Middle East Eye

260927

 

När Giorgia Meloni i söndags talade inför hundratals unga anhängare till sitt parti Italiens bröder (Fratelli d’Italia) i Rom, använde hon skolan som exempel för att illustrera vem hon ansåg vara – och inte vara – italienare.

”Det får inte vara så att italienska barn i ett italienskt klassrum känner sig trängda för att de har hamnat i minoritet. Det får inte ske”, sade premiärministern till Fenix, den årliga festival som anordnas av National Youth (Gioventù Nazionale), Italiens bröders ungdomsförbund.

På onsdagen godkände Melonis regering ett förbud mot burka och niqab i skolor och aviserade ett tak på 30 procent för barn utan italienskt medborgarskap eller med bristande kunskaper i italienska i årskurs ett på låg-, mellan- och högstadiet.

Meloni beskrev åtgärderna som ”verktyg präglade av sunt förnuft som inte splittrar, utan faktiskt främjar integration”.

Beskedet kommer samtidigt som Italien rör sig mot ett väntat parlamentsval 2027, där invandring, islam och nationell identitet återigen utgör centrala stridsfrågor inom den politiska högern.

Melonis tal och lagförslaget väckte omedelbart praktiska frågor: vem är egentligen ”utlänning” och vem är italienare?

Italien har redan riktlinjer som rekommenderar ett tak på 30 procent för elever utan italienskt medborgarskap. Uppdelningen mellan ”italienska” och ”utländska” barn grundar sig också på medborgarskap snarare än på var barnen är födda eller har vuxit upp.

Det italienska systemet för medborgarskap bygger främst på härkomst: barn som föds i landet av föräldrar som inte är italienska medborgare får i regel inte italienskt medborgarskap automatiskt.

Detta innebär att barn som fötts i Italien och levt hela sina liv där ändå officiellt kan klassas som utländska medborgare. Och Melonis utspel skedde inte isolerat.

 

En moské i Mestre

Förra veckan dök en banderoll med budskapet ”Er integration är vår undergång” upp utanför en skola i Mestre – på fastlandet mittemot Venedig, i ett område med en stor bangladeshisk folkgrupp. I närheten, i en offentlig park där muslimer brukar hålla fredagsbön, hade orden ”No Islam” (Ingen islam) och kristna kors målats på marken och på en träkonstruktion.

Händelserna inträffar samtidigt som en tvist om planer på att bygga en permanent moské och ett islamiskt centrum på platsen för ett före detta sågverk i Mestre har blivit alltmer infekterad. Den lokala bangladeshiska gruppen har köpt marken, men projektet kräver godkännande från lokala myndigheter.

En av projektets mest högljudda motståndare är Anna Maria Cisint, Europaparlamentariker för det högerorienterade partiet Lega, som upprepade gånger har drivit kampanjer mot byggandet av nya moskéer.

I februari, under en protest anordnad av Lega utanför den tilltänkta byggplatsen i Mestre, förklarade Cisint att moskén inte skulle byggas så länge hennes politiska läger satt vid makten.

Samma söndag som Meloni presenterade sina åtgärder för skolan deltog Cisint i Legas årliga möte i Pontida – en stad i norra Italien som i årtionden har varit värd för partiets symboliska sammankomst.

På scenen fick hon sällskap av fyra aktivister från Nemesis, en fransk högerextrem grupp som beskriver sig själv som feministisk. Aktivisterna bar heltäckande slöjor. Medan människor på scenen och i publiken ropade ”ta av den”, tog kvinnorna av sig slöjorna.

”Hotet är radikal islam”, sade Cisint inför åhörarna. ”Vi kommer aldrig att låta dem islamisera vårt hem. Aldrig.”

Sammanflätningen av händelser var slående. I Rom varnade Meloni för att italienska barn riskerade att hamna i minoritet i klassrummen; i Pontida varnade en politiker från regeringskoalitionen för landets ”islamisering”; och i Mestre eldades en moskétvist på av antimuslimska slagord.

 

Den upproriske generalen

Samtidigt försöker en annan politisk kraft vinna mark ännu längre ut på högerkanten.

Roberto Vannacci, en före detta armégeneral som blev känd i hela landet efter att ha gett ut en bok där han gick till angrepp mot invandring, feminism och hbtq-rättigheter, valdes in i Europaparlamentet 2024 som kandidat för Lega. Den ”upproriske generalen” bröt senare med partiet och grundade Futuro Nazionale, en ny högerextrem rörelse som har gjort ”remigration” – avlägsnandet av migranter från Italien – till en av sina centrala frågor.

Inför nästa parlamentsval ligger partiet nu på omkring åtta procent i vissa opinionsmätningar, medan Lega – som fortfarande leds av vice premiärminister Matteo Salvini – har sjunkit till under sex procent. Siffrorna har intensifierat kampen om väljarna inom den italienska högern och om hur långt dess politik rörande invandring och nationell identitet kan tänjas.

Det var mot denna bakgrund som Vannacci fällde ett av sina hittills tydligaste uttalanden om vem som bör få bli italienare. Vid en konferens om trygghet i stadsmiljö, anordnad av ett polisfackförbund i Turin den 18 september, hävdade han att Italien inte borde göra det lättare för invandrare att få medborgarskap.

”Vi kan inte låta en invandrare bli italiensk medborgare så lätt, för då röstar denne medborgare”, sade Vannacci. ”Och när han röstar, röstar han inte för de italienska medborgarnas bästa utan för sitt eget bästa.”

När han konfronterades med frågan om han bara var orolig för att naturaliserade medborgare inte skulle rösta på honom, svarade Vannacci: ”Jag är inte rädd för att de inte ska rösta på mig. Jag är rädd för att de inte ska rösta på Italien.”

 

Vem får vara italienare?

Den tidigare generalens resonemang väcker en grundläggande fråga: vad händer när en person som är född eller uppvuxen i Italien faktiskt blir italienare?

Fioralba Duma, en italiensk-albansk aktivist i kampanjgruppen ”Italiens utan medborgarskap” (Italians Without Citizenship), sade till Middle East Eye att Melonis uttalanden var särskilt oroväckande eftersom många av de barn som beskrivs som ”utlänningar” aldrig har känt till något annat land.

”Det är sorgligt, för man inser hur lite ansvar makthavarna tar när de hanterar så viktiga frågor, och hur lite de gör för att skydda barn och garantera dem lika möjligheter”, sade hon.

”Vår kamp började för tio år sedan – och för många ännu tidigare – men i stället för att minska antalet människor som bara är utlänningar på pappret, fortsätter antalet att öka för varje år. Förr talade vi om nyanlända migranter. I dag talar vi om tredje generationen: invandrares barnbarn, födda i Italien.”

Dumas kommentarer pekar på en motsägelse som har blivit alltmer synlig i den italienska politiska debatten. Politiker kan tala om ”utländska elever” i klassrummen, även när dessa elever är födda i Italien, har gått hela sin skolgång i det italienska skolsystemet och kanske har italienska som modersmål.

Italiens medborgarskapslagstiftning bygger till stor del på *jus sanguinis*, det vill säga medborgarskap genom härkomst. En folkomröstning i juni 2025 syftade till att korta ner tiden för laglig bosättning som krävs för att vuxna utanför EU ska kunna ansöka om medborgarskap – från tio till fem år.

Omkring två tredjedelar av de röstande stödde förslaget, men valdeltagandet stannade vid cirka 30 procent, vilket var långt under de 50 procent som krävdes för att resultatet skulle vara giltigt.

 

Narrativet om ett muslimskt hot

Kontroversen kring den planerade moskén i Mestre visar hur dessa argument tar sig uttryck utanför klassrummet.

En del av stadens stora bangladeshiska grupp vill omvandla platsen där ett gammalt sågverk låg till ett permanent islamiskt centrum med plats för upp till 1 500 besökare. Projektet kräver dock en ändring av områdets detaljplan, och Venedigs borgmästare Simone Venturini, som företräder ett center-högerparti, har motsatt sig planerna.

Samtidigt anklagar muslimska organisationer politiker för att framställa islam som ett politiskt hot genom att fokusera på frågor som har liten betydelse för muslimers vardag i Italien.

Ahmed Vall, ordförande för det islamiska samfundet i Rom, beskrev Melonis uttalande om niqaben som ”propaganda”. ”Vi har aldrig sett flickor gå i skolan iklädda niqab. Det är ett påhittat problem”, sade han till MEE.

”Bensinpriset närmar sig tre euro litern, och hon talar om flickor som bär niqab i skolan, trots att det inte finns några flickor som bär niqab i skolan”, sade han.

Vall sade att hans organisation var beredd att bekämpa diskriminerande åtgärder på juridisk väg, och hänvisade till en anmälan som redan lämnats in mot Silvia Sardone, EU-parlamentariker för partiet Lega, efter att hon filmat och konfronterat en kvinna i niqab i Turin.

Rula Mohamed, en annan aktivist inom det islamiska samfundet i Rom, beskrev situationen i ännu skarpare ordalag och sade till MEE att islamofobin i Italien hade nått ”extrema nivåer”. ”Det vi ser i dag är det extrema resultatet av något som har odlats fram under flera år”, sade hon. Detta klimat, menade Mohamed, hade inte bara skapats av högern, utan även genom att muslimer under åratal framställts i media som farliga och oförenliga med det italienska samhället.

Situationen hade dessutom förvärrats av att stora delar av center-vänstern misslyckats med att på allvar ta itu med islamofobi.