Moammer al-Muhayir – Webislam
En gång i tiden fanns det en lärare från öst som hade rest över hela världen och som var älskad, respekterade och beundrade av sina elever pga. hans tålamod, visdom och engagemang gentemot dem.
När studenterna blev äldre och blev medvetna om att de snart skulle lämna skolan och förmodligen inte skulle se sin lärare igen, som de betraktade som ett exempel på många av de saker de önskade att uppnå i livet, bestämde de sig för att ställa en grundläggande fråga: ”Hur uppnådde han visdom och upplysning?”
De träffades alla på gården som de alltid brukade göra, under det stora trädets skugga, men den här gången med en ovanlig förväntan, med en känsla av brådska, för att ställa denna enkla fråga. När de gjorde det förstod läraren omedelbart vad den frågan betydde för dem och bad dem om ett ögonblick av tystnad för att tänka. Eleverna väntade sedan i tystnad, medan läraren tänkte och sökte inom sig, tydligen med stor ansträngning, de rätta orden. Slutligen stod han upp och sa:
”Jag sökte visdom i allt och överallt. På varje ställe jag reste, med varje person jag träffade, lärde jag mig allt som fanns där att lära. Jag lyssnade på allt som man kunde lyssna på, jag såg allt som gick det att se, jag gjorde allt som fanns att göra, och jag mottog med tacksamhet och tålamod varje lektion och tillrättavisning som någon hade för mig, även när jag blev undervisat på ett dåligt sätt med otålighet och bryskhet. När det inte fanns mer kunde jag lära mig på en plats, gick jag vidare någon annanstans, och så gick jag längre och längre.
Så jag reste runt om i världen, som ni vet, varifrån jag fick många av de berättelser och lektioner jag har överfört till er. På varje ny plats och med varje ny lärare letade jag efter upplysning. Men jag hittade det inte, jag hittade bara visdomsbitar som höll mig kvar på vägen och som motiverade mig att fortsätta, alltid med en tanke på att jag en gång skulle hitta den i ett avlägset berg, i någon avlägsen by.
En dag började jag bli gammal och blev medveten om att jag inte bara inte hade hittat det jag letade efter, men jag inte kunde fortsätta resa och leta efter mycket längre. Då gick jag in till mitt rum och mediterade länge på frågan och tänkte på vad jag skulle göra, jag var ledsen, uppgiven och kände mig misslyckad. Efter några månader av sorg tröstade jag mig att jag åtminstone hade försökt allt, och att även om jag inte hade uppnått upplysning, skulle jag dö som någon som ägnade sitt liv åt kunskap, i tjänst till andra. Inte utan stor sorg kom jag tillbaka hit, till min hemstad och ansökte om en plats i skolan för att undervisa, i hopp om att ge tillbaka lite av vad jag hade lärt mig, inte säker på om det skulle vara användbar någonsin för någon eller inte.
Jag träffade sedan igen mina gamla släktingar, men gatorna i mitt kvarter där huset jag föddes i hade förändrats. Jag var oförmögen att bli av med en känsla av misslyckande, om en prestation som inte hade förverkligats, med djup nostalgi och melankoli om en förlorad tid.
En eftermiddag satt jag på bänken i torget där jag hade tagit mina första steg med stöd av mina morföräldrars händer, som hade dött för mer än ett halvt sekel sedan, där jag hade lekt mina första lekar på den gamla stenbänken som stod emot tidsgången och tittade på ett gammalt träd som jag kände utantill… Då förstod jag plötsligt och nådde upplysningen.
Och det är sanningen. Jag reste över hela världen och studerade med alla lärare, en outtröttlig sökning efter visdom och upplysning överallt. Och när jag återvände till min hemstad, till mitt grannskap, till mitt hus, hittade jag upplysning som väntade på mig i bänken på ett torg.”
Alla eleverna var mycket imponerade av den här historien. De kände att de äntligen hade förstått att de visste vad de skulle göra. De gick för att dela mellanmålet och kommenterade vad läraren hade sagt. Alla delade samma tillfredsställelse med svaret, alla verkade lika inspirerade och motiverade att ta ett avgörande beslut i sina liv. Det var i mitten av 1900-talet och moderniteten var på ingång, och med det bekvämligheter och teknik.
Majoriteten av eleverna lämnade aldrig sin hemstad. De letade efter jobb, de lärde sig ett yrke, de blev kära, de gifte sig och skaffade familjer. När hans lärare var nära döden var de väldigt nära honom och de överöste honom med uppmärksamhet, med vakan under hans sista dagar, med tacksamhet. När han äntligen dog, grät de med smärta, och de skrev minnesord till hans ära. De besökte hans grav och kom alltid ihåg hans sista lektion, de visade alltid respekt och tillgivenhet för sitt hemland, i hopp om att en dag skulle de nå upplysning. De nådde aldrig det.
Endast en av hans elever uppnådde upplysning. Han var den enda som verkligen förstod lärarens lektion.
Han lämnade sin hemstad vid ung ålder så snart han slutade skolan, trots föräldrarnas bön och löften om arbete. Han reste över hela världen och studerade med alla de lärare han kunde studera, outtröttligt sökte han visdom och upplysning på varje ställe. Han reste ännu längre än sin lärare och återvände tidigare än honom, även innan han blev för gammal på vägen, i tid för att gifta sig och starta en familj. Men han återvände ledsen och uppgiven till sin hemstad, och full av nostalgi och melankoli fann sin gamla stadsdel med förändrade gator och hans föräldrars hus var nästan i ruiner. Där satt han på bänken i ett torg med moderna spel och såg på barn som lekte och sprang med märkesgympa dojor och då hittade han upplysningen, som väntade på honom, medan världen verkade springa sin väg.
Endast en gång besökte han sin lärares grav. Det var bara tre minuter, han tog inte blommor med sig och behöll sina tårar. Han sade bara dessa ord: ”Mästare, det här är min hyllning till dig. Jag har gjort vad du har gjort, jag har följt ditt exempel. Du är inte längre ensam, min bror.”
