Michael Privot – Saphirnews
Efter attackerna i Paris den 13 november har Salafismen plötsligt blivit en fråga av internationellt intresse. Är
den ansvarige för radikaliseringen av unga terrorister? Ska man förbjuda, utvisa radikala imamer man tror är
salafister? Återkomsten av en grundläggande fråga som mediernas bråttom har lett till att det inte hanterats
på ett optimalt sätt vilket förstärker känslan av stigmatisering hos vissa delar av de muslimska samhällena.
Som framgår från många forskare är det som kallas Salafismen (al-Minhaj al-Salafi) ett samlingsnamn för ett antal
skolor och olika och varierande rörelser som har gemensamt förespråkandet av en tydlig återgång till våra fromma
förfäders Islam (salaf, nämligen profeten Muhammeds generation, hans följeslagare och de generationer som följde
efter dem).
Liksom alla strömmar har denna utvecklat idéer och arbetsmetoder, samtidigt är det viktig att veta, naturligtvis,
att man inte är eniga och grälar över dem. Liksom alla skolor finns det också en stor klyfta mellan de som producerar
kunskap (salafi ulama, kunniga inom sitt område) och kärnanhängare som tenderar att över förenkla komplicerade
strategier och göra dem icke flexibla och sytematiserade. Det är utan tvekan att sannolikheten att, särskilt i
Europa, stöta på en gräsrots efterföljare är större än att träffa en Ibn Baz och Ibn Uthaymeens student, två stora
forskare inom salafi strömmen.
Det är utan tvekan att den dagliga mötte med salafismen genom praxis och beteenden hos dem som gör anspråk på att
förstå och praktisera islam i enlighet med denna ström, har stor betydelse, och ofta negativ, om hur det uppfattas
av allmänheten, muslimer som icke-muslimer.
En opolitisk grund
I samband med aktuella debatter, kan man inte upprepa tillräckligt nog att de flesta salafister är kvietister. Det
finns också mycket få jihadister som kommer från familjer som är salafister på ett strukturerat sätt och erbjuder
en tydlig och säker miljö för sina barn.
Utanför takfiristiska och jihadistiska rörelser, antar denna ström faktiskt en opolitisk grund. Den troende är
tänkt att fokusera på ritens utveckling, byggd kring rigorös ortodox praxis och fokusera resten av sin energi
på produktivt arbete för att säkerställa det finansiella oberoendet.
Det säger sig självt att denna opolitiska inställning kan vara ibland militant, vilket man kan se genom
regelbundna informationskampanjer (ofta på ett anarkistiskt sätt) för att uppmuntra muslimer att inte delta i
valprocesser, som kandidater eller helt enkelt att rösta. Enligt dem skulle demokrati vara ett försök att ersätta
den gudomliga styre (hukm Allah) med ett system som härleder sina lagar och andra författningar från den enkla
mänskliga förnuften, och inte från den gudomliga intelligens som avslöjades i Koranen och genom de profetiska handlingarna.
Andra teologiska begrepp med deras rättspraxis och etiska innebörd kombineras för att driva den salafistiska
utövaren att anta en tillbakadragen position i förhållande till samhället som helhet eller en del av dess aspekter,
i synnerhet den liberala demokratiska regim, med syftet om att inte ge sitt samtycke till en styrnings system som
man respekterar, men vilken man är inte överens med, i sin filosofi. En fungerande demokrati anses inte vara
överensstämmande med de gudomliga bestämmelser, detta innebär, för många, att dra sig tillbaka eller att emigrera
(Hijra) till länder som tillämpar den gudomliga styre på ett mer konkret sätt.
Konsekvenserna av en binär världsbild
Det primära syftet med salafismen är att hitta en praxis rotad i den jungfruliga nåd från Islams början genom en
bokstavstrogen läsning av Koranen och Sunna, vilket blir ett slags uppförandekod att följa efter och ramen inom
vilken den troende ska befinna sig (i det dagliga salafismen är imamerna mer moderata i allmänhet).
Men faktum kvarstår att dess lära har en avskärmande effekt på dess utövare utan tillgång till nyanser eller
mångfalden av idéer över de områden den täcker, med en stridande inställning, vilket ger en stark binär syn på
världen, särskilt för dem som bor i Europa eller USA. Några exempel:
- Den strukturerade teologiska motsättningen mellan troende (muslimer) och icke troende som är dömda till helvetet
(resten av mänskligheten, däribland Bokens folk) - Fragmenteringen av umma i olika fraktioner (72, enligt en profetisk hadith) samtidigt som man övertalar andra om
att automatiskt blir en del av den bara för att bli frälst - Den teologiska vissheten om att ha en direkt förståelse av den gudomliga viljan genom en bokstavlig tolkning av
Koranen, vilket utplånar eventuella nyanser och kritiskt förhållningssätt - En fixering vid ortodox praxis som det enda sättet att få tillgång till det gudomliga, andlighet, vilket innebär
en fokusering på synligheten i religionsutövning, ”ser ut som muslim” både genom kläder som utövning av handlingar
av dyrkan. Man ska ses som praktiserande eftersom det är handlingen och inte avsikten som är grunden för gemenskaps
legitimitet.
Det konkreta resultatet av dessa olika element är, bland annat, ett extremt uppdelande förhållningssätt gentemot
samhällslivet (inom och utanför), färgade med stor arrogans mot den teologiska och rättsvetenskapliga mångfalden
inom den muslimska gemenskapen. Övertygelsen om att äga den absoluta sanningen hos en avsevärd stor del av salafister
uppmuntrar dem att varken debattera eller delta i en resonerande diskussion eftersom de startar från antagandet att
de har absolut rätt och att alla samtal går ut på andras acceptans av dessa bevis.
Förevändningen för att undvika fitna, hur länge?
Oräkneliga gånger, inom gemenskapen, har debatter, konferenser och seminarier förstörs av förekomsten av personer
som hävdar följa den salafistiska strömmen och vars huvudsakliga aktivitet var att ”tillintetgöra” alla diskussioner
genom att systematiskt störa föreläsarna med att begära bevis (dalil) för det de lägger fram i hopp om att sätta en
kil i deras argument och visa hur viktiga är deras egna åsikter. Det händer så ofta att vissa arrangörer har varit
tvungna att kraftigt begränsa deltagandet av dessa individer i deras aktiviteter för att undvika icke-konstruktiv
interferens av den här typen.
Allt detta har lett att man gemensamt har vägrat debattera på allvar inom gemenskapen, för alltför många år, i
undvikande av fitnas (oenigheten, schismen) namn, men också ibland pga. bekvämlighet och brist på ifrågasättande,
även när det är en del av vår tradition.
Idag har debatten om salafismen ålagts oss av attackerna i Paris som ett föreläggande, men det var redan i ”pipeline”
sedan ett tag, en växande fråga om identifiering av vad som kan vara radikal islam (eller inte).
Samtidigt har vi alla missat en möjlighet att starta en diskussion som kunde ha varit till nytta. Under en nästan
permanent drev med islamofobisk diskurs, har det varit för oss förståeligt svårt att komma ur våra defensiva
ställningar för att hantera dessa frågor spontant.
Istället föredrog vi att håna, ofta felaktigt, radikaliserings indikatorer som presenterades av statliga organisationer
som ansvarar för säkerhet, samtidigt som vi valde att undvika en kritisk ställning mot attityder som spontant verkar
problematiska. Återigen, med några få undantag pga. den störa mängden störare inom gemenskapen, var debatten dödfödd.
Hur kan man ha en lugn debatt inom gemenskapen?
Ska vi vägra att ha en intern diskussion under förevändning att varje reflexionselement skulle kunna användas för att
uppmuntra en islamofobisk drev? Jag håller inte med denna inställning, även om det är extremt svårt att kalibrera en
nyanserad diskussion vid denna tidpunkt. Som den numera berömda amerikanska muslimska författaren, Wajahat Ali, sade
nyligen: alla artiklar vi inte skriver för att få en nyans och information, alla utrymme vi låter vara tomma, kommer
oundvikligen att fyllas av någon annan som inte kommer att tveka att formulera sin vision av situationen. Vi måste vara
författarna till vår egen historia.
Naturligtvis är vi medvetna om att en diskussion om salafismens alla effekter på den våldsamma politiska radikaliseringen
idag kommer att explodera i mitten av ett slagfält som ett kejsarsnitt utan bedövning. Det kommer att leda till skador,
oundvikligen.
Men vi kan inte, i anständighetens namn, sitta och vänta och hoppas att situationen ska återgå till det normala inom
en mycket lång tid framöver, en fredlig och blomstrande situation där muslimer kan ”sitta tillsammans” för att
diskutera på ett respektabelt och konstruktivt sätt de teologiska utmaningar som vissa bokstavstrogna läsningar
(eller reformistiska) av islam innebär. Vi måste göra oss av med en illusion vars resultat, eller syfte, är att
förhindra en kritisk diskussion inom gemenskapen.
På samma sätt är det lämpligt att definitivt lägga ner utopin om att vi ska ha en intern debatt för att tvätta vår
smutsiga byk inom familjen. Vilka skulle ha legitimitet att delta i en sådan debatt, inom vilka säkra område, på
vilken nivå (lokal, regional, nationell, europeisk), med vilka medel, vilken representativitet, vem övervakar
resultaten av en sådan konversation? Samtidigt hoppas att ingen mördar diskussionen innan man är klar med debatten.
När muslimer ”utgör” 5-10 % av de nationella populationerna i många europeiska länder, kommer det inte att finnas
möjligheten för en ”mellan oss” diskussion.
Förändringen gnom yttre tryck
Idag är muslimer, islam och deras olikheter en integrerad del av vår nationella diskussion. Vare sig man gillar det
eller inte, allt som rör oss, är också en del av vår nationella gemenskap, och tvärtom. Detta är resultatet, eller
priset om man vill se det på det sättet, av muslimernas mycket breda integration i samhällets sociala väv.
Det är därför viktigt att ta itu med debatten som den är lagd, att göra sig av med förnekelse och skällsord. Det är
viktigt att notera att muslimer inte har, och är inte redo att ha, den nödvändiga styrka för att fastställa villkoren
för det, i och med de är ovilliga att ta upp ämnen.
Vi måste istället försöka dra nytta av situationen. Den salafistiska strömmen precis som sunni, shia eller något annat
tankesystem och allmänt vedertagen praxis mer allmänt, har tydligt visat sin oförmåga att förändras väsentligt i
frånvaro av yttre tryck. Salafismen kännetecknas också av en hög labilitet hos dess representanter och predikanters
positioner i Europa och i övriga världen.
Det räcker att man utövar lite tryck på dem (möjligheten till betydande vinster genom att delta i val (Jemen,
Egypten), fängelse (Saudiarabien med Sahwa) attacker (London) eller hot mot deras verksamhet) för att de ska
anpassa sina tal, vilket indirekt visar att ett betydande antal av dem ser ideologin som entreprenörskaps identitet,
en kapital och finansiell symbolisk kultur (en radikal version av religionen är endast en nischprodukt som marknadsförs
som alla andra). Kort sagt, skiljer sig inte deras logik i grunden från andra aktörer på detta område.
Varje illusion betalas dyrt av muslimerna
Idag, kan inte ”mainstream” sunnism skapa en läkande diskussion om effekterna av den salafistiska inställningen
inom teologi och rättspraxis skolor. Den är låst, återigen, i försvarsretoriken utvecklat av salafismens anhängare,
d.v.s. att kritiken skulle uppgå till att kritisera islam som helhet, det är en intellektuell återvändsgränd och en
illusion som kommer att stå dyrt för muslimer att underhålla.
En ärlig bedömning kan bara konstatera att muslimernas nuvarande bild av deras religion har hamnat i dess nuvarande
tillstånd av förfall delvis på grund av påverkan från Salafi tänkande. Det har i hög grad bidragit till en icke
flexibel förståelse och religionsutövning, den har utplånat alla andliga övertygelser med sin fördömande in i det
absurda av sufismen medan de presenterar den ortodoxa praxis som den enda uppenbara tillfartsväg till … (till vad
då egentligen?) och förminskat skillnaderna i åsikter i fråga om religion (ikhtilaf) till dess minimum (som den
auktoriserade längden på skägg, mer eller mindre lika bredd som handflatan).
Återtagande innan det är för sent
Islams praxis, särskilt i en situation med numerisk minoritet, har extremt försvagats av denna ström som var en
återspegling av sin tid, djup postmodern och individualistisk, oavsiktlig katalysator för en accelererad sekularisering
av islam genom en absolutist strävan efter fatwan (rättsvetenskaplig åsikt), som under täckmantel av sharia legitimitet,
den mest rigorösa, har oftast används för att acceptera olika och varierande världsliga passioner med känslan av att de
är bevarade från synd.
Så man behöver inte frukta debatten utan man ska återta den, genom att vilja försvara det oförsvarliga, även med en
vältalig tystnad, riskerar vi att kasta barnet i badvattnet.
Var och en av oss utför sina offentliga handlingar som bygger på ett antal antaganden som inte alltid är explicita.
Här är några som strukturerar min analys, attackerna som genomförs i Europa av Daesh eller liknande grupper kommer
att fortsätta under de kommande åren. Den offentliga förbittringen med islam och följaktligen islamofobin kommer att
fortsätta att stiga. De politiska uppmaningarna att inte stigmatisera muslimer blir ohållbara om muslimer inte ta tag
i frågan och gör en kritisk granskning av sin lära i förhållande till våld, och tolkningen av Koranen och Traditionen.
Om ingenting görs, kommer de europeiska stater, som Österrike och Belgien, att bli allt påträngande i förvaltningen
av den muslimska tron först, för att sedan ta itu med själva doktrinen. Separationen religion-stat, sista försvar mot
en sådan interventionism, kommer inte längre att kunna stå emot trycket från det ökande antalet offer. En droppe av
islamofobi, en doft av paternalism, neokolonialism och en god dos av ”vit privilegium” kommer att slutligen övertyga
regeringar på medellång sikt att de måste själva vidta åtgärder för att säkra den islamiska dogmen, eftersom ”dessa
muslimer kan uppenbarligen inte göra det själva.”
Exceptionella omständigheter föreligger det sista motståndet hos politiker, vänster och höger, för att inleda en ”ny
överenskommelse” metod. Den pågående debatten har denna bakterie. Hedgehog syndrom är inte längre ett alternativ
inför tidens utmaningar.
Michael Privot är islamolog och en engagerad muslim.
