Surrey Live UK

250506

En överlevande från Förintelsen som deltog i ett interreligiöst firande av VE-dagen i Storbritanniens äldsta moské har sagt att det är ”absolut viktigt” att framtida generationer minns det förflutna. Evenemanget, som också hedrade de 1,5 miljoner muslimska krigare som miste sina liv under andra världskriget, ägde rum i Shah Jahan-moskén i Woking, Surrey – den äldsta specialbyggda moskén i Storbritannien och norra Europa.

John Hajdu, 88, deltog i sammankomsten på söndagen för att hålla ett tal om sin berättelse om att överleva som judiskt barn i Ungern under nazistyret. Herr Hajdu, som nu bor i Muswell Hill i norra London, berättade för nyhetsbyrån PA: ”Jag blev inbjuden att komma eftersom det är ett interreligiöst evenemang och jag håller föredrag för skolor, universitet och vuxna, och ganska ofta för muslimska skolor eller katolska skolor.

”Det är absolut nödvändigt att vi alla tillsammans förstår vad som hände och att vi alla minns vad som hände och att vi pratar med varandra, och sedan förmedlar budskapet till våra barn och barnbarn.” Herr Hajdu föddes i Budapest i april 1937 i en judisk medelklassfamilj som han beskrev som ”inte särskilt religiös”.

Han var bara fyra år gammal när Ungern gick in i kriget allierat med Nazityskland 1941. Två år senare fördes hans far till ett tvångsarbetsläger för judiska män.

Herr Hajdu sa: ”Det var först när restriktionerna började, och min far var tvungen att gå in i tvångsarbetslägret, som de första tecknen var att saker och ting skulle bli mycket värre. Vi var tvungna att ta med mat till min far, som blev mycket illa behandlad.” Och sedan var min mamma tvungen att ta hand om mig och lägenheten på egen hand.”

Den 5 april 1944 utfärdades en order om att alla judar skulle bära en gul stjärna som identifieringsmärke, och i juni tvingades herr Hajdu och hans mamma flytta in i ett hus med en gul stjärna. Herr Hajdu sa: ”Ett hus med en gul stjärna hade en gul stjärna på yttergrinden, och vi var tvungna att bära en gul stjärna.

”Och vi får bara gå ut ur kvarteret mellan två och fem på eftermiddagen, vilket innebar att det var enda gången vi kunde gå ut och köpa mat – vi hade blivit misshandlade på vägen av nazisternas Pilkorsparti, och man var tvungen att vara försiktig var man gick, för man kunde ha blivit misshandlad eller till och med dödad.”

I oktober 1944, när medlemmar av Pilkorspartiet började samla ihop judiska kvinnor och barn från de gula husen i Budapest, rymde herr Hajdus moster Iby med honom och ”bad” en icke-judisk granne att gömma dem. Herr Hajdu sa: ”Det var en otrolig situation. Det var skrämmande.

Han höll med om att vi skulle gömma oss i skåpet, och vi hade turen att inte bli upptäckta. Men om vi hade blivit upptäckta hade vi utan tvekan blivit skjutna – inklusive den icke-judiska grannen.”

Herr Hajdu sa att hans mosters handling den dagen ”utan tvekan” räddade hans liv, medan hans mor togs med sig och senare marscherades till koncentrationslägret Mauthausen i Österrike. Herr Hajdu och hans moster tvingades snart flytta in i Budapests judiska getto.

Han berättade för PA: ”Ghettot bestod av 290 byggnader med 15 till 20 personer i varje lägenhet, i ett område som bara var för judar. Alla icke-judar flyttades ut, och detta var i ett område omgivet av en mur och fyra portar som bevakades av Pilkorset.

”Vi hade bara hästkött och vattendroppar och vatten var tvunget att hämtas från gatorna, man ville inte gå ut, för om man gick ut kunde man säkert ha blivit misshandlad eller skjuten av Pilkorspartiet. Människor dog på gatan. Jag var alltid väldigt hungrig.”

Den 17 januari 1945 omringade och befriade de sovjetiska trupperna Budapests getto, vilket gjorde att herr Hajdu och hans moster kunde komma ut. Han sa: ”Det var då vi fick reda på att gettot var minerat av nazisterna för att sprängas, men de hade som tur var inte tillräckligt med tid på grund av den ryska arméns snabba framryckning.” Och så räddades vi igen.”

Herr Hajdu fick senare veta att hans mor ”mirakulöst” överlevde koncentrationslägret Mauthausen och befriades av amerikanska soldater i maj 1945. Hans far hade också lyckats fly från tvångsarbetslägret men, efter att ha trott att hans fru var död, hade han flyttat till Rumänien där han hade inlett en ny relation med en lokal kvinna.

Herr Hajdu och hans mor flydde från Ungern efter kriget och anlände till Storbritannien i februari 1957 där de bosatte sig i London. På frågan om vilket budskap han ville förmedla till kommande generationer sa Hajdu: ”Budskapet är: ni måste undervisa.

”De som är överlevande måste ta varje tillfälle i akt att prata om vad som hände oss, att undervisa den nuvarande generationen om vad som hände, att be dem att föra budskapet vidare, och budskapet är att det som hände oss aldrig får glömmas.”

Vid VE-dagen lade Lord Khan också ner en blomsterkrans vid minnesmärket i Wokings fredsträdgård – där 19 muslimska soldater från första världskriget och åtta muslimska soldater från andra världskriget är begravda. Ceremonin besöktes av Shah Jahan-moskéns imam Hafiz Hashmi, Guildfords biskop Andrew John Watson och rabbin Alex Goldberg, som är dekanus för religiöst liv vid University of Surrey i Guildford.