Långt innan den franska upptäcktsresanden René Caille skrev sitt namn med gyllene bokstäver i historien
för att vara den förste europé som kom till Timbuktu (1828), förklädd till en arabisk köpman och åkte
tillbaka för att berätta sagan, det fanns spanjorer som redan hade besökt staden. De kom dit mer än två
århundraden före honom och den enda skillnaden är att han var den första icke-muslim. Men mer än en
kanske undrar vilka dessa föregångare var.

När Boabdil kapitulerade i Granada inför de katolska monarkerna den 2 januari 1492, avtalet, som trädde i
kraft två månader senare inkluderade ett antal villkor där det stod att monarkerna hade åtagit sig att
respektera Granadas muslimers livsstil, de skulle behålla sina myndigheter, lagar, dräkter, egenskaper
och religion. Isabel och Fernando höll ordet i åtta år men kardinal Cisneros ankomst till Kastiliens
kansli medförde en radikal förändring.

Fast besluten att påskynda evangelisationens kamp som Hernando de Talavera hade satt igång långsamt,
förändrade kardinalen det arbetssättet som hans kollega använde och istället tvingande muslimer till
ändringar och begränsade de utlovade friheter. Skatterna höjdes, deras språk förbjöds och 1502 genom ett
dekret tvingades de till konvertering till kristendomen eller utvisning.

Således blev mudejarerna kända som moriskers och även om de var utspridda över större delen av den
iberiska halvön, koncentrerades de huvudsakligen i Andalusien och Levanten. Naturligtvis, trots de lagar
och den officiella konverteringsdekret, fortsatte de att tala sitt språk och behöll sina seder och tron
bland annat tack vare det ekonomiska stödet som de gav till Karl V. Men med kröningen av Felipe II ändras
igen allt. Moriskernas sympati för de berberiskas piraterna och rivaliteten med kristna bönder ledde till
nya förbud som resulterade i Alpujarras revolt som blev brutalt undertryckt och massdeportationer av
morisker till andra riken i halvön.

Utvisningen av de få hundra tusen människor var en lösning som var alltid närvarande i regeringarnas
tankar, man mindes judarnas utvisning en och halv sekel tidigare, men beslutet dröjde tills Philip III
kröntes och det tog sju år mellan 1609 och 1616 att implementera det. Många hade redan utvandrat innan
med tanke på hur situationen utvecklades och bosatte sig längs Afrikas Medelhavskust. Andra lämnade
Spanien på ett mer traumatiskt sätt, kidnappade av berberiska pirater under deras periodiska räder där
inte bara materiella objekt stals men även människor som förvandlades till slavar eller lösen. En av dem
som genomgick denna upplevelse var en pojke vid namn Diego de Guevara, kidnappad med andra tre hundra
ungdomar från Almanzora dalen (Almeria).

Diego tillhörde en av de moriska familjerna som hade fördrivits från Alpujarras. Tillsammans med de andra
fördes han till Marrakech, en blomstrande stad där många spanska moriska samhällen hade bosatt sig. Där
omvandlades han till en eunuck och, liksom många andra, lyckades han gå vidare trots att muslimer med
halvöns ursprung drabbades av ett viss socioekonomisk förakt, och han lyckades bli borgmästare och till
och med caíd (guvernör), tack vare hans enastående deltagande i striden av Alcazarquivir 1578, där
sultanen besegrade Don Sebastian, kung av Portugals spansk-portugisiska armé när han tänkte erövra
Marocko, undvika överdriven bosättning av ottomansk befolkning på sitt territorium och kräva riket för
sig själv.

Den lysande militära rollen som den spanska morisken spelade och som är mest känd under sitt islamiska
namn, Juder, ledde till att sultan Ahmed-al Mansur gav honom ledningen av en expedition vars uppdrag var
att erövra Togaza och Timbuktu, städer i Songhai-riket, arvtagare från Mali, i västra centrala Afrika.
Dessa städer ansågs vara väldigt rika på guld och salt och i själva verket var Songhais kejsare skyldigt
att betala tribut till Marrakech, men 1582 beslutade han att inte betala mer. En straffexpedition skickad
av Sultanen misslyckades och Juder var tvungen att sätta saker tillbaka på sin plats och sätta på tronen
en askia (kejsare) som kontrollerades av honom, han valde bland kandidaterna till tronen en som påstod
sig vara legitim arvtagare och erbjöd sig att betala tribut igen.

Juders kontingent var imponerande eftersom den bestod av cirka 5600 män, inklusive 1 500 mauretanska
lansiärer och 2 000 spanska arkebusiärer, vissa muslimska andalusier och andra avfallna kristna
(legosoldater och fångar som såg en möjlighet att lämna fångenskap), som tillsammans med andra européer
tog hand om tunga eldvapen (8 kanoner). I gruppen fanns med också 600 hjälpassistenter, 8000 kameler och
8000 hästar med förnödenheter och utrustning.

Denna imponerande kolumn, där det kastilianska språket rådde (det sägs till och med att namnet Juder kom
från svärordet ”joder” som han brukade använda, även om det verkar vara en legend än något annat), lämnade
Marrakech i oktober 1590, korsade Atlas och Sahara där de konfronterade de logistiska problemen härrörande
från dess storlek och naturen (törst, sandstormar, ångande värme), som tvingade dem att marschera på
natten och vila under dagen, och tre månader senare nådde de saltgruvorna från Tegaza och Taudeni. Båda
hade övergivits av Songhai, medvetna om deras närvaro och som använde taktiken om att stänga
vattenbrunnarna. Detta orsakade många problem som ledde gradvis till att trupperna minskade till 4 000.

Våren 1591 kom de fram till floden Nigers stränder där de upplevde en detalj som gick obemärkt men skulle
bli grundläggande i framtiden, människor använde inte guld som valuta, som i de fantastiska berättelserna
man hade hört, men kauris, enkla snäckskal. Songhai-armén väntade på dem i Tondibi, nära Gao, och stred
mot dem den 13 mars. Den hade cirka 10 000 soldater och 20 000 ryttare, även om vissa enheter hade gått
till fienden. Askia Ishaq II ledde trupperna och avvisade en vänskaplig uppgörelse som Juder erbjöd honom.

Med tanke på inkräktarens vapenöverlägsenhet, Songhai saknade skjutvapen, skickade Ishaq iväg flera tusen
nötkreatur framför dem som skydd för sina krigare från arkebusiärernas skott när de avancerade för att
slås man mot man och utnyttja sitt antal. Effekten vändes emellertid då åskan av de tunga eldvapen och
krutet skrämde boskapen, som vände och löste upp den kompakta formationen, vilket tillät lansiärerna att
angripa dem. Ishaq skickade sitt kraftfulla kavalleri men arkebusiärernas eld besegrade den utan
barmhärtighet. Inför en sådan katastrof lämnade Askia slagfältet och lätt stanna kvar bara
försvarsenheter som inte hade någon chans, de blev besegrade.

Juder gav upp jakten efter motståndaren för att ge vila till sina trupper, som gick in i Gao nästa dag
för att hitta den tom, invånarna hade flytt med sina rikedomar. Det förutsatt att det fanns, eftersom
Askia-palatset visade sig inte vara av guld som man hade berättat, men mycket blygsamt. Armén förflyttade
sig till Timbuktu, mycket besviken. Juder bestämde sig för att vara praktisk då, eftersom han såg att
handel var den viktigaste källan till rikedom, med tanke på att området var en korsning av karavanrutter,
försökte han återfå det och begränsade sig sedan till att införa skatter och främja hans officers
äktenskap med döttrarna av de rikaste infödda och skapade därmed ett guvernement för vilket han fick
titeln pasha.

Tack vare detta lyckades han samla 100 000 guld stycken och tusen slavar som han skickade till Marrakech.
Men Sultan al-Mansur blev inte nöjd med det, han förväntade sig mycket mer, han hade inte organiserat den
här armén för så lite, så i augusti avsatte han Juder och ersatte honom med Mahmoud Ben Zergun (som
konstigt nog också kom från Almeria vid födseln). Zergun kom in som en elefant i en porslinsbutik,
förstörde helt Songhai-armén och istället framkallade i gengäld ett uppror som krävde Juders återgång
till makten och som resulterade i hans död 1595. Sultanen skickade flera utnämnda pasha men alla var
flyktiga utom den femte, Ammar, som också var från Almanzora och vän till Juder, så att han kunde
övertyga honom att återvända till Marrakech med ytterligare tusen slavar och denna gång 7 ton guld.

Juder återvände till Marrakech i slutet av 1500-talet med ännu mer rikedomar och levde ett framgångsrikt
liv. Han dog 1605 i samband med inbördeskriget som kämpades för att utse en efterträdare till al-Mansur.
Hans död beklagades över hela Nigerkurvan, där hans person fortfarande minns eftersom en del av dess
invånare är ättlingar till de spansktalande morerna som stannade kvar där, när sultanerna glömde området.
Spanskt blod i hjärtat av inre västra Afrika, vem skulle ha trott det.