Ett kapitel i Islam för ateister (Förlag Palmart 2006)

För en bättre förståelse av denna text bör man läsa föregående kapitel: Muslimer inte begår synder

Självklart, om dhanb inte är ”synd” i islam, hittar vi inte sin logiska följd, känslan av skuld. Den katolska drama
av lidande och förlåtelse är för muslimerna inget annat än frukten av en märklig obalans av människans sjukliga
tänkande. Allah är ovanför dessa överväganden, Hans kärlek för vad han har skapat, för det som framkommit från Hans
vilja, leder inte till iscensättandet av en tragedi, inte heller människans fascination för Honom födds av sorg, men
av förtrollningen för skönhet i Hans skapelse.

Det finns ingenting mer främmande för muslimernas din än skulden. Inte för att människor gör dhanb men det är inte ens
möjligt att bli skuldbelagd för att ha vacklat i utförandet av ”ibada”, dyrkan (rituell handling). Eftersom muslimen
inte strävar efter sin egen tillfredsställelse i sin dyrkans fullkomlighet utan i Allah. Han vet att dyrkan är ett medel.
Medvetenhet om dina egna misstag är en övervikt som får dig att gå långsammare i Allahs väg. Ibn Ata-Allah i
Alexandria skrev: ”ett tecken på besatthet med dyrkan (beroende i relation till handlingen) är att hoppet minskar när
man begår ett misstag.”

Muslimer syndar inte, inte känner sig skyldiga och därför inte ångrar sig. När vi talar på arabiska om tawba kan det
aldrig identifieras det med den katolska ångern. Det är inte ”omvändelse” annars skulle inte koranen säga att Allah
gör tawba för människan, inte heller skulle en av Hans namn vara at-Tawwab (intensiv form av ”att göra tawba”, ”Den
som ständigt gör tawba, den Ende i vars väsen finns att göra tawba”). Om tawba var ”omvändelse”, som så ofta sägs i
moskéerna när man vill prata om islam, skulle Allah at-Tawwab vara ”Den som ångrar sig mest”, kvalitet klart omöjligt
för Allah (trots alla försök vissa medlemmar av den mänskliga arten gör om det).

Tawba, när det gäller människor, betyder att återvända till Allah, och är därför namnet på pilgrimsfärden som börjar
den som blir Wali. Bokstavligen är tawba ”orientering, vända sig till …”. Det första människan gör i sin andliga
resa är tawba.

Vad betyder det? Att man betalar alla de skulder man har med världen innan man går till Allah, att man blir sams med
världen så att den tillåter en att komma in i sin kärna. För att tränga igenom verkligheten måste våra gester vara
giltiga, genuina. I alla våra gester, handlingar måste finnas överlämnande, fokus på Allah. Tawba är en förutsättning
för inträde i Allahs rike.

En mumin, den som är utrustad med iman (tro), är alltid redo för det ögonblick då man måste ”gå tillbaka” till Allah,
när man blir informerad om det. En liten detalj kan vara orsaken till denna förvandling. Hans/hennes liv, fram till
dess, kommer att verka intetsägande och då kommer man att ta vägen till Allah. Denna förändring, denna vändpunkt är
känd i arabiska vid namn tawba. Det är insikten om att fram till det, har man levt i sysslolöshet, i ett agerande för
det som egentligen inte har någon betydelse. Från detta radikala ögonblick, tawba, blir det bestämda syftet att nå
Allahs ultimata sanning, den enda meningen med livet.

Tawba innebär att vi är redo att överge detta sätt att leva som verkar fiktiv, för att dyka in i en ren idag, en ren
”här.” Det är att komma bortom dunja (världen), bortom slöjan, att riva den med tanke och hjärtats iman. Tidpunkten
för tawba är när människan inser att hans träldom i världen inte har någon mening, och sedan bestämmer sig för att
bryta med allt. Man förenklar sig själv för att få tillgång till den enkla värld där man är En i allt. Tacksam för att
ha haft en intensiv tidpunkt då världens magi inte har förtrollat honom, en stund då man har känt Allah och det
oändliga. Och så börjar vägen, i den sanna islam, det vill säga, att man överlämnar sig till Allahs vilja beslutsamt,
Kärleken som föder allt.

Tawba innebär en dubbel rörelse, att överge allt som inte känns som Allah och att vända sig till allt som får oss att
känna Hans närvaro. Det är en återgång till den grundläggande ursprung. Dock kommer målet aldrig att nås och därför
måste tawba förnyas i varje ögonblick. Denna avsikt är väldigt värdefull, eftersom vi alltid återvänder till Allah.
Tawba är inte att komma fram, men att närma sig. Allah är ouppnåelig per definition, det som är viktigt är
pilgrimsfärden i sig, att vara outtröttlig på väg, eftersom det är detta vad människan är, en varelse på väg,
utvecklande genom sina åtgärder.

Tawba är att vända mot Allah människans villkor, rastlöshet och livliga impulser (det som vi kallar på arabiska
Kabad). Koranen säger: ”Vänd dig till Allah (tubu ila llah), ni, muminin”. Muminin är autentiska muslimer i sin
underkastelse till Allah. Men versen beordrar de uppriktiga att förnya sitt återvändande till Allah, de har inte nått
Allah, utan måste fortsätta i den riktningen, hela tiden. Tänk på att i princip denna vers är riktad till människor
som har lämnat allt bakom sig i Mecka, trots detta och sin kamp mot avgudadyrkan, trots sin uppriktighet, hade de
inte uppfyllt det som Allah hade krävt de första muminin. Han förväntade sig av dem en fortsatt fokus en permanent
tawba som inte slutar vid något mål, som inte skulle sluta i något konkret.

Sammanfattningsvis är tawba den konstanta ansträngningen som krävs för att vara korrekt orienterad mot Allah, den
Ende. Det är därför ett andligt tillstånd (maqam) som alltid måste upprätthållas och förnyas. Så länge man lever, bör
en muslim vara i tawba i ett tillstånd av återgång till sin Herre.

Muhammed hade ett uttryck som hänvisade till tawba, atub ilallah, jag vänder mig till Allah, som han upprepade ofta.
Detta uttryck hade en variant, rabbitub alaia, min Herre, vänd Dig till mig, eftersom att vända sig till Allah är ett
tecken på att Allah har vänt sig mot människan innan.

Att be Allah att vända sig till en är att be Honom att aktivera återvändandets process till Honom. Muhammad upprepade
dessa fraser över 70 och hundra gånger om dagen och med det lade sig han helt i Allahs händer, även i hans vilja att
vända sig till Honom, för allt beror på Allah. Det är uppenbarligt att Profeten inte gjorde det antalet fel för att
ångra dem.

Tawba är inte ångern av synder, men en avsiktsförklaring om att uppnå större andlighet. Ett uttryck för en önskan att
genomföra för sig själv de förändringar som måste ske för att bli mer transparent inför vår Herre.

Under en muslims liv, tusentals små ”tawbas”, mindre ändringar i styrningen av båten i Allahs hav, kommer att inträffa
utan att vara relaterade till att man beklagar dhunub som gjorts, men bara för att ytterligare penetrera det verkligas
universum som ditt sinne och din kropp i princip avvisar om du inte anstränger dig. Tawba innebär en kamp, en spänning
och en insats som måste hållas vid liv. Det är den högsta jihad, muslimens outtröttliga kamp. Således lämnar sökanden
”Ilskas väg” för att placera sig i ”Rahmas väg”.

Sammanfattningsvis är tawba att återvända till vad som aldrig varit långt ifrån dig. Att relatera tawba till dhanb,
som motsats, är att missa något väsentligt av islamisk andlighet, om man identifiera den ena med ”ånger” och den andra
med ”synd”. Tawba är inte en reaktion på ”synd” (som vi muslimer inte skulle veta hur man begår) eller en logisk följd
av vårt medvetande över det felet vi gjort (dhanb) men den glada utvecklingen av att se hur du kan bli av med
oaktsamhet (gafla). Tawba är bredden, inte sorg och ånger. Tawba fungerar som en viloplats för den som söker. Tawba är
att åter synkronisera sig med den rytm som rör allt. Det är varken ånger eller omvandling av ett dåligt samvete, men
medvetandet hos den som njuter av att åter ge tillbaka till varje sak dess verkliga värde. Ta’ib är den som har ett
rättvist kriterium och sund reflektion. Det betyder att någon har finnslipat sina sinnen, har tagit bort Dunjas
förvirring från sitt liv och söker Allah uppriktigt. Hans beslutsamhet är fast och är fullt medveten om Allahs tecken
utan avbrott.