Middle East Eye

261001

 

Dag efter dag håller den israeliskockuperade byn Mansouri – belägen på en grönskande kulle några kilometer söder om kuststaden Tyros – på att sakta försvinna. Byn, som redan var svårt skadad efter kriget, håller nu bokstavligen på att utplånas från kartan; ett sista cyniskt drag som sker mitt under pågående vapenvila.

Den israeliska armén, som i veckor har haft området som en av sina huvudsakliga operationsplatser, sparar inte på krutet: sprängningar och flyganfall har avlöst varandra i ett obevekligt tempo de senaste dagarna, till förtvivlan för byns cirka 5 000 invånare.

Byn, som den israeliska armén utpekar som ett operativt fäste för Hizbollah, låg ursprungligen utanför ”Gula linjen” – den ”säkerhetsgräns” som Israel upprättade på libanesiskt territorium kort efter att den senaste vapenvilan trädde i kraft.

Redan då fruktade de invånare som Middle East Eye talade med efter vapenvilans införande att zonen förr eller senare skulle sluka deras by. Nu har det skett, om än officiellt bara delvis: Gula linjen skär rakt igenom Mansouri och delar byn i två delar.

Detta gäller dock bara på pappret, för i verkligheten är byn nu helt ockuperad. I somras tvingades alla invånare som återvänt till området fly på nytt, under beskjutning från det israeliska flygvapnet som fortsätter sina operationer.

Byns borgmästare har i lokalpressen fördömt ”attacker mot invånare med artilleri, samt handgranater och chockgranater som fällts från drönare”. Han själv överlevde mirakulöst efter att ha skadats i en israelisk attack.

 

Mitt hus är det enda som står kvar

Den gröna vägen som leder till byn Hanniyeh – som fortfarande är tillgänglig med bil för libanesiska civila – osar av rädsla.

Denna lilla by, som också ligger på en kulle utanför Gula linjen, erbjuder fri sikt över Mansouri. Och, på andra sidan, över de israeliska trupper som intagit positioner mittemot, vilket lämnar lokalbefolkningen inom skotthåll. Samtidigt som de flesta av Hanniyehs invånare har valt att stanna kvar som internflyktingar längre norrut, passerar dussintals människor från Mansouri genom byn varje dag och ser med bestörtning på hur den israeliska militären förstör deras hemort.

Vid vägkanten, dold bakom ett träd, har 47-årige Ahmad placerat sin telefon på ett stativ. Han sänder live på Facebook och försöker dokumentera den pågående förstörelsen för ett par dussin tittare.

”Titta! Det gula huset är mitt. Det är det enda som står kvar; alla andra runt omkring har förstörts”, säger han till Middle East Eye.

Scenen är kuslig, dystopisk. Han medger det själv: att dag efter dag se sin by förstöras medan han väntar på att turen ska komma till hans eget hus är djupt skakande.

Som om kriget och det israeliska kaoset i Libanon hade förvandlats till ett skådespel.

Bredvid honom står Ali, en annan invånare från Mansouri vars hus förstördes under kriget. Han säger: ”Ja, det är förnedrande att se på detta, men jag vill stanna här, så nära min by som möjligt. Jag vill inte överge den.”

Han fortsätter: ”Det är värre än allt annat. Jag har inget jobb längre. Jag hade jordbruksmark nedanför byn. Titta, det ryker därifrån: de bränner min mark.”

Ett hundratal meter bort har ett trettiotal personer – män och kvinnor – ställt upp stolar. De flesta är grannar och vänner sedan barnsben. Tillsammans bevittnar även de hur det ofattbara utspelar sig och kommenterar de senaste dagarnas händelser.

Nu när de saknar jobb och inte kan ta sig till sina hem fördriver de tiden i takt med de israeliska militäroperationerna.

En av dem visar en video som spelats in nyligen: man ser en israelisk drönare som mycket långsamt sänker ner sprängämnen – hängande vertikalt i en vajer – och placerar dem på ett hustak. Bilderna är slående: några minuter senare exploderar området.

Plötsligt tystnar alla. Ett dammoln rör sig längs en av byns gator. Israeliska fordon kommer körande längs vägen och virvlar upp damm i sin framfart. En av männen tittar i kikaren och säger att han ser en traktor som röjer undan rasmassorna från ett hus – ett hus som snart bara kommer att vara en tom tomt.

”Vi har inte sett några Merkava-stridsvagnar idag. De vilar nog”, skämtar en man i sextioårsåldern.

Ibtissem, en 38-årig kvinna, fortsätter: ”Det händer saker varje dag. Ena dagen bombar de, nästa skickar de dit bulldozrar. Ibland exploderar laddningar som de har placerat inne i våra hem. Det är tortyr; de jämnar våra liv med marken mitt framför ögonen på oss.

Men den här marken betyder allt för oss. Vi kommer att återvända och bygga upp allt igen, om Gud vill”, säger hon.

 

Övergivna av alla

Det är föga förvånande att det internationella samfundets – och framför allt den libanesiska regeringens – passivitet ständigt kommer på tal i samtalen.

Här syns inte den libanesiska armén till någonstans. Än värre är att invånarna i Mansouri – precis som invånarna i de 63 byar som ligger i det område söder om ”gula linjen” som ockuperas av den israeliska armén (ett område på cirka 460 kvadratkilometer) – säger att de helt har lämnats åt sitt öde.

I somras anordnade invånarna en fredlig sittstrejk nära den libanesiska arméns vägspärr i al-Amiriya under parollen ”Mansouri är inte ockuperat”. De krävde ett slut på beskjutningen och att den libanesiska armén skulle återvända till byn, och förklarade sig redo att marschera sida vid sida med armén så snart den beslutade sig för att gå in i Mansouri.

”Ingenting hände. Vi och vår by lämnades i sticket. Sedan dess har ingen hjälpt oss – absolut ingen – samtidigt som vi fortfarande är på flykt och ingen längre har något arbete”, suckar en av invånarna.

Med låg röst, och nästan motvilligt, medger han att inte ens Hizbollah – som i åratal, genom krig efter krig, har hjälpt drabbade samhällen – längre har resurser att göra särskilt mycket.

Idag är Mansouri, liksom Tallouseh och Mais al-Jabal längre österut, en av de främsta skådeplatserna för israeliska militära operationer. Många libaneser ser detta som ett försök att ”slutföra uppdraget” – det vill säga att omintetgöra alla möjligheter för invånarna att återvända till området, i syfte att på lång sikt befästa Israels närvaro på marken.

Denna utveckling fortsätter trots ramavtalet från den 26 juni, som innebar att en annan modell skulle prövas i södra Libanon.

I Froun, Srifa och Zawtar al-Gharbiyeh – tre så kallade pilotområden – var det tänkt att den libanesiska armén gradvis skulle återta kontrollen på marken, säkra byarna och förhindra all otillåten väpnad närvaro. Detta skulle ske under samordning av MCG4L (Military Coordination Group for Lebanon), den USA-ledda grupp som har till uppgift att övervaka avtalet.

Verkligheten ser dock annorlunda ut.

I Zawtar al-Gharbiyeh anklagades israeliska soldater nyligen för att ha öppnat eld i närheten av libanesiska trupper under deras gruppering. Den 18 september närmade sig en israelisk styrka en av den libanesiska arméns positioner i Deir Mimas och kastade chockgranater i närheten. Detta utlöste en ny konfrontation, som i sista stund kunde avvärjas genom ingripande från MCG4L. ”Vi litar inte längre på att någon kommer för att hjälpa oss”, säger Abbas, en 26-åring från Hanniyeh, med tårar i ögonen.

”Min dröm är att få tillbaka min mark och mina grannar, och att bygga upp mitt hus igen. Jag har inte mycket hopp kvar. För att kunna hysa hopp skulle den libanesiska armén behöva ha förmågan att hålla marken, och så länge det internationella samfundet inte sätter press på Israel kanske vi aldrig får se vår mark igen.”