En gång i tiden fanns det en lärare från öst som hade rest över hela världen och som var älskad, respekterade och
beundrade av sina elever pga. hans tålamod, visdom och engagemang gentemot dem.

När studenterna blev äldre och blev medvetna om att de snart skulle lämna skolan och förmodligen inte skulle se sin
lärare igen, som de betraktade som ett exempel på många av de saker de önskade att uppnå i livet, bestämde de sig för
att ställa en grundläggande fråga: ”Hur uppnådde han visdom och upplysning?”

De träffades alla på gården som de alltid brukade göra, under det stora trädets skugga, men den här gången med en
ovanlig förväntan, med en känsla av brådska, för att ställa denna enkla fråga. När de gjorde det förstod läraren
omedelbart vad den frågan betydde för dem och bad dem om ett ögonblick av tystnad för att tänka. Eleverna väntade sedan
i tystnad, medan läraren tänkte och sökte inom sig, tydligen med stor ansträngning, de rätta orden. Slutligen stod han
upp och sa:

”Jag sökte visdom i allt och överallt. På varje ställe jag reste, med varje person jag träffade, lärde jag mig allt som
fanns där att lära. Jag lyssnade på allt som man kunde lyssna på, jag såg allt som gick det att se, jag gjorde allt
som fanns att göra, och jag mottog med tacksamhet och tålamod varje lektion och tillrättavisning som någon hade för
mig, även när jag blev undervisat på ett dåligt sätt med otålighet och bryskhet. När det inte fanns mer kunde jag lära
mig på en plats, gick jag vidare någon annanstans, och så gick jag längre och längre.

Så jag reste runt om i världen, som ni vet, varifrån jag fick många av de berättelser och lektioner jag har överfört
till er. På varje ny plats och med varje ny lärare letade jag efter upplysning. Men jag hittade det inte, jag hittade
bara visdomsbitar som höll mig kvar på vägen och som motiverade mig att fortsätta, alltid med en tanke på att jag en
gång skulle hitta den i ett avlägset berg, i någon avlägsen by.

En dag började jag bli gammal och blev medveten om att jag inte bara inte hade hittat det jag letade efter, men jag
inte kunde fortsätta resa och leta efter mycket längre. Då gick jag in till mitt rum och mediterade länge på frågan och
tänkte på vad jag skulle göra, jag var ledsen, uppgiven och kände mig misslyckad. Efter några månader av sorg tröstade
jag mig att jag åtminstone hade försökt allt, och att även om jag inte hade uppnått upplysning, skulle jag dö som någon
som ägnade sitt liv åt kunskap, i tjänst till andra. Inte utan stor sorg kom jag tillbaka hit, till min hemstad och
ansökte om en plats i skolan för att undervisa, i hopp om att ge tillbaka lite av vad jag hade lärt mig, inte säker på
om det skulle vara användbar någonsin för någon eller inte.

Jag träffade sedan igen mina gamla släktingar, men gatorna i mitt kvarter där huset jag föddes i hade förändrats. Jag
var oförmögen att bli av med en känsla av misslyckande, om en prestation som inte hade förverkligats, med djup nostalgi
och melankoli om en förlorad tid.

En eftermiddag satt jag på bänken i torget där jag hade tagit mina första steg med stöd av mina morföräldrars händer,
som hade dött för mer än ett halvt sekel sedan, där jag hade lekt mina första lekar på den gamla stenbänken som stod
emot tidsgången och tittade på ett gammalt träd som jag kände utantill… Då förstod jag plötsligt och nådde
upplysningen.

Och det är sanningen. Jag reste över hela världen och studerade med alla lärare, en outtröttlig sökning efter visdom
och upplysning överallt. Och när jag återvände till min hemstad, till mitt grannskap, till mitt hus, hittade jag
upplysning som väntade på mig i bänken på ett torg.”

Alla eleverna var mycket imponerade av den här historien. De kände att de äntligen hade förstått att de visste vad de
skulle göra. De gick för att dela mellanmålet och kommenterade vad läraren hade sagt. Alla delade samma
tillfredsställelse med svaret, alla verkade lika inspirerade och motiverade att ta ett avgörande beslut i sina liv. Det
var i mitten av 1900-talet och moderniteten var på ingång, och med det bekvämligheter och teknik.

Majoriteten av eleverna lämnade aldrig sin hemstad. De letade efter jobb, de lärde sig ett yrke, de blev kära, de gifte
sig och skaffade familjer. När hans lärare var nära döden var de väldigt nära honom och de överöste honom med
uppmärksamhet, med vakan under hans sista dagar, med tacksamhet. När han äntligen dog, grät de med smärta, och de skrev
minnesord till hans ära. De besökte hans grav och kom alltid ihåg hans sista lektion, de visade alltid respekt och
tillgivenhet för sitt hemland, i hopp om att en dag skulle de nå upplysning. De nådde aldrig det.

Endast en av hans elever uppnådde upplysning. Han var den enda som verkligen förstod lärarens lektion.

Han lämnade sin hemstad vid ung ålder så snart han slutade skolan, trots föräldrarnas bön och löften om arbete. Han
reste över hela världen och studerade med alla de lärare han kunde studera, outtröttligt sökte han visdom och
upplysning på varje ställe. Han reste ännu längre än sin lärare och återvände tidigare än honom, även innan han blev
för gammal på vägen, i tid för att gifta sig och starta en familj. Men han återvände ledsen och uppgiven till sin
hemstad, och full av nostalgi och melankoli fann sin gamla stadsdel med förändrade gator och hans föräldrars hus var
nästan i ruiner. Där satt han på bänken i ett torg med moderna spel och såg på barn som lekte och sprang med
märkesgympa dojor och då hittade han upplysningen, som väntade på honom, medan världen verkade springa sin väg.

Endast en gång besökte han sin lärares grav. Det var bara tre minuter, han tog inte blommor med sig och behöll sina
tårar. Han sade bara dessa ord: ”Mästare, det här är min hyllning till dig. Jag har gjort vad du har gjort, jag har
följt ditt exempel. Du är inte längre ensam, min bror.”