Motståndets Axis som leds av den islamiska republiken Iran, har säkrat ett brett stråk av ett territorium som
sträcker sig från gränsen till den persiska nationen till stranden av Medelhavet i Syrien. En politik för tydlig
strategiskt djup, vilket stärker Irans inflytande i regionen och dess folk.

Med en aldrig tidigare skådat framgång sedan början av aggressionskriget mot Syrien i mars 2011, al Quds styrkorna,
irakiska shiitiska milisstyrkor, Hizbollah rörelsen i Libanon, de palestinska militanta och den syriska regeringens
armé har konsoliderat en landväg som förenklar inte bara de anti-terroristiska operationer mot Daesh, Fath al Sham,
Ahrar al Sham och andra takfiri terrorist rörelser som verkar både i Irak och i Syrien, men samtidigt konsoliderar
en väg från Iran till Medelhavs stränder.

Kartan ändras

Detta faktum säkerställer den nödvändiga logistiken för att stärka den militära närvaron av Moståndets Axis i Irak
och i Syrien och sätta press på den sionistiska enheten som ockuperar Palestina i dag. Förekomsten av styrkor från
Moståndets Axis några kilometer från de sionistiska bosättningar i det ockuperade Palestina har utlöst larm i
sionismens politiska och militära läger som iakttar med skräck hur Irans inflyttande, dess militära styrkor som
stöder den syriska regeringen och dess allierade är där, vid portarna till den ockuperade Palestina som omfattar de
områden som på ett skamligt sätt lämnades över av FN 1948 liksom de som ockuperades olagligt år 1967 i det så
kallade Juni kriget.

Framgången för de militära operationerna som utförs av Motståndets Axis, där återerövring av Mosul och trycket som
utövas på takfiri terrorism i Al Raqa är särskilt viktiga liksom den obestridliga stöd av det ryska flygvapnet, har
möjliggjort detta territoriella erövring och denna linje av strategisk kontroll som gör mer livskraftig kämpen mot
de terroristgäng. Och på detta plan kan man inte bortse från den enorma roll som al Quds styrkor har spelat från
första början mot terrorist gänget Daesh och andra salafistiska grupper.

Al Quds har haft en avgörande roll i skapandet av de syriska folkliga kommittéer, de irakiska folkliga styrkor
Al-Hashad al-Shabi och Jemens Ansarollah rörelse. I själva verket har al Quds styrkors prestation i Irak och Syrien
jämfört med den USA-ledda koalitionen, ett verkligt fiasko men ett förväntat sådant under den amerikanska teoretiker
Paul Wolfowitz lära om den schemalagda kaos, inte bara stärkt deras roll inom Moståndets Axis i regionen, men har
också hindrat att USA förvandlades, för den regionala publiken, till huvudpersonen i kampen mot terrorism.

Utan tvekan kommer denna vändpunkt i kriget att leda till stora förändringar i styrkeförhållandena som hittills
funnits i regionen, särskilt i frågan om aggressionen mot Syrien. Det är ingen tillfällighet att under den senaste
tiden, antingen i förhandlingar i Astana eller i de som hölls i Genève, huvudtemat för dessa möten som söker en
vapenvila i Syrien är inte den syriska oppositionens ursprungliga krav om president Bashar al-Assads avgång. Det som
diskuteras idag är slutet av kriget, de politiska åtgärder som gör freden möjligt i Syrien och i synnerhet
upphörandet av finansiering av terroristgrupper, som grundläggande krav för att avsluta denna konflikt.

Den ovan nämnda är utan tvekan en enorm framgång för Moståndets Axis som från början av sina politiska och militära
insatser har hävdat behovet av att Washington och dess europeiska allierade, al Saud regim och dess allierade, den
Persiskavikens monarkier, Turkiet, Jordanien och Israel, skulle framförallt avsluta all ekonomisk, militär, teknisk
och medicinskt stöd till de takfiriska grupperna.

Kravet har inte förändrats ett dugg, inte på grund av att Damaskus-Bagdad-Teheran axeln inte är öppna för andra
möjligheter, men för att verkligheten pekar tydlig på att detta är det enda sättet att stoppa terroristaktioner.
Någon annan åtgärd är bara en tillfällig lösning som inte främjar behovet av att avsluta ett angreppskrig som har
krävt 500 000 offer, 9 miljoner internflyktingar, fem miljoner flyktingar, tillsammans med förstörelsen av en stor
del av infrastrukturen i stora delar av landet.

Det är uppmuntrande för det palestinska folkets kamp att Moståndets Axis närvaro konsolideras allt mer kring den
sionistiska enhetens konstgjorda gränser. Direktören för Irans Centrum för Strategiska Studiers Råd, Ali Akbar
Velayati, en av den iranska religiösa ledare Sayyed Ali Khameneis viktigaste rådgivare i internationella frågor,
har tydligt sagt att motståndets kedja som stöder Irak och Syriens folk är ett strategiskt steg i förverkligandet av
en nära union av alla muslimer runt det palestinska folket i deras kamp mot sionismens ockupation.

Iran och dess inflytande

Detta tydliga och varaktiga stöd till det palestinska folket tillsammans med Irans närvaro oroar den israeliska
regimen, eftersom det befäster en stor militär närvaro i området kring Golanhöjderna, ett annat område ockuperat av
sionismen sedan kriget i juni 1967 vilket fastställdes av FN:s resolution nr 242. Golanhöjderna, Hadbat al Yulan
(dess arabiska namn) ligger på en strategisk platå vid gränsen mellan Libanon, Jordanien, Syrien och den sionistiska
enheten, den är 1800 kvadratkilometer stor, varav två tredjedelar av den är under israelisk ockupation, övriga 235
km2 under överinseende av FN-styrkor och resten kvar under den syriska kontrollen.

Närvaron av Motståndets Axis styrkor i detta område, det vill säga styrkor fientliga till sionismen vid portarna av
de ockuperade områdena i Syrien och Palestina, har skapat stor oro hos de militära styrkorna i Israel. Osäkerhet som
har uttryckts högt, inte bara i Washington, som är den israeliska kolonialist regimens största supporter, men också i
Ryssland. I april i år sade den israeliska ministern för militära frågor, den extremistiska bosättare av moldaviska
ursprung Avigdor Lieberman, till sin hans ryska motpart, Serguei Shoigu, att ”Israel inte kommer att tillåta
koncentrationen av syriska styrkor, Hizbollah och Iran i Golanhöjderna”.

Som ett tecken på den israeliska inblandningen i den syriska konflikten tillkännagav regeringen i Tel Aviv i väst
diplomatiska kretsar, mer specifikt under den säkerhetspolitiska konferensen i München i februari 2017, att de var
villiga att aktivt delta i avslutandet av aggressionen mot Syrien om man erkände deras suveränitet över
Golanhöjderna. Det förklarar den sionistiska arméns senaste attacker mot Damaskus styrkor i regionen, ett försök att
sätta frågan om regionens suveränitet på diskussions bord där avslutet av fientligheterna behandlas. Tel Aviv fruktar
med rätta, att förekomsten av Motståndets Axis vid Golanhöjderna kan innebära återtagandet av det ockuperade området
och därmed den oundvikliga konfrontationen med Iran, vilket är en stor militär makt i regionen.

Iran är en mardröm för den sionistiska regimen. För det första på den politiska planen för sitt konstanta stöd till
det palestinska folket, stöd och allians med Hizbollah, stödet till den syriska regeringen, alla de permanenta
orosmolnen för den israeliska regimens koloniala och militära politik. För det andra, en militär mardröm, eftersom
Irans utveckling av sitt missilprogram och mark- och sjöstridsstyrkor kapacitet har förvandlat dem till en
formidabel fiende för den sionistiska enheten som får logistiskt, ekonomiskt och militärt stöd från Washington och
dess västallierade. Och slutligen, en panik känsla relaterad av sin fortsatta existens som en konstgjord enhet föd
ur Palestinans delning 1947 och efterföljande krigen där arabvärlden konfronterade en regim som hade blivit
västvärldens polis i regionen.

Så stor är oron hos den sionistiska regim inför Iran och Motståndets Axis frammarsch att de har sökt allierade även
i regimer som var oftast på andra sidan, såsom al Saud familj, som med sin egen skräck inför den Islamiska
Republikens växande inflyttande i Mellanöstern, ser det som ett hot mot deras och de andra feodala monarkiernas
överlevnad i Persiska viken. Ett islamiskt uppvaknande, baserad på värdighet och folks suveränitet som inte är
föremål för påverkan av länder som USA och dess militära allians, är katalysatorn för upproren i Bahrain mot Al
Khalifa regimen, i Jemen i kampen wahhabiternas aggression, i Palestina för sin rätt till självbestämmande och i
Libanon där Hizbollah rörelsen har tillfogat den israeliska regimen svåra förluster när de har mötts.

Sionismen ägnar sig idag att skrika högljudd som en mobbare i grannskapet. De angriper den försvarslösa palestinska
befolkningen, eftersom när de konfronteras med väpnade styrkor oftast backar de och istället stöder takfiristiska
terroristgrupper för att underminera motståndsrörelsens styrkor. De stöder sig på finansiella och militära bidrag
från den amerikanska administrationen, vare sig det demokratiska eller republikanska under påverkan av den
sionistiska lobbyn. De höjer rösten och hotar som en som tror att med skrik och anklagelser kan de få
internationellt stöd för sin misskrediterade politik. Hasbara, den sionistiska mediestrategi för att tvätta deras
nersmutsade image konfronteras dagligen med en vägg av kritik från världens samhällen som kräver ett slut på
ockupationen av Palestina, ett slut av en politisk linje som visar dem som en demokrati när verkligheten tydlig pekar
på att den är en djupt kriminell organisation vilket kallar oss att stödja BDS kampanj mot Israel: Bojkott,
desinvesteringar och sanktioner.

Irans närvaro, skapandet av en väg som förbinder Teheran till Damaskus och Beirut genom Irak, för att nå Medelhavet
kommer utan tvekan att leda till att konkretisera det som har krävts från det ögonblick man beviljade en
internationell status till en enhet som uppstod i Washington, London och Paris: respekt för internationell rätt,
återlämnandet av de ockuperade palestinska områdena, ett slut på ockupationen av de syriska Golanhöjderna och
framförallt ett slut för dess roll som imperialismens spjutspets i området.

Israel är en konstig enhet för en region som fick stå ut med en invasionsvåg av europeiska sionistiska bosättare
sedan slutet av artonhundratalet, som den sionistiska propaganda och dess ekonomiska och mediala makt har velat
presentera som en återgång till ett påstått och mytologiskt ”utlovade” land.

Trots USA, dess allierade i väst, trots sionismen och wahhabismen pekar verkligheten på att den Islamiska republiken
Iran är redan vid den sionistiska enhetens konstgjorda gränser och Tel Aviv vet väl att attackera Iran skulle vara
ett självmord. Förr eller senare kommer den geopolitiska scenen i Mellanöstern att ha den förändring som
befolkningen i regionen behöver och längtar efter. För tillfället ändras det scenariot dag för dag och det
intensifierar Netanyahu och hans regims mardrömmar.

Originaltext: El Axel de la Resistencia a las puertas de los territorios ocupados >>>>>