Dr Binoy Kampmark – Middle East Monitor

Ta fram konfettin, bubblorna och de lovordade memorandum för den gamla alliansen. Vid tre kvarts sekel av dess existens visar sig North Atlantic Treaty Organisation (NATO) vara en större olägenhet än någonsin: skvaller, inblandning och drömmar om större ofog under paraplyet av påhittade osäkerhet. Den är också kokett mot vissa länder (Ukraina har en framträdande plats i uppvaktningen), och ger löften som den aldrig kan hålla.

Dess försvarare ser, som väntat, något helt annat framför spegeln. De kallar alliansen ”en uppmaning till frihet”, dess bestående betydelse är en lugnande närvaro. Det mer lämpliga svaret skulle vara bekvämlighet, försäkran om en allians med kollektiva förpliktelser som, givet omständigheterna, skulle tvinga alla parter att föra krig mot angriparen. När det gäller allianser är detta en programmerad för konflikt.

Nato är en vy av ett problem som länge dött. I det kalla krigets teater fanns det i tredje akten av varje pjäs som involverade USA och Sovjetunionen, en föreställning som alltid ägde rum under hot om ett kärnmoln. Varje konfrontation i Europas centrum kunde ha resulterat i pulveriseringen av en hel kontinent. Moskva hade för sin del Warszawapaktsländerna.

I slutet av det kalla kriget hade Nato i praktiken upphört att vara relevant som avskräckande kraft på den europeiska kontinenten. Ett nytt klädesplagg söktes till medlemmarna. Istället för att gå i pension blev det i huvudsak en bredare hjälpstyrka för USA:s makt. I avsaknad av ett motstridande Sovjetunionen antog organisationen en gonzo strategi för internationell säkerhet.

1999 blev alliansen en mördarmaskin för evangelisk humanitärism, som skenbart försökte skydda en etnisk grupp mot en annans övergrepp i Kosovo. 2011 involverade den sig i militära operationer mot ett land som inte utgör något hot mot några medlemmar i alliansen. Nato, tillsammans med stadiga luftattacker och missilbombardemang, upprätthöll flygförbudszonen över Libyen när landet leddes till en nära förestående kollaps efter Gaddafi. När den internationella säkerhetsstyrkan (ISAF) avslutade sitt ödesdigra uppdrag i Afghanistan 2015 var Nato åter på plats.

NATO:s strategiska konceptdokument som släpptes i slutet av juni 2022 tog mycket näring från Ukrainakonflikten samtidigt som det varnade för Kinas ambitioner, ett ganska grovt erkännande att man ville gå bortom sina territoriella gränser: ”Folkrepubliken Kinas (PRC) uttalade ambitioner och tvångspolitik utmanar våra intressen, säkerhet och värderingar.” Varför en sådan allians skulle oroa sig för sådana ambitioner österut illustrerar organisationens egensinniga dysfunktion.

Den 27 april 2022 framförde Storbritanniens dåvarande utrikesminister Liz Truss och den slutligen politisk dödsdömda premiärministern åsikten att Nato måste globaliseras. Hennes tal i Mansion House vid överborgmästarens påsk bankett var ett av dessa avslöjanden som inte var ur påsen som överger låtsas skap och avslöjas, i stället, en oroande verklighet.

Efter att ha klargjort att Natos ”öppna dörr-policy” var ”helig”, såg Truss också säkerhet i globala termer som ett annat sätt att främja ett bredare engagemang för internationella ofog. Hon avvisade: ”Det falska valet mellan euro-atlantisk säkerhet och Indo-Pacific området. I den moderna världen behöver vi båda.” Ett ”globalt NATO” behövdes. ”Med det menar jag inte att utöka medlemskapet till de från andra regioner. Jag menar att Nato måste ha en global syn, redo att ta itu med globala hot.”

Beröm för alliansen tenderar att likna en försäkringsteknisk bedömning av risk och säkerhet. Tänk på detta från USA:s tidigare NATO-ambassadör Douglas Lute. Nato, i hans sinne, är: ”Den enskilt viktigaste geostrategiska fördelen gentemot en potentiell motståndare eller konkurrent.” Med stolthet konstaterar han: ”Ryssland och Kina har inget jämförbart. De 32 allierade i Nato tränar tillsammans, opererar tillsammans, lever tillsammans under en stående enhetlig kommandostruktur, vilket gör dem mycket mer kapabla militärt än något ad hoc-arrangemang.”

Det finns ingenting i dessa kommentarer som tyder på att Nato var ett av de enskilt mest provocerande säkerhetsarrangemangen som hjälpte till att utlösa ett krig som plågar och förvirrar Östeuropa. Många Washington-mandariner har haft en sådan uppfattning: att flytta närmare Rysslands gränser var inte bara en handling av diplomatisk nedlåtenhet utan en öppen militär provokation.

Med outtröttlig konsekvens bör man hänvisa till utrikesdepartementets doyen av sovjetiska studier, George F. Kennan, på just denna punkt. 1997 utfärdade han en lämplig varning om beslutet att utvidga Nato mot den ryska gränsen: ”Ett sådant beslut kan förväntas väcka nationalistiska, antivästliga och militaristiska tendenser i den ryska opinionen; att ha en negativ effekt på utvecklingen av rysk demokrati; att återställa det kalla krigets atmosfär i relationerna mellan öst och väst, och att driva rysk utrikespolitik i riktningar som vi avgjort inte tycker om.”

Denna provokation upprepas i Natodeklarationen 2024 som gjordes i Washington denna månad. Det är utplånat från historia och sammanhang, Ukraina är en tabula rasa i det internationella systemet utan någon annan roll än den för glorifierat offer, ett välgörenhetsärende som missbrukas i det internationella systemet. ”Vi står i enighet och solidaritet inför ett brutalt anfallskrig på den europeiska kontinenten och en kritisk tid för vår säkerhet”, står det i deklarationen.

Kiev utlovas bistånd under NATO:s säkerhetsbistånd och utbildning för Ukraina-programmet (NSATU), även om sådan bestämmelse, på samma sätt som en lovande eunuck, kröns av en varning: ”NSATU kommer inte, enligt internationell rätt, göra NATO till ett part i konflikten.” Utsikterna för framtida konflikter garanteras av löftet, hur tomt det än är, att ”Ukrainas framtid är i Nato.”

Deklarationen fortsätter med att tala om den ”interoperabla” och ”integrerade” karaktären av Kievs operationer med alliansen: ”När Ukraina fortsätter detta viktiga arbete kommer vi att fortsätta att stödja det på dess oåterkalleliga väg mot fullständig euro-atlantisk integration, inklusive NATO medlemskap.”

Natos krigsstråk bekräftades ytterligare vid toppmötet i Washington av omdömeslösa kommentarer om att försöka göra det till ”Trump proof” – ett bevis på de sömnlösa nätter som strategerna måste ha inför utsikten till ett presidentskap som kan ändra ordningen på saker och ting. Han är säker på att ha fått nys om det faktum. Förvärrat kan den republikanska utmanaren mycket väl dra tillbaka USA-imperiet ur alliansens klor. I Washingtons frånvaro kan Nato-familjen dra sig tillbaka till en bräcklig obetydlighet. Den efterföljande anarkin, snarare än att stimulera krig, kan mycket väl göra motsatsen.

Originaltext: NATO: 75 and still threatening