The Palestine Chronicle
260411
Irans delegation har anlänt till Islamabad inför planerade förhandlingar med USA, enligt nyhetsbyrån Fars.
Enligt Al Mayadeen möttes den iranska delegationen av det pakistanska flygvapnet när de kom in i landets luftrum och eskorterades till Islamabad, vilket understryker nivån av samordning och säkerhet kring samtalen.
Delegationen leds enligt uppgift av parlamentets talman Mohammad Baqer Qalibaf och inkluderar utrikesminister Abbas Araqchi och sekreterare i Högsta försvarsrådet Ali Akbar Ahmadian, tillsammans med representanter från säkerhets-, politiska, militära, ekonomiska och juridiska sektorer.
Fars rapporterade att delegationens sammansättning återspeglar en omfattande strategi på statsnivå, vilket indikerar att diskussionerna förväntas gå utöver ett smalt diplomatiskt spår.
Samtal villkorade av iranska förutsättningar
Enligt Fars kommer förhandlingar endast att inledas om den andra sidan accepterar de förutsättningar som Teheran har satt.
Qalibaf bekräftade i ett uttalande som rapporterats av Press TV att två viktiga villkor måste vara uppfyllda innan samtalen kan fortsätta: ”Ett vapenvila i Libanon och frigörandet av Irans frysta tillgångar.”
”Dessa två frågor måste vara uppfyllda innan förhandlingarna inleds”, sa han och betonade att båda punkterna redan hade överenskommits men inte genomförts.
Irans biträdande utrikesminister Majid Takht Ravanchi uppgav också att de kommande förhandlingarna kommer att baseras på Irans tiopunktsförslag, som Washington har accepterat som ramverk för samtalen.
Libanon centralt för förhandlingsramverket
Iran har konsekvent framställt situationen i Libanon som oskiljaktig från den bredare vapenvilan och förhandlingsprocessen.
En högt uppsatt säkerhetskälla berättade för Press TV att Teheran gjorde upphörandet av de israeliska attackerna mot Libanon – särskilt Beirut – till ett fast villkor för deltagande i samtalen.
”Enheten inom motståndsfronten var icke förhandlingsbar för Iran”, sa källan och tillade att den iranska delegationens resa till Islamabad hade försenats flera gånger på grund av fortsatta israeliska attacker.
Enligt samma källa utövade Iran ihållande påtryckningar och hotade att dra sig ur förhandlingarna, vilket i slutändan tvingade USA att ingripa.
”Amerikanerna tvingades få den sionistiska regimen att upphöra med sina attacker mot Beirut”, sa källan och beskrev stoppet som ett direkt resultat av Teherans ståndpunkt.
Källan tillade att fortsättningen av förhandlingarna fortfarande är villkorad och varnade för att eventuella förnyade israeliska attacker mot Beirut eller dess södra förorter omedelbart skulle avsluta samtalen.
”Libanonkonspirationen”
Som Ramzy Baroud argumenterade för i en nyligen publicerad ledare kan utvecklingen kring Libanon inte förstås som isolerad från den bredare regionala konfrontationen, utan snarare som ett centralt slagfält om Mellanösterns framtida politiska ordning.
Baroud noterar att Israels eskalering i Libanon, följt av en strävan mot direkta förhandlingar med Beirut, återspeglar en medveten tvåspårig strategi: ”Massarkerna skapar påtryckningar. Förhandlingarna skapar en alternativ politisk väg – en som exkluderar Iran och omformulerar konflikten kring nedrustning och normalisering.”
I detta sammanhang är det som ofta presenteras som ett tekniskt diplomatiskt spår i själva verket en strategisk ansträngning för att omdefiniera konfliktens kärnfråga. ”Denna separation är inte en teknisk detalj”, skriver Baroud. ”Det är kärnan i den nuvarande geopolitiska kampen”, eftersom den syftar till att separera Libanon från de bredare förhandlingarna mellan Iran och USA och isolera Hizbollah politiskt.
Avgörande är att Baroud betonar att den libanesiska regeringens roll inte är en tillfällighet. ”Denna position är inte neutral. Den återspeglar ett politiskt val”, menar han och pekar på diskursförskjutningen från ockupation och aggression till den interna frågan om motstånd och vapenkontroll.
Samtidigt betonar Baroud att resultatet av denna process fortfarande är osäkert. Försöket att isolera Libanon står inför ett strukturellt hinder i Irans position, som insisterar på att länka samman alla fronter inom en enhetlig förhandlingsram. Så länge denna koppling består kommer ansträngningarna att införa en separat ”Libanon-akt” att förbli omtvistade.
”Resultatet av denna kamp kommer inte att begränsas till Libanon”, avslutar Baroud. ”Det kommer att avgöra om regionen rör sig mot en fragmenterad ordning dominerad av USA-stödda stater, eller mot en ny balans där motståndsrörelser och deras allierade behåller en avgörande roll.”