Och när Vi befallde änglarna att falla ned på sina ansikten inför Adam föll de ned utom Iblees som vägrade, full av
högmod, och blev en av dem som förnekar sanningen. (2:34)

Vår älskade bror Hashim Ibrahim Cabrera, berättar i Dar As Salam khotba att: ”Adam, (fvmh),
är både den första individen och mänskligheten, eftersom han är i den primära Maqam (plats) vid roten av mänsklighetens
uppkomst. Adam är vår blandade och sammansatta natur som består av material och resurser och omfattar vårt omfamnande och
öppen tillstånd som kan känna till namnen på ting och återspegla världen.”

Vårt samhälle är en adamisk gemenskap, full med individer, fortfarande särpräglade och underordnade till denna komplexa och
blandade karaktär. Fyllda med ljus, men också av mörka skuggor som producerar den dystra syn vi har på oss själva. Det är en
delad gemenskap som strider mot varandra, som strövar i ett främmande land, Adams Maqams land, exil och förflyttnings land,
förlust och sökandets land efter en återgång till paradiset som gick förlorad och som ibland känns det som den aldrig
existerade … Hashim sade lite senare: ”Vår varelses Adam påminner alltid om Iblis.” Och det är inte bara för våra
överträdelser, men också genom vårt beroende av själva människan som finns omkring oss och som pga. detta beroende, försöker
vi att äga, underkuva, underkasta, så att den blir och gör allt vi borde, som vi önskar och tänker, enligt vår vilja och vår
självfixering.

Det faktum att nästa Maqam är Nuhs (Noah) är inte alls slumpmässigt. Noah,(fvmh), innebär många saker. En mycket viktig del
är att den är slutet på en konkret form av mänskligheten, ett sätt att vara människa. Dagen många av oss sa ”la ilaha
il-Allah” inte startar resan, men den är den rätta processen för att en dag ta det första steget, ett steg mot nästa Maqam,
Noahs … Men Noah innebär också ett svar, en utväg, en lösning på vårt glömska, osäkra, komplexa natur, full av ljus och
skugga, under framtidens ständiga virvel, rädsla, ångest, längtan och behovet av att äga…

Att komma fram till Noahs plats är att inse att det vi kallar att leva är bara en överlevande tills man förgås, tills man
sväljs av våra ständiga förgängligheters vågor, av vår polaritet, av vår existentiella dualism, av vår rädsla, vår
önskan … Men inte bara inse det, men att nå en fast plats som räddar oss från vår fortsatta överlevnads vrak.

Att nå Noahs ark är att uppnå tillit till Honom, en kärleksfull underkastelse till Honom och enbart Honom… Att förstå att
det som förenar oss och skiljer oss är en och samma sak, och det behöver varken namn eller form.

Noahs Maqam innebär en konkret och direkt konfrontation med rädslan, men inte ”andras” fruktan utan vår egen. Noahs Maqam är
början på en ny förståelse av människan och början på en ny modell av en människa … Noahs Maqam innebär att upptäcka oss
själva och att upptäcka att det vi ser i ”andra” lever också i oss själva… Ja, rädslan, osäkerheten, själviskheten, viljan
att bli underkuvat och alla de egenskaper som särskiljer oss som människor blir så synliga i ”andra”. Men om den är så lätt
synlig för våra ögon, varför är det så synligt? Och framför allt, vad leder det till? … Vad kan vi bidra med till den
”andra”?

Att underkasta sig Allah är lätt att förstå, det är att uppnå frihet, friheten från regler och begränsningar från vår egen
rädsla och osäkerhet. Underkastelsen är inte en foglig eller heroiskt motstånd av verklighetens effekter såsom vi uppfattar
genom våra sinnen, underkastelse är i grunden kärlek. Att älska är att lämna sig frivilligt och att njuta av det och de
konsekvenser som denna underkastelse medför.

Problemet är när kärleken har en viss gräns, till exempel: ”Jag älskar dig så mycket”, innebär i sig en gräns, ”mycket” är
en mängd, ett visst mått, möjligt att uppnå, begränsande. Underkastelsen innebär att älska utan gränser… Och här ser vi en
tydligare koppling mellan Adams Maqam där vi började, och Iblis påminnelse av vår existens, om vilket berättar för oss
broder Hashim.

För att hitta Noahs Maqam är det nödvändigt att uppnå absolut underkastelse, utan begränsning, den absoluta kärlekens
underkastelse, utan begränsningar, kärleken till Allah.

Det uppnår vi genom att knäböja också inför den ”andra” och inte bara inför hans Rabb, men även hans Adam. Och vi talar inte
om förlåtande av brott eller de som förolämpar oss, eller att vända andra kinden, men att glömma oss fullständigt för att nå
den ”andra”, och upptäcka den smärta som skapar hans egen inre ondska och som blir så synlig för våra ögon. Och genom att
hitta i våra hjärtan och blir mätta med honungen som skulle kunna söta själva havet och som avundas av själva honungsbin,
och motverka med det, den bittra gallan som värker den ”andras” hjärta genom våra ord och handlingar. Vi uppnår det genom
att döda inom oss allt som inte är kärlek själv, själva honungen. Inte genom att ge tillbaka gott för ont men genom att
förstå behoven hos de ”andra” och våga försöka mildra dem så att de finner frid och lycka, och känner frid och lycka i sitt
eget möte utan att fråga något i gengäld.