Muslimer och online debatter

Houssain Labrass – Webislam

Tills för inte så länge sedan, en del muslimska forskare varnade för globalisering, den virtuella rymden,
informationsfrihet och tillgång till nuet och dåtid på internet. Konsekvenserna av detta har oväntade dimensioner. Men
i den här korta artikeln ville jag bara lyfta fram några aspekter av muslimernas verklighet och deras diskussion på
nätet.

Förut fanns det faktorer som bidrog till att lösa eller söva med viss bekvämlighet avvikelser mellan olika
skolbildningar eller motsatta politiska ståndpunkter. Diskussionen om dessa avvikelser var instängda inom en elit,
antingen i en akademisk eller politisk miljö, och vanliga medborgare inte hade någon tillgång till dessa diskussioner,
kände inte till grunderna för sådana skillnader och var bara en anhängare eller imitatör.

I själva verket sa lärarna till sina elever det typiska uttrycket ”Detta ämne stannar i den akademiska världen och är
inte ett ämne att ta itu med al- aammah eller allmänheten, det vill säga, de återstående muslimerna”, även om det är
sant att inte alltid var så. Detta var i en tid då får att få tillgång till ett verk eller en bok för att studera
eller hitta en lärare för att lära sig innebar alltid ett offer, och ibland fick man resa långa veckor och isolera sig
och eller vara borta från välbekanta omgivningar…

Men i dag varje person, oavsett om man är muslim eller inte, kan bara på några timmar få tillgång till mycket av
Islams historias arv, de olika skolorna, trender och strömmar med några få musklick. Det enda krav är att kunna lite
grann av vissa språk, datorvana och tillgång till Internet. Och detta är en aldrig tidigare känd fördel och samtidigt
en stor nackdel.

I den digitala världen finns allt, till exempel, den blir den största propagandamaskin som mänskligheten har känt för
den som har de nödvändiga medlen. Och detta är dess största nackdel eftersom den vanliga användaren är oskyddad under
bombningen av propaganda, man känner inte dess metoder, dess mål, dess grundvalar…

Denna propaganda har hjälpt att den sekteristiska diskursen är alltid närvarande, inte bara bland vanliga muslimer men
även bland akademiker, lärare, intellektuella, journalister, mm…

Det jag ser idag är att om en muslim introducerar sig själv som sådan, den första frågan man ställer denne för att
definiera hans/hennes identitet är om han/hon är sunni, shia, salafi, mm…

Dessutom används dessa titlar som nedsättande etiketter för att, till exempel, isolera andra genom att säga, akta dig
han är shia! Eller akta dig han är inte i vår grupp, han är inte en av oss, han är inte en av de rätt vägledda, är
inte en av de som kommer att gå in i paradiset. Allt detta med tanke på att sådana etiketter fördöms av Koranen,
exempelvis följande vers i sura Al Hudjurat (De inre rummen):

TROENDE! Män skall inte göra narr av andra män – det kan hända att de som de gör narr av är bättre än de själva. Och
kvinnor skall inte göra narr av andra kvinnor – det kan hända att de som de gör narr av är bättre än de själva. Och
förtala inte varandra och ge inte varandra skamliga öknamn; det är gement, troende emellan, att använda öknamn som
leder tanken till synd och lastbarhet, och de som [beter sig så och] inte ångrar det gör sig skyldiga till en svår
orätt.
(49:11)

Nåväl, den här versen och de som liknar det, har ingen effekt på attityden hos de muslimer som är i linje med sådan
identitet eftersom riktmärken för deras tro och beteende är inte Koranen eller sunna som man förmodar, men gruppen,
denna eller den andra shejk, Ibn denne eller ibn den andra. Koranen blir en talisman, en symbol och sunna ett motto
och ett identitetsintyg.

Predikanter dränker sig i hadith som själva inte ens vet något med säkerhet om deras giltighet eller vad man ska eller
inte användas till. För att erövra muslimernas sinne säger de inte i sin predikan ”enligt följande person sade
Budbärare det…” men de använder direkt uttrycket ”Budbäraren sade…” och de gör det för att mottagaren inte ska ha
möjligheten att överväga huruvida budbäraren sade den och den saken eller om det finns någon möjlighet att sändaren
inte har rätt.

Dagens diskurs producerar en irrationell generation vars tro är inte baserad på tankeväckande, genomtänkta, motiverade
övertygelse, men i passionerad, känslomässiga tros uppfattningar… Därför predikan baseras på det som får en att
sörja eller skratta, därav att man alltid talar om historier, berättelser, sagor… eftersom det man söker är inte att
väcka logiken och tanke men känslor.

Idag är de vise inte professorer, lärare och forskare, men TV stjärnor, de TV-predikanter som dominerar retoriken med
långa skägg och alltid klädda i folkdräkt.

Allt detta förstärker en partisk diskurs bland muslimer, en diskurs som skapa konfrontation. Och detta har också
globaliserats. Här, är denna situation inget undantag, både bland nya invandrare med kulturella bagage och bland allt
det innebär, och mellan de nya generationer eller mellan dem som nyligen har omfamnat islam under de senaste trettio
åren.

Mot bakgrund av denna verklighet kan man anta två positioner. Den första är att återge sekterismen här i väst, om jag
får kalla det så, och kopiera de sammandrabbningar som sker i östra och stora delar av Afrika. Det är enkelt, det
räcker att ryckas med propaganda och många av predikanter.

Det andra sättet är att ta en neutral eller oberoende ställning, och lära känna vårt arv, studera, undersöka den,
utan att jämföra den med en trend eller ström. Att införa akademiska strukturer för studier och forskning, att skaffa
de nödvändiga verktyg, kunskapsutbyte, till exempel, bland de som har studerat i de olika ”islamiska” universiteter
av olika strömmar för att utbyta åsikter och erfarenheter och skapa utrymmen för debatt. Och för det utnyttja
fördelen med globalisering och tillgång till information och hjälpa till att etablera en grund för att hjälpa andra
muslimer att få den information som behövs för att förstå islams budskap i dess olika dimensioner, långt från
strömmar, politiska och sekteristiska konflikter och meningslösa diskussioner.