Niger, drabbade av svält, ger näring åt den franska utvecklingen

Finian Cunningham – nodo50.org

Niger, en tidigare fransk koloni i Afrika står, igen, inför en svår svältkatastrof och internationella
hjälporganisationer rapporterade att omkring en miljon människor har ingen tillgång till mat.

Det är den fjärde sådana kriser som plågar landet i Västafrika de senaste åren efter att liknande svältkatastrof slog
landet under 2012, 2010 och 2005. Den direkta orsaken var det extrema vädret som påverkat jordbruket. Men den främsta
orsaken är Nigers avsiktliga underutveckling under Frankrikes parasitära nykolonialism.

Ironiskt nog, Nigers kroniska underutveckling och fattigdom, och i Afrika i allmänhet, är en hörnsten i Frankrikes
nationella utveckling och välstånd.

Niger har en yta dubbelt så stor som Frankrike med en befolkning på endast 17 miljoner människor, en fjärdedel av den
franska befolkningen. En stor del av landet är öken, Sahel, och dess terräng är torr och fientlig mot jordbruket. Men
med tanke på den relativt lilla befolkningen borde det vara ett rikt land på grund av sina stora naturtillgångar och
andra resurser.

Landet är den femte största producenten av uranmalm, efter Kazakstan, Kanada, Australien och Ryssland. Niger har även
andra mineraltillgångar inklusive guld, järn, molybden, tenn, salt, gips och fosfater och det som redan bevisats,
stora outnyttjade fyndigheter av olja och gas.

Men trots all denna naturliga rikedom är Niger officiellt det fattigaste landet på jorden. Enligt FN:s Human
Development Index för år 2012, placerades Niger som sist bland 186 länder.

Förklaringen till detta missförhållande är att det kroniska tillståndet av underutveckling, fattigdom och svält i
Niger är ett resultat av politik, fransk politik för att vara exakt.

Liksom många andra afrikanska länder blev Niger officiellt självständigt från Frankrike 1960. Men, liksom andra
kolonier visade sig deras nyupptäckta ”frihet” snart illusorisk.

Under de senaste sex decennierna har Niger hållits som slav av det franska monetära systemet som kallas ”den
afrikanska francen”. Det franska myntenhet har införts på fler än ett dussin tidigare franska kolonier, bland annat
Elfenbenskusten, Burkina Faso, Benin, Tchad, Mali och Niger som ett villkor för politisk ”oberoende”.

Paris har fastställt att alla medlemmar måste sätta in sina årliga intäkter i Frankrikes statskassa och därifrån kan
de före detta kolonierna använda pengarna som lån för vilka de betalar ränta för denna tvivelaktiga ”privilegium”.
Under tiden använder den franska regeringen dessa afrikanska pengar för att investera, utan ränta, i sina egna bolag.

Frankrike bestämmer också ensidigt växelkursen för den afrikanska francen mot euron och andra internationella
valutor. Därmed har Frankrike kunnat fortsätta med sin rovgiriga exploatering av Afrika som det var under de glada
dagarna av den koloniala storhetstiden under 1800 och tidiga 1900-talet, men nu under täckmantel, politisk korrekt,
av ”självständiga nationer.”

Finansiell och ekonomisk plundring av Afrika innebär att resurserna utvinns till lägsta kostnad till Frankrike, som
sedan kan exportera sina produkter till sina forna kolonier till högre priser. Resultatet är att Afrika är fångad i
underutveckling och hungers fälla, som det vi nu ser i Niger, trots att kontinenten har de mest rikliga resurser på
planeten.

En aspekt av denna tvångsunderutveckling i Niger är: förutom uranmalm, de andra viktiga exporterna är boskap, bönor
och lök. Med andra ord, trots sina stora naturtillgångar, är landet förkrympt och förstört. Detta är något som
intresserar Frankrike, att ha ett socialt och ekonomiskt handikappad land, eftersom detta säkerställer att den kan
utnyttja Niger efter behag särskilt dess uranmalm produktion som är strategiskt viktigt för Paris.

Cirka 80 % av den nationella elförsörjningen i Frankrike genereras av 59 anläggningar som drivs av statliga
Electricité de France. Ungefär en tredjedel av den totala årliga tillförseln av uranmalm för sina kraftverk kommer
från Niger. Det franska företaget AREVA äger urangruvor i hela Niger och de bevakas av franska specialstyrkor.

Strömförsörjningen är kanske den främsta faktorn för ett lands allmänna utveckling. Så medan franska medborgare kan
njuta av el överallt, och all den sociala utveckling som följer med det, är detta en bekvämlighet som vilar på axlarna
av utbredd fattigdom och lidande i Niger.

AREVA är världens andra producent av uranmalm med en årlig omsättning runt 430 miljoner euro. Tidigare i år
informerade företaget att det investerade med en tiondel av detta belopp för att förbättra säkerheten i sin
huvudsakliga gruvanläggning i Arlit, Niger, efter att militanta angrep den i maj förra året. Denna attack fick
utrikesminister, Laurent Fabius, att besöka anläggningen där han varnade ”terrorism spöke i Afrika.”

Det var från gruvan i Arlit som fyra franska AREVA anställda kidnappades av militanta knutna till al -Qaida i Maghreb
i slutet av 2010. Gisslan återvände till Frankrike i slutet av oktober efter att de franska myndigheterna enligt
uppgift betalat en lösensumma på 20 miljoner euro.

För att sätta dessa siffror i lite perspektiv, då Niger drabbades av en hungersnöd 2005 donerade AREVA 250 000 euro
som ”humanitärt bistånd” till hela landet, det vill säga 0,06 % av den årliga vinsten i företaget eller med andra ord
1,3 % av det som Frankrike betalade för att rädda fyra av sina medborgare, det vill säga mindre än 1 % av det som
AREVA spenderar på att ”säkra” sina fastigheter i Niger. Till väster om Niger finns Mali, en annan före detta fransk
koloni som man anser har lukrativa uranmalmer fyndigheter fortfarande outnyttjad.

När Frankrike inledde sin militära invasion mot Mali i januari i år, hävdade president François Hollande att hans land
skyddade Malis suveränitet som attackerades av rebeller och ”terrorister” Samtidigt som 3000 soldater landade i Mali
och även om detta inte fick mycket publicitet, skickades franska specialstyrkor för att stärka säkerheten i gruvorna
AREVA i Niger.

Terrorismen, såsom fattigdom och hunger, har rötter. Dessa rötter går tillbaka till själva Paris, där nykoloniala
politiken genomförs för att säkerställa att den franska nationella utvecklingen och dess elit välstånd ska fortsätta
att öka baserat på den brutala och ständiga exploateringen av afrikaner i många årtionden och till och med idag.

I en tid då en miljon människor står inför svält i Niger, det fattigaste landet på jorden, som kunde vara en av de
rikaste, skålar säker glömska franska politiker, inrymda i Elyséepalatset, utan tvivel med fina viner och utsökta
rätter med otrolig arrogans och skrattande för Frankrike, Vive la France!