Mecka erbjöd han en fredsuppgörelse. Mecka borna var aldrig glada
över det, de gjorde det så svårt de kunde. En och annan av Profetens följeslagare var också missnöjda med det. De ville att svärdet skulle
bestämma. Men det profetiska ögat hade frihet och självständighet i sikte.

Svärdet innebar för Mecka borna dödande och svårigheter, men fördraget, även om det var på ofördelaktiga villkor för honom, lovade lugn och
starka beslut att fortsätta kämpa för folkets frihet. Efteråt förstod profetens anhängare grundprincipen: frihet att predika och utöva sin
tro.

’Umar, den andre kalifen, visste om det felaktiga i det val som Sanningens fiender gjorde: de glittrande svärden. Men han sa: ”Jag önskar att
det fanns en mur mellan dem och oss.” Men perserna och romarna hade politisk makt och ledarskap i sina sinnen.

De slogs.

Och de förlorade.