Patrick Cockburn – Rebelión

Ryktet brukade ha ett dåligt rykte. I Shakespeares berättelser antogs det att ryktena var i verkligheten konstnärliga lögner och detaljerad redovisning av segrar och nederlag. Ingen journalist skulle med trovärdighet i behåll rapportera om massakrer, tortyr och massgripanden med stöd av ”ihållande rykten” som enda bevis på hans berättelse. Redaktörerna från vilken tidning, tv eller radio-station som helst där en sådan journalist arbetade skulle utan tvekan skaka på huvudet i misstro om en så vag och osäker källa, och det är nästan säkert att de skulle vägra att publicera nyheten.

Men anta att vår journalist tar bort ordet rykte och ersätter den med källor som YouTube eller någon blogg. Men nu, enligt senare erfarenheter, är redaktörerna benägna att instämma och ge sitt godkännande och eventuellt samtidigt prisa den anställda för dennes förnuftiga användning av Internet. BBC och andra TV kanaler erbjuder oss gärna varje kväll bilder av kaos i Syrien, och samtidigt öppet förnekar ansvaret för deras äkthet. Detta förbehåll uttrycks så ofta att den idag har samma effekt på tittarna som varningarna om att informationen kan innehålla pornografiska bilder. Allmänheten anser, logiskt, att om BBC och andra TV kanaler skulle inte vara övertygade om sanningshalten i de bilder som visas av YouTube, skulle de inte använda dem som en primär källa till information om Syrien.

YouTube bilderna kan ha spelat en positiv roll i den ”arabiska vårens” uppror, men de internationella medierna tiger, till stor del, om hur lätt att manipulera är dessa bilder. Fotograferad från en exakt vinkel, kan man få en liten demonstration händelse att se ut som en samling av tiotusentals människor. Skottlossning på en gata i en stad kan användas för tillverkning av ”bevis” för skottlossning i ett dussintal städer. Demonstrationerna ska inte vara händelser som fångas, med lite tur, via mobiltelefoner av intresserade medborgare, ofta den enda orsak till protesten är att tillhandahålla material till YouTube. TV bolagen kommer inte att förkasta dessa filmer, eller understryka deras iscensättning, när det handlar om gratis bilder, fulla av dramatik och nyproducerade, som de inte kunde producera själva genom sina respektive kontaktpersoner samt vanliga kamerateam även om de spendera en massa pengar.

I den skrivna pressen, bloggare har det lika lätt, även i de fall där det inte finns några bevis för att de vet vad som verkligen händer. Därav den lätthet med vilken en amerikansk student, man, bosatt i Skottland, kunde posera som en ung trakasserade lesbisk kvinna i Damaskus (1). Sedan kriget i Irak, även de mest öppet partiska bloggare har lagts fram som källor till objektiv information. Trots att de har förlorat sin lyster, upprätthåller de fortfarande en viss prestige och trovärdighet.

Regeringar som utesluter utländska journalister i kristider, som Iran och (fram till förra veckan) Syrien, skapar ett informationsvakuum so lätt fylls av deras fiender. Dessa är mycket bättre rustade att erbjuda sin egen version av händelserna än de brukade vara innan utvecklingen av mobiltelefoni, satellit-TV och Internet. Statliga informationsmonopolen är redan ohållbara. Men bara för att oppositionen i Syrien och Iran har tagit över nyheternas dagordning betyder inte att det de säger är sant.

I början av 2011 träffade jag i Teheran några iranska korrespondenter till en del västerländska publikationer vars presslegitimation hade tillfälligt avstängds av myndigheterna. Jag sa till dem att situationen måste vara frustrerande för dem, men de svarade att om att även om de kunde skicka sina krönikor, där de rapporterade att det inte hände så mycket, deras redaktörer skulle inte tro det. De hade blivit övertygade av exil grupper, genom bloggar och YouTube bilder noggrant utvalda, att Teheran synbart exploderade av missnöje. Och om de lokala korrespondenterna rapporterade att det var en överdrift, deras arbetsgivare skulle misstänka att de hade hotats eller mutats av iranska säkerhetstjänsten.

Det finns ingenting fel eller konstigt i att revolutionära rörelser gör kamouflerad propaganda. De gjorde det alltid i det förflutna och skulle vara otroligt att de inte gjorde likadan idag. Min far, Claud Cockburn, som kämpade på republikanernas sida i det spanska inbördeskriget, hittade på en krönika om ett uppror mot Francos anhängares general i Tetuan i den spanska Marocko. Några år senare såg han med förvåning att han kritiserades mycket hård på det som han såg som en klar propaganda kupp, som om desinformation inte var ett vapen som används av alla politiska rörelser sedan Perikles.

Manövrar av detta slag har inte blivit föråldrade med framsteg inom informationsteknologi under de senaste 20 åren. Detta betraktas allmänt som ett medel som på ett godartade och demokratiskt sätt inspirerade de ”arabiska vårens” uppror. Så var det, till viss del. De polisiär staters järnhand på media och andra informationskällor bröts i Mellanöstern. Regeringarna fann att den hårda repressionen från det förflutna kan vara kontraproduktivt. År 1982 i Hama i centrala Syrien dödade president Hafez al-Assads styrkor 10 000 människor och dränkte det sunnimuslimska upproret, men aldrig togs en enda bild av en enda lik. Idag skulle sådana scener från en massaker visas i alla världens TV-skärmar.

Därför har tekniska framsteg gjort det svårare för regeringarna att dölja förtryck. Men dessa framsteg har gjort det lättare också propagandisternas arbete. Naturligtvis, de människor som driver tidningar och radio- och TV stationer är inte dumma. De vet om den tvivelaktiga karaktären hos det mesta av den information de förmedlar. Den politiska eliten i Washington och Europa var delat, för och emot den amerikanska invasionen av Irak, vilket underlättade meningsskiljaktigheterna bland journalister. Men idag finns det en överväldigande enighet i utländska medier om att rätten finns hos rebellerna och inte regeringarna. När det gäller för institutioner som t ex BBC, informationen hur partisk den är, blir den acceptabelt.

Tyvärr har Al Jazeera, ett medium som gjorde mycket för att bryta den statliga kontrollen av information i Mellanöstern sedan dess start 1996, förvandlats till en okritisk propagandist arm till rebellerna i Libyen och Syrien.

Den syriska oppositionen måste ge intrycket att upproret ligger närmare framgång än den egentligen är. Den syriska regeringen har misslyckats med att krossa demonstranterna, men de i sin tur är långt från att störta den. Oppositionens landsflyktiga ledare vill ha en västerländsk militär intervention till deras fördel, som i Libyen, även om förhållandena är helt olika.

Syftet med manipulation av media är att övertyga västvärlden och dess arabiska allierade att situationen i Syrien närmar sig den punkt där de kan upprepa sina framgångar i Libyen. Därför desinformations dimma som pumpas genom Internet.

Anteckningar:

1. http://www.counterpunch.org/2011/06/17/definitely-bachmann-over-weiner/

Patrick Cockburn är en oberoende irländsk journalist, Mellanöstern korrespondent för Financial Times och The Independent. Han har specialiserat sig på området, särskilt i Irak, har vunnit flera journalistiska utmärkelser, nu senast det prestigefyllda brittiska Orwell Prize för politisk journalistik som tilldelades 2009. Han är författare till flera böcker om Mellanöstern, den senaste har titeln The Occupation: War, Resistance and daily life in Iraq samt Muqtada! Muqtada al-Sadr, the Shia revival and the struggle for Iraq.