Benay Blend – The Palestine Chronicle

 

Den 15 maj 2024 kommer palestinier att fira minnet av Nakba 76 under vad vissa kallar värre än den första katastrofen 1948. ”Hela stadsdelar har utplånats av ockupationen, som lämnade efter sig en hel del förstörelse efter dess tillbakadragande.

Det är inte de läger vi känner till, där vi har bott sedan Nakba (katastrofen) i Palestina 1948”, sa Hajjah Wafa al-Taweel när han återvände i slutet av februari till Nuseirat-lägret. ”Detta är en ny Nakba, ännu hårdare än den första katastrofen i Palestina.”

Dessutom har hela familjer gått förlorade. – Ockupationen dödade min mamma och min bror Nabil, som skadades för två månader sedan i en närliggande butik när han arbetade.

De dödade också mina systrar och ett stort antal fördrivna människor som sökte skydd i vårt hus”, sörjde Ahmed Abu Sultan. ”Ingen från min familj finns kvar förutom jag och min pappa, som lider av cancer, och min bror som ligger på intensivvårdsavdelningen och behandlas för effekterna av bombningen.”

Den 31 december 2023 hade antalet dödade palestinier 2023 varit det största sedan Nakba (katastrofen) 1948. Enligt Palestinian Central Bureau of Statistics kommer 98 procent av de döda från Gazaremsan, inklusive nästan 9 000 barn och 6 450 kvinnor. Det datumet rapporterades 7 000 saknade och över 1,9 miljoner fördrevs från sina hem.

Den 11 maj finns det 34 971 skadade, 78 541 skadade och 11 000 saknade. Siffrorna fortsätter bara att stiga.

Israeliska tjänstemän har inte visat några betänkligheter när de begärt en andra Nakba. ”Vi rullar nu ut Gaza Nakba”, säger Avi Dichter, Israels jordbruksminister och tidigare chef för Shin Bet. ”Gaza Nakba 2023. Det är så det kommer att sluta.”

Inget av detta är nytt, som många skulle vilja hävda. I The Ethnic Cleansing of Palestine (2006) förklarar den israeliska historikern Ilan Pappé att Haganas plan Dalet försökte med tvång att vräka den palestinska befolkningen och hindra dem från att återvända till sina byar (s. xii).

Medan Pappé drar slutsatsen att ”det finns ett moraliskt imperativ att fortsätta kampen mot förnekandet av brottet” (s. xv), kan det tilläggas att det finns ett moraliskt behov av att se palestinier inte bara som offer utan också överlevande från 76 år av dagliga Nakbas som de har stått emot på olika sätt.

För palestinier är tillvaron motstånd, liksom för andra koloniserade kulturer. För flera år sedan när jag undervisade i amerikansk historia på det lokala community college fanns det studenter som hävdade att indianer inte längre existerade, med tanke på att de var besegrade av den dominerande kulturen. Oavsett att det fanns inhemska elever i sina klasser, de såg dem helt enkelt inte.

Det måste ha krävts lite mod för de infödda eleverna att inte bara dyka upp utan att tala inför andra som ville radera dem. Även för palestinier är tillvaron en form av motstånd, vilket ger Nakba en alternativ betydelse av hopp, förnyelse och glädje.

I processen gör palestinier mer än att bara existera, de letar efter skönhet där de kan hitta den – i jasminplantan, i flöjtens musik – som den bortgångne poeten Mahmoud Darwish förklarar i en dikt som citeras i titeln.

I ”Erasure vs. Sumud: How the Nakba Came to Define the Collective Palestinian Identity” definierar journalisten/författaren Ramzy Baroud radering som det relaterar till palestinier: ”den systematiska förstörelsen av Palestina, dess historia, kultur, språk, minne och, av naturligtvis människor.”

Israels försök att radera det palestinska folket – både bokstavligt och bildligt – fortsätter än i dag, kanske mest synligt i dess upptrappning av folkmordet i Gaza. Dess tentakler sträcker sig långt utanför de områden som den fysiskt förstör, eftersom sionister försöker tysta exilpalestinier och deras anhängare.

Den 26 april talade Samidouns internationella koordinator Charlotte Kates vid ett möte i Vancouver, British Columbia, under vilket hon sa ”Länge leve den 7 oktober”, en fras som bekräftar palestiniernas rätt till självförsvar. För det anklagade Vancouvers polisavdelning henne för påstått ”hatpropaganda”.

Som Canada Palestine Association (CPA) noterar hade Kates och hennes man Khaled Barakat varit måltavla för den sionistiska lobbyn i Kanada före den 7 oktober. De har drivit den federala regeringen att placera Samidoun på landets terroristlista i flera år, trots att dess viktiga arbete med att förespråka palestinska fångar som för närvarande torteras i israeliska fängelser.

Det har faktiskt gjorts en ökad ansträngning från den sionistiska lobbyns och vissa liberalers sida för att delegitimera det palestinska motståndet, särskilt de fraktioner som är beväpnade. ”Att skilja palestinier från denna aspekt av den nationella befrielsekampen”, lyder ett uttalande från Samidoun till stöd för Kates, ”och att styra bort solidaritetsrörelsen från att förstå och stödja väpnad kamp är ett centralt strategiskt mål för sionismen och imperialismen.”

Media följde efter. ”New York Times bevakning av det israeliska blodbadet i Gaza,” konstaterar Ramzy Baroud, ”liksom den från andra vanliga amerikanska medier, är en skam för journalistiken.”

Förutom att publicera berättelser om att Hamas halshögg spädbarn och våldtog israeliska kvinnor den 7 oktober, information som har avslöjats gång på gång, offentliggjorde The Intercept ett nyligen läckt memo som avslöjar hur NYT har utfärdat ”riktlinjer” till sina reportrar om vad man ska säga, vad man inte ska säga, om det israeliska folkmordet som förstör Gaza.

Inget av detta är nytt. Medan antislaveriförespråkare som William Lloyd Garrison trodde att sydlänningar kunde skämmas för att befria alla sina slavar, avvisade den svarta avskaffaren Frederick Douglass detta tillvägagångssätt.

Han bröt med Garrison och flyttade till Rochester, New York, där han publicerade The North Star, sin egen tidning som skulle publicera sanningen om slaveri, som han visste från första hand, och det väpnade motståndet som det skulle krävas för att få ett slut på det.

”Vi måste få honom (slavägaren) att känna att det finns död i luften runt honom,” sa Douglass, ”att det finns död i potten framför honom, att det finns död runt omkring honom.” Douglass själv deltog inte i väpnat motstånd, delvis för att hans vänner trodde att han var för värdefull för att riskera sitt liv på det sättet, men han använde sin tidning för att trycka sanningen.

”För oss är att befria vårt land, att ha värdighet, att ha respekt, att ha våra mänskliga rättigheter, något så viktigt som livet självt”, sa den bortgångne revolutionären/författaren Ghassan Kanafani och upprepade därmed Darwishs ord, att palestinierna söker livet när de kan hitta det, men det måste först finnas befrielse.

I en annan riktning hävdar aktivisten/författaren Susan Abulhawa att ”berättelserna om sumud (ståndaktighet), mod och hjältemod är bara en annan form av avhumanisering, den sorten som får världen att tro att palestinier kan uthärda vad som helst.”

Gaza har beskrivits som ett koncentrationsläger utomhus, men Abulhawa säger att ”förhållandena är värre nu än vad termen antyder.” Tälten som fördrivna människor har bytt ut mot sina demolerade hem är som ugnar, förklarar hon, och den senaste dödsorsaken är värmeslag.

Trots den oändliga listan över lidanden som orsakats av Israels belägring, skriver Abulhawa att ”folk förblir ivriga och fast beslutna att återuppbygga.”

Som Ruwaida Amer noterar, har vissa tält förvandlats till klassrum där ett stort antal universitetsutexaminerade hjälper barn med sina lektioner. Trasiga dörrar förvandlas till svarta tavlor, tält har förvandlats till skolrum.

För ett uråldrigt folk som palestinier, med rötter äldre än Israel, drar Abulhawa slutsatsen att segern snart är deras. I år är det särskilt viktigt att Nakba fungerar som en sorgedag för tidigare och nuvarande tragedier, men också en tid för att fira liv och kultur som är rotad i ett land vars existens går före den sionistiska staten.

Förra året deltog hundratals palestinier i en åminnelse av Nakba framför FN:s högkvarter i Gaza City. Mahmoud Al-Zeq, en högt uppsatt medlem av den socialistiska gruppens politiska byrå, Folkfronten för Palestinas befrielse (PFLP), sa att trots pågående katastrofer förblir palestinierna trotsiga.

Han drog slutsatsen att ”det palestinska folket outtröttligt har gjort motstånd mot den israeliska invasionen och att de aldrig kommer att förlåta och aldrig kommer att glömma de dussintals brutala massakrer som begicks mot dem, de kommer inte heller att glömma deras land, städer och byar som de fördrevs från av de (sionistiska) massakrerna som begicks mot dem.”

”När vi navigerar genom de tragiska berättelserna som kommer ut från Gaza,” skriver Afaf Jabiri, ”utspelar sig livet för en palestinier som en paradox – en delikat jämvikt mellan att uthärda lidande och att förkroppsliga ett ståndaktigt motstånd.”

Det påminner henne om Darwishs dikt: ”Och vi älskar livet om vi hittar en väg till det. Vi dansar mellan martyrer och reser en minaret för viol eller palmer”, en hyllning till palestinskt lidande och uthållighet.

 

 

Originaltext: ‘And We Love Life if We Find a Way to It’ – Nakba 2024