Aisya A. Zaharin – Middle East Monitor

 

År 1948, när grunden till den israeliska staten lades på ruinerna av hundratals palestinska byar, skrev Albert Einstein ett brev till American Friends of the Fighters for the Freedom of Israel (AFFFI) där han fördömde den växande sionistiska militansen inom den judiska bosättningsgemenskapen. ”När en verklig och slutgiltig katastrof skulle drabba oss i Palestina skulle den första ansvariga för den vara britterna och den andra ansvariga för den vara terroristorganisationerna som byggts upp från våra egna led. Jag är inte villig att se någon förknippad med dessa vilseledda och kriminella människor.”

Einstein – kanske den mest berömda judiska intellektuella under 1900-talet – vägrade att blanda ihop sin judiska identitet med sionismens våld. Han avböjde erbjudandet att bli Israels president och avvisade tanken att judisk överlevnad och självbestämmande skulle ske på bekostnad av ett annat folks fördrivning och lidande. Och ändå, om Einstein levde idag, skulle hans ord sannolikt fördömas enligt de nuvarande definitionerna av antisemitism som antagits av många västerländska regeringar och institutioner, inklusive den kontroversiella definitionen från International Holocaust Remembrance Alliance (IHRA), som nu stöds av de flesta australiensiska universitet.

Enligt IHRA-definitionen skulle Einsteins frispråkiga kritik av Israel – han kallade dess grundare för ”terrorister” och fördömde deras svek mot judisk etik – göra honom misstänkt. Han skulle anklagas inte bara för att delegitimera Israel, utan också för antisemitism. Hans moraliska klarhet, en gång visionär, skulle idag förtalas.

Det är därför vi måste reda ut trådarna mellan sionism, kolonialism och mänskliga rättigheter.

Einsteins motstånd mot sionismen handlade inte om att förneka judisk tillhörighet eller rättigheter, det handlade om att vägra att bygga dessa rättigheter på etno-nationalistiskt våld. Han förstod vad alltför många människor misslyckas med att förstå idag: att sionism och judendom inte är synonymer.

Sionism är en politisk ideologi som är rotad i europeisk kolonial logik, en som upprätthåller judisk överhöghet i ett land som historiskt sett delats av palestinska och andra levantinska folk. Att kritisera denna ideologi är inte antisemitiskt, det är snarare en nödvändig rättvisehandling och en moralisk handling av att vittna. Den religiösa symbolik som Israel använder är irrelevant i detta avseende. Och ändå, i dagens politiska klimat, stämplas all kritik av Israel – oavsett hur grundad den än må vara i internationell rätt, historiska fakta eller humanitärt intresse – i allt högre grad som antisemitism. Denna sammanblandning skyddar en kolonialstat från ansvarsskyldighet, och den tystar palestinier och deras allierade från att tala ut om verkligheten av sitt förtryck. Miljarder i vapenförsäljning, stulna resurser och apartheidinfrastruktur händer inte bara, de är anledningen till att legitim ”kritik” omdöps till ”hat”.

För att förstå Einsteins kritik måste vi konfrontera sanningen om själva sionismen. Även om den ofta framställs som en rörelse för judisk befrielse, har sionismen i praktiken fungerat som ett kolonialt projekt av utplåning och dominans. Nakba var inte en tragisk konsekvens av kriget, det var en avsiktlig ritning för berövande och försvinnande. Den israeliske historikern Ilan Pappé har i detalj beskrivit hur David Ben-Gurion, Israels förste premiärminister, godkände ”Plan Dalet” den 10 mars 1948. Detta inkluderade massfördrivning och avrättning av palestinier för att skapa en stat med judisk majoritet. Som Ben-Gurion själv kyligt förklarade: ”Varje attack måste sluta med ockupation, förstörelse och fördrivning.”

Detta är grunden för den sionistiska staten som vi har blivit tillsagda att inte kritisera.

Einstein såg detta utvecklas och ryggade tillbaka. I ett annat öppet brev till New York Times från 1948 beskrev han och andra judiska intellektuella Israels nybildade politiska partier – som Herut (föregångaren till Likud) – som ”nära besläktade i… organisation, metoder, politisk filosofi och social dragningskraft med nazist- och fascistiska partier.”

Einsteins ord var inte överdrifter, de var en varning. Efter att ha flytt från Nazityskland hade han direkt erfarenhet av de utmärkande dragen i nazistisk fascism. ”Från Israels tidigare handlingar”, skrev han, ”kan vi bedöma vad man kan förvänta sig att göra i framtiden.”

Idag lever vi i just den framtid som Einstein fruktade, en verklighet präglad av massakrer i Gaza, förstörelse av civil infrastruktur och förnekelse av grundläggande förnödenheter som vatten, elektricitet och medicinsk hjälp. Detta handlar inte om ”självförsvar”; det är logiken bakom kolonial dominans där markstölden fortsätter och våldet eskalerar.

Einstein varnade för vad många fortfarande vägrar att se: en stat etablerad på principer om etnisk överhöghet och utvisning skulle aldrig kunna överskrida sin grundläggande etos. Israels skapande i det ockuperade Palestina är sionism i praktiken, den kan inte bestå utan att använda förtryck tills motståndet är helt utplånat. Därför var Nakba inte en engångshändelse 1948, den utvecklades, finansierad av Washington, beväpnad av Berlin och möjliggjord av varje regering som byter palestinskt blod mot politiska tjänster.

Sionismen kan inte separeras från den bredare historien om europeisk bosättarkolonialism. Som Patrick Wolfe förklarar kapade ideologin retoriken om judisk befrielse för att maskera sin koloniala verklighet av återupplivning, där bosättarna omformade sig själva som ”inhemska” samtidigt som de målade upp motstånd som terrorism.

Den politiska sionismens fader, Theodor Herzl, uttalade i sin manifestroman Altneuland: ”För att bygga nytt måste jag riva innan jag bygger.” För honom sågs Palestina inte som ett gemensamt hemland, utan som ett hus som skulle jämnas med marken och byggas upp igen av och för judar ensamma. Hans ideologi möjliggjordes av brittiska imperialistiska intressen att dela och dominera post-osmanska territorier. Genom etnisk delning och militära allianser som utsmyckades under Balfourdeklarationen från 1917 till det ironiska sionistisk-nazistiska Haavara-avtalet från 1933, stämde det sionistiska projektet perfekt överens med västvärldens mål, enligt Sykes-Picot-avtalet från 1916.

Israel kritiseras därför på grund av sin politiska ideologi som är rotad i etnonationalism och bosättarkolonialism. Att likställa antisionism med antisemitism är en otjänst inte bara för palestinier, utan också för judar, särskilt de som, liksom Einstein, vägrar att låta sin identitet utnyttjas i krigsförbrytelsers tjänst. Sionismen inkluderar idag kristna sionister, militära allierade och västerländska politiker som drar nytta av Israels imperialistiska räckvidd genom vapenavtal, övervakningsteknik och geostrategiska partnerskap.

Sionismen är en global maktstruktur, inte en monolitisk etnisk identitet.

Många judar runt om i världen – rabbiner, forskare, studenter och överlevande från Förintelsen och deras ättlingar – fortsätter Einsteins arv genom att säga ”Inte i vårt namn”. De avvisar möjligheten att använda minnet av Förintelsen för att rättfärdiga folkmordet i Gaza. De vägrar att vara delaktiga i det som Toran förbjuder: stöld av mark och mord på oskyldiga. De är inte ”självhatande judar”. De är arvtagare till en profetisk tradition av rättvisa. Och de tystas.

Den kanske farligaste utvecklingen idag är därför Israels insisterande på att koppla sina brott till judisk identitet. Den framställer civila massakrer, apartheidpolitik och brott mot internationell rätt som handlingar som utförs i alla judars och judendomens namn. Genom att knyta det judiska folket till en stats brott riskerar Israel att utsätta judar runt om i världen för kollektiv skuld och vedergällning.

Einstein varnade för detta. Och om Einsteins vision lär oss något, så är det detta: Rättvisa kan inte komprometteras för bekvämlighet och vinst. Sanningen måste överleva förtryck, och friheten måste tillhöra alla. I slutändan kan ingen mängd av Israels militarisering av terminologi, propaganda eller geopolitiska allianser undertrycka ett folks motstånd för alltid eller överleva globalt fördömande. Den enda frågan som återstår är: hur mycket mer blod kommer att spillas innan rättvisa segrar?

Kampen för klarhet idag är inte bara akademisk, den är existentiell. Utan förmågan att skilja antisemitism från antisionism kan vi inte bygga en framtid där judar och palestinier alla lever i värdighet, säkerhet och fred. Att återta termen ”semit” i dess fulla betydelse, som omfattar både judar och araber, är avgörande. Ytterligare isolering av araber från deras semitiska identitet har möjliggjort avhumaniseringen av palestinier och utplånandet av gemensamma judisk-arabiska historier, särskilt århundradena av samexistens, de judisk-muslimska guldåldrarna på platser som Bagdad, Granada/Andalusien, Istanbul, Damaskus och Kairo.

Einstein stod upp för framtiden för att vi ska kunna återta den.

Vägen framåt måste vara förankrad i sanning, rättvisa och ansvarsskyldighet. Det innebär att otvetydigt motsätta sig antisemitism i alla dess former, men vägra att låta termen manipuleras som en sköld för apartheid, etnisk rensning och kolonial dominans. Det innebär att bekräfta att judisk säkerhet aldrig får ske till priset av palestinsk frihet, och att palestinskt motstånd inte är hat, det är överlevnad.

Och om Einstein skulle tystas idag, vem kommer att tala imorgon?

 

 

Original text: If Einstein spoke out today, he would be accused of anti-Semitism