IF Redaktion

 

Varje år den 15 maj markerar palestinier runt om i världen, Nakba, eller ”katastrofen”, med hänvisning till den etniska rensningen av Palestina och den nästan totala förstörelsen av det palestinska samhället 1948.

Den dagen kom staten Israel till. Skapandet av Israel var en våldsam process som innebar en påtvingad utvisning av hundratusentals palestinier från deras hemland för att upprätta en stat med judisk majoritet, enligt den sionistiska rörelsens strävanden.

Mellan 1947 och 1949 gjordes minst 750 000 palestinier från en befolkning på 1,9 miljoner till flyktingar utanför statens gränser. Sionistiska styrkor hade tagit mer än 78 procent av det historiska Palestina, etniskt rensat och förstört cirka 530 byar och städer och dödat cirka 15 000 palestinier i en serie massövergrepp, inklusive mer än 70 massakrer.

Även om den 15 maj 1948 blev den officiella dagen för att minnas Nakba, hade väpnade sionistiska grupper inlett processen för att fördriva palestinier mycket tidigare. Faktum är att den 15 maj hade hälften av det totala antalet palestinska flyktingar redan blivit utdrivna med våld från sitt land.

Förtrycket och fördrivning har fortsatt oavbrutet och idag befinner oss i en andra Nakba som inbegriper ett pågående folkmord mot palestinierna.

 

Vad orsakade Nakba?

Rötterna till Nakba härrör från framväxten av sionismen som en politisk ideologi i slutet av 1800-talets Östeuropa. Ideologin bygger på tron att judar är en nation eller en ras som förtjänar sin egen stat.

Från 1882 och framåt började tusentals östeuropeiska och ryska judar bosätta sig i Palestina, drivna av den antisemitiska förföljelse och pogromer som de stod inför i det ryska imperiet, och sionismens tilltal.

1896 publicerade den wienske journalisten Theodor Herzl en broschyr som kom att ses som den ideologiska grunden för politisk sionism – Der Judenstaat, eller ”Den judiska staten”. Herzl drog slutsatsen att botemedlet mot flera hundra år gamla antisemitiska känslor och attacker i Europa var skapandet av en judisk stat.

Även om några av rörelsens pionjärer till en början stödde en judisk stat på platser som Uganda och Argentina, krävde de så småningom att man skulle bygga en stat i Palestina baserat på den bibliska uppfattningen att det heliga landet var utlovat till judarna av Gud.

På 1880-talet uppgick gruppen av palestinska judar, känd som Yishuv, till tre procent av den totala befolkningen. I motsats till de sionistiska judarna som skulle anlända till Palestina senare, strävade den ursprungliga Yishuv inte efter att bygga en modern judisk stat i Palestina.

Efter upplösningen av det osmanska riket (1517-1914) ockuperade britterna Palestina som en del av det hemliga Sykes-Picot-avtalet från 1916 mellan Storbritannien och Frankrike för att dela upp Mellanöstern för imperialistiska intressen.

År 1917, innan det brittiska mandatet började (1920-1947), utfärdade britterna Balfour-deklarationen, som lovade att hjälpa ”etableringen i Palestina av ett nationellt hem för det judiska folket”, i huvudsak lovade de att ge bort ett land som var inte deras att ge.

Centralt i löftet var Chaim Weizmann, en Storbritannien-baserad rysk sionistledare och kemist vars bidrag till den brittiska krigsinsatsen under första världskriget (1914-1918) gjorde honom väl kopplad till den brittiska regeringens övre skikt. Weizmann lobbade hårt i mer än två år med Storbritanniens tidigare premiärminister David Lloyd-George och tidigare utrikesministern Arthur Balfour för att offentligt åta Storbritannien att bygga ett hemland för judarna i Palestina.

Genom att ge sitt stöd till sionistiska mål i Palestina, hoppades britterna att de skulle kunna stötta de betydande judiska befolkningen i USA och Ryssland för den allierade ansträngningen under första världskriget. De trodde också att Balfourdeklarationen skulle säkra deras kontroll över Palestina efter kriget.

Från 1919 och framåt ökade den sionistiska invandringen till Palestina, underlättad av britterna, dramatiskt. Weizmann, som senare blev Israels första president, förverkligade sin dröm om att göra Palestina ”lika judiskt som England är engelska”.

Mellan 1922 och 1935 ökade den judiska befolkningen från nio procent till nästan 27 procent av den totala befolkningen, vilket fördrev tiotusentals palestinska hyresgäster från sina länder när sionister köpte mark från frånvarande hyresvärdar.

Ledande arabiska och palestinska intellektuella varnade öppet för den sionistiska rörelsens motiv i pressen redan 1908. Med nazisternas maktövertagande i Tyskland mellan 1933 och 1936 anlände 30 000 till 60 000 europeiska judar till Palestinas stränder.

1936 inledde palestinska araber ett storskaligt uppror mot britterna och deras stöd för sionistisk bosättare kolonialism, känd som den arabiska revolten. De brittiska myndigheterna slog ner revolten, som varade fram till 1939, med våld, de förstörde minst 2 000 palestinska hem, satte 9 000 palestinier i koncentrationsläger och utsatte dem för våldsamma förhör, inklusive tortyr, och deporterade 200 palestinska nationalistiska ledare.

Minst tio procent av den palestinska manliga befolkningen hade dödats, skadats, förvisats eller fängslats vid slutet av revolten.

 

Al-Nakba – Första delen

Den brittiska regeringen, som var orolig för utbrottet av våld mellan palestinierna och sionisterna, försökte vid flera punkter begränsa invandringen av europeiska judar. Sionistiska lobbyister i London omkullkastade deras ansträngningar.

1944 förklarade flera sionistiska väpnade grupper krig mot Storbritannien för att de försökte sätta gränser för judisk invandring till Palestina vid en tidpunkt då judar flydde från Förintelsen. De sionistiska paramilitära organisationerna inledde ett antal attacker mot britterna – den mest anmärkningsvärda var bombningen av King David Hotel 1946 där det brittiska administrativa högkvarteret var inrymt, 91 människor dödades i attacken.

I början av 1947 meddelade den brittiska regeringen att den skulle överlämna katastrofen som den hade skapat i Palestina till FN och avsluta sitt koloniala projekt där. Den 29 november 1947 antog FN resolution 181, som rekommenderade en uppdelning av Palestina i judiska och arabiska stater.

På den tiden utgjorde judarna i Palestina en tredjedel av befolkningen och ägde mindre än sex procent av den totala landytan. Enligt FN:s delningsplan tilldelades de 55 procent av marken, som omfattade många av de största städerna med palestinsk arabisk majoritet och den viktiga kustlinjen från Haifa till Jaffa. Arabstaten skulle berövas viktiga jordbruksmarker och hamnar, vilket fick palestinierna att avvisa förslaget.

Kort efter FN:s resolution 181 bröt krig ut mellan de palestinska araberna och sionistiska väpnade grupper, som till skillnad från palestinierna hade fått omfattande träning och vapen från att kämpa tillsammans med Storbritannien under andra världskriget.

Sionistiska paramilitära grupper inledde en ond process av etnisk rensning i form av storskaliga attacker som syftade till att massfördriva palestinier från sina städer och byar för att bygga den judiska staten, som kulminerade i Nakba.

Medan vissa sionistiska tänkare hävdar att det inte finns några bevis för en systematisk masterplan för utvisning av palestinier för skapandet av den judiska staten, och att deras borttagande var ett oavsiktligt resultat av krig, men närvaron av en palestinsk arabisk majoritet i vad sionistiska ledare föreställde sig som en framtida stat innebar att Nakba var oundviklig.

 

Varför minns palestinierna Nakba den 15 maj?

De brittiska ockupationsmyndigheterna hade meddelat att de skulle avsluta sitt mandat i Palestina kvällen till den 15 maj 1948. Åtta timmar tidigare meddelade David Ben-Gurion, som blev Israels första premiärminister, vad de sionistiska ledarna kallade en självständighetsförklaring i Tel Aviv.

Det brittiska mandatet upphörde vid midnatt och den 15 maj kom den israeliska staten till.

Palestinierna firade sin nationella tragedi att förlora ett hemland på ett inofficiellt sätt i decennier, men 1998 utropade den tidigare presidenten för den palestinska myndigheten, Yasser Arafat, den 15 maj till en nationell minnesdag, på det 50:e året sedan Nakba.

Israel firar dagen som sin självständighetsdag.

 

När började förskjutningsprocessen egentligen?

Även om fördrivning av palestinier från deras land av det sionistiska projektet ägde rum redan under det brittiska mandatet, började massfördrivningen när FN:s delningsplan antogs.

På mindre än sex månader, från december 1947 till mitten av maj 1948, drev sionistiska väpnade grupper ut cirka 440 000 palestinier från 220 byar.

Före den 15 maj hade några av de mest ökända massakrerna redan begåtts, massakern i Baldat al-Sheikh den 31 december 1947 där upp till 70 palestinier dödades, Sa’sa’ massakern den 14 februari 1948, då 16 hus sprängdes och 60 människor miste livet, och massakern i Deir Yassin den 9 april 1948, då omkring 110 palestinska män, kvinnor och barn slaktades.

 

Hur många palestinier fördrevs?

När enheter av de egyptiska, libanesiska, syriska, jordanska och irakiska arméerna invaderade den 15 maj inleddes det arabisk-israeliska kriget och sträckte sig till mars 1949.

Under första halvåret 1949 tvångsutvisades totalt minst 750 000 palestinier eller flydde utanför sitt hemland. Sionistiska styrkor hade begått omkring 223 grymheter fram till 1949, inklusive massakrer, attacker som bombningar av hem, plundring, förstörelse av egendom och hela byar.

Cirka 150 000 palestinier fanns kvar i de områden i Palestina som blev en del av den israeliska staten. Av de 150 000 var mellan 30 000 och 40 000 internflyktingar.

Liksom de 750 000 som fördrevs utanför den nya statens gränser, förbjöd Israel internflyktingar från att återvända till sina hem.

Under åren som följde efter upprättandet av Israel utökade staten sin systematiska etniska rensning. Även om vapenstilleståndsavtal hade undertecknats med Egypten, Jordanien, Syrien och Libanon 1949, begick den nygrundade israeliska armén ytterligare ett antal massakrer och kampanjer för tvångsförflyttning.

Till exempel, 1950, tvingades de återstående 2 500 palestinska invånarna i staden Majdal in i Gazaremsan, cirka 2 000 invånare i Beer el-Sabe utvisades till Västbanken och cirka 2 000 invånare i två nordliga byar drevs in i Syrien.

I mitten av 1950-talet hade den palestinska befolkningen i Israel blivit cirka 195 000. Mellan 1948 och mitten av 1950-talet fördrevs cirka 30 000, eller 15 procent av befolkningen, utanför den nya statens gränser, enligt BADILs flyktingrättsgrupp.

Israel etablerade efter 1948 en regim av rasmässig dominans och förtryck över det palestinska folket. I de omedelbara efterdyningarna av Nakba antog Israel en rad lagar, policyer och praxis, som förseglade borttagandet av det palestinska ursprungsbefolkningen, vilket systematiskt förnekade återvändandet av palestinska flyktingar och andra palestinier som befann sig utomlands vid tiden för kriget. Samtidigt införde Israel ett system av institutionaliserad rasdiskriminering över palestinier som stannade kvar på landet, av vilka många hade blivit internt fördrivna. Sådana israeliska lagar har utgjort den juridiska arkitekturen för den israeliska apartheid som fortsätter att påtvingas det palestinska folket idag.

1950 års så kallade ”Frånvaroegendom” (Absentee Property) lagen blev det huvudsakliga rättsliga instrumentet för att förfoga över och konfiskera palestinska flyktingars och fördrivnas egendom, som ansågs vara ”frånvarande” trots att staten nekade de deras rätt till att återvända. Sjuttiofem år senare fortsätter denna lag om ”Frånvaroegendom” att främja Israels judisering av delar av Västbanken inklusive staden Jerusalem och att förändra dess palestinska karaktär, demografiska sammansättning och identitet.

I sin tur cementerade 1950 års lag om återvändande och 1952 års medborgarskapslag Israels institutionaliserade rasdiskriminering i lag. Genom att etablera dominans, både i lag och i praktiken, gav Israel varje jude ensamrätt att komma in i staten som invandrare och få medborgarskap. Samtidigt har palestinska flyktingar kategoriskt nekats sin rätt att återvända, till sina hem, mark och egendom som de olagligt fördrevs från.

Sådana israeliska lagar utgör den rättsliga grunden för israelisk apartheid, som vidmakthåller dess systematiska rasliga dominans och förtryck över alla palestinier.

 

Efter Nakba, första delen

Medan det sionistiska projektet uppfyllde sin dröm om att skapa ”ett judiskt hemland” i Palestina 1948, upphörde aldrig processen med etnisk rensning och fördrivning av palestinier.

Under det arabisk-israeliska kriget 1967, känt som Naksa, som betyder ”bakslag”, ockuperade Israel de återstående palestinska områdena i östra Jerusalem, Västbanken, Gazaremsan och fortsätter att ockupera dem fram till idag. Medan Israel under FN:s delningsplan tilldelades 55 procent, kontrollerar det idag mer än 85 procent av det historiska Palestina.

Naksa ledde till att omkring 430 000 palestinier fördrevs, varav hälften kom från de områden som ockuperades 1948 och var alltså två gånger flyktingar. Liksom i Nakba använde israeliska styrkor militär taktik som bröt mot grundläggande internationella rättigheter, såsom attacker mot civila och utvisning. De flesta flyktingar flydde till grannlandet Jordanien och andra till Egypten och Syrien.

Innan Israel satte igång sitt folkmordskampanj mot palestinierna efter Hamas attack den 7 oktober 2023, bodde mer än tre miljoner palestinier på den ockuperade Västbanken och östra Jerusalem med det ständiga hotet med rivning av deras hem, godtyckliga arresteringar och fördrivningar när Israel utökar de över 100 kolonierna endast för judar och stjäl palestinsk mark för att göra det. Palestinska rörelser begränsas av militära checkpoints och separationsmuren som har hindrat deras möjlighet att resa fritt.

Gazaremsan, där cirka två miljoner palestinier bodde innan folkmordskampanj, var under israelisk belägring i mer än ett decennium där Israel kontrollerar luftrummet, havet och gränserna. Remsan har också bevittnat tre israeliska överfall som har gjort området nära till obeboeligt.

Inom Israel är de 1,8 miljoner palestinierna en ofrivillig minoritet i en stat för judarna. Rättighetsgrupper har registrerat ett 50-tal lagar som diskriminerar dem för att de inte är judar, till exempel sådana som kriminaliserar minnet av Nakba.

Sedan skapandet av Israel har inga nya palestinska städer byggts inom dess gränser, i motsats till de 600 judiska kommuner som har utvecklats, enligt Adalah, det juridiska centret för arabiska minoriteters rättigheter i Israel.

Sedan 1948 har omkring en miljon palestinier arresterats av Israel, enligt Palestinian Central Bureau of Statistics. Dessutom har cirka 100 000 palestinska hem rivits (det inkluderar inte Nakba- eller Gaza-krigen), enligt BADIL.

Idag finns det cirka 7,98 miljoner palestinska flyktingar och internflyktingar som inte har kunnat återvända till sina ursprungliga hem och byar.

Ungefär 6,14 miljoner av dessa är flyktingar och deras ättlingar utanför statens gränser, många lever under några av de värsta förhållandena i mer än 50 flyktingläger som drivs av FN i grannländerna.