Dr Binoy Kampmark – Middle East Monitor
Ytterligare två resolutioner från FN:s kommitté. Både angående Israels uppförande tidigare och nuvarande. Medan sjukdomar, hunger och död fortsätter att förfölja Gazaremsan och Västbanken förblir under ockupationens tjocka tummen, fortsätter överläggningar i utländska fora att äga rum om hur man ska ta itu med detta avskyvärda tillstånd. Även om dessa internationella frågor ofta kan verka som otippade gester som kännetecknas av ineffektivt prat, så fyller de allt mer en fil som gör Israel mer isolerat än någonsin. Och detta är inte en isolering av dygd eller beundran.
Den 13 november godkände FN:s andra kommitté (ekonomisk och finansiell) två resolutioner. Den första fokuserade på att begära att Israel tar på sig ansvaret för omedelbar och adekvat kompensation till Libanon och alla associerade länder, inklusive Syrien, som drabbats av ett oljeutsläpp på deras kuster till följd av förstörelsen av lagringstankar nära det libanesiska elkraftverket Jiyah. Attacken ägde rum i juli 2006 under Israels tidigare krig mot Hizbollah, vilket resulterade i, för att citera Libanons dåvarande generaldirektör för miljöministeriet Berge Hatjian, ”en katastrof av högsta klass för ett land så litet som Libanon”. Enligt Libanons FN-representant hade skadorna till följd av oljeutsläppet hämmat landets ansträngningar för att uppnå målen för hållbar utveckling (SDG) till 2030.
Israels representant avvisade gnällt premissen för resolutionen, som fick 160 röster till dess fördel, med hänvisning till det vanliga argumentet att den har varit orättvist riktad. Andra nuvarande motståndare – här, houthierna, som hade attackerat fartyg på internationellt vatten – hade lämnats obevakade av kommittén. Frågan om miljöskador hade använts ”som ett politiskt vapen mot Israel”.
Den andra resolutionen, som presenterades av den ugandiska representanten, var av särskilt intresse för palestinierna. Med titeln ”Permanent suveränitet för det palestinska folket i det ockuperade palestinska territoriet, inklusive östra Jerusalem, och för den arabiska befolkningen i det ockuperade syriska Golan över deras naturresurser”, uttryckte den påtaglig oro över Israels fortsatta ansträngningar att utöva kontroll, med brutalt våld över territorierna. Det fanns oro för ”exploateringen av Israel, ockupationsmakten, av naturresurserna i det ockuperade palestinska territoriet, inklusive östra Jerusalem, och andra arabiska territorier ockuperade av Israel sedan 1967”. Dito den ”omfattande förstörelsen av Israel […] av jordbruksmark och fruktträdgårdar i det ockuperade territoriet” och ”omfattande förstörelse” som tillfogats ”vital infrastruktur, inklusive vattenledningar, avloppsnät och elnät” i dessa territorier.
Oron florerade också över oexploderad ammunition, en situation som förstörde miljön samtidigt som det hämmade återuppbyggnaden, och den ”kroniska energibristen på Gazaremsan och dess skadliga inverkan på driften av vatten- och sanitetsanläggningar”. De israeliska bosättningarna kommer särskilt att nämnas, med tanke på deras ”skadliga inverkan på palestinska och andra arabiska naturresurser, särskilt som ett resultat av konfiskeringen av mark och den påtvingade avledningen av vattenresurser, inklusive förstörelse av fruktträdgårdar och grödor och beslagtagande av israeliska bosättares vattenbrunnar, och de fruktansvärda socioekonomiska konsekvenserna i detta avseende”.
Det finns också stränga kommentarer om behovet av att respektera och bevara ”territoriets enhet, sammanhållning och integritet för allt ockuperat palestinskt territorium, inklusive östra Jerusalem”, en situation som alltmer äventyras av den skenande, okontrollerade iver hos elaka israeliska bosättare, uppmuntrad av lagstiftare och myndigheter.
Omröstningen vid detta tillfälle – 158 för – var ovanlig för att presentera ett antal länder som normalt skulle vara mer bevakade när det gäller att lägga till sina namn, särskilt i samband med palestinsk suveränitet. Deras mantra är att stödja ett initiativ som öppet gynnar palestinskt självbestämmande över något specifikt ämne skulle inte göra mycket för att främja de bredare målen för fredsprocessen i frånvaro av israeliskt deltagande.
Australien, till exempel, stödde resolutionen, trots motstånd från USA och Kanada. Det markerade första gången landet hade förespråkat en resolution om ”permanent suveränitet” sedan det infördes i en resolution. Detta gjordes trots besvikelse från den australiensiska delegationen över att resolutionen inte hänvisade till andra deltagare i konflikten som Hizbollah. En talesperson för den australiensiska utrikesministern Penny Wong uppgav att omröstningen återspeglade internationella oro över Israels ”pågående bosättningsaktivitet, markfördrivande, rivningar och bosättarnas våld mot palestinier”. Sådant beteende undergrävde ”stabiliteten och utsikterna för en tvåstatslösning.”
När det gäller Israels starkaste sponsor med vapen, oförklarliga goda vilja och tvivelaktiga juridiska utfyllnad, fortsatte orden ”palestinsk” och ”suveränitet” att irritera. Fiktionen om jämlikhet och likställdhet mellan Israel och palestinierna, en anordning som länge använts för att släcka de senares oberoende strävanden, måste upprätthållas.
I uttalanden som gjorts av Nicholas Koval från USA:s beskickning till FN, var det tydligt att Washington var ”besviken över att denna instans återigen har tagit upp denna obalanserade resolution som är orättvist kritisk mot Israel, vilket visar en tydlig och ihållande institutionell partiskhet riktad mot en medlem.” Resolutionen, på sitt ”ensidiga” sätt, skulle inte främja freden. ”Inte när de ignorerar fakta på plats.”
Även om Koval inte har fel att de påstådda fakta i dessa resolutioner ofta är frågor om inbilskhet, illusion och till och med försummelse, har händelserna som utspelats sedan oktober förra året visat, i sin bibliska grymhet, att palestinierna inte längre bara är föremål för hån den israeliska staten. De ska underkuvas, helst av någon internationell myndighet som kommer att skydda sig mot framtida anspråk på autonomi. Deras granskade ledare ska behandlas som mottagliga kollaboratörer, glada över att ge territorium som Israel inte har rätt till.
Så småningom hoppas personer som nationell säkerhetsminister Itamar Ben-Gvir och finansminister Bezalel Smotrich att det palestinska problemet kommer att försvinna innan tvångsannektering, radering och vräkning. Åtminstone ger resolutioner som de som antogs den 14 november visst tecken på motstånd, hur avlägset det än är, mot den historiska minnesförlusten som styr de israeliska palestinska relationerna.
Originaltext: Natural Resources and Palestinian Sovereignty: Israel’s Further Isolation
