För nästan sex år sedan, i mars 2010, promenerade jag genom UAM campus när jag såg att mitt universitets Institut
för Kvinnor hade hängt med anledning av internationella kvinnodagen, en serie affischer på flera träd som förenades
med en tråd och där de ”universella” symboler för kvinnlig dominans, de viktigaste symbolerna för patriarkatet var
representerade. Jag fann det mycket intressant, så jag gick från träd till träd… men plötsligt, såg jag bilden här
bredvid.

Sanningen är att det är svårt att beskriva känslan jag fick i kroppen (som jag har fortfarande kvar till denna dag)
… där var vi ansikte mot ansikte. Jag, en muslimsk-arabisk kvinna, med spansk nationalitet, med syrisk ursprung
och syrisk-arabisk-spansk kultur, marockanska genom adoption, ättling till en lång rad av fria, starka, smarta och
kämpande muslimska män och kvinnor och som bestämde sig för att bära hijab som en del av min frihet och min tro,
precis som jag vill och har rätt och legitimitet att förstå det. Och skylten, en förtryckande, rasistisk,
islamofobisk och kolonial representation som gjordes av mig.

Bilden, en ”muslimsk kvinna med hijab” som korsades av en spiral av arabiska bokstäver, som visades som en
representation av en universell symbol för kvinnlig dominans, förminskade min tro, min andlighet, min kultur, mitt
språk och min dialekt, och min klänning precis som för mer än 1,6 miljarder muslimska män och kvinnor i världen i
otaliga länder, kulturer, etniciteter, språk och komplexa sätt att förstå och leva islam… en så stor mångfald, så
mycket komplexitet, så mycket rikedom, reducerat till en ”symbol av universellt förtryck.” Bilden stal min röst,
frihet och privilegiet till självrepresentation, för att ge mig själv, min tro, min filosofi, min värdegrund, min
världsbild, de betydelser jag skulle vilja ge dem.

Ja, det finns verkligen en struktur av patriarkala dominansen i de arabiska samhällen som måste demonteras, motstå
och analyseras, precis som det finns i andra mänskliga samhällen idag, och därför att sätta likhets tecken mellan
patriarkatet och en kultur, en ras, en etnicitet, en tro eller ett visst språk, är det en tydlig form av våldsam,
rasistisk, patriarkal och sexistisk förminskning i sig, och kolonial.

Det finns strukturer av patriarkal dominans över hela världen, men desamma varken presenteras på samma sätt i olika
sammanhang, eller förklaras på samma sätt och därför ännu mindre kan ges samma svar.

De svarta, postkoloniala och Chikan feminister har lärt oss att patriarkatet som skärs av klassen, är det inte samma
sak som rent patriarkat. Och om det skärs av klass och ras, ännu mindre. Och om det skärs av klass, ras, etnisk
tillhörighet eller otaliga andra möjliga axlar, då dyker den upp och härrör på olika komplexa och mycket olika sätt.
Hur som helst är patriarkatet en mycket komplex maktstruktur som skärs av flera axlar, liksom andra maktstrukturer
som formar varje individ eller grupps verklighet i världen och den är inte nödvändigtvis den artikulerande eller
avgörande axel för de andra, men detta beror på sammanhanget i vilket vi befinner oss, det specifika fall vi
betraktar eller synvinkeln hos den som skärs av olika maktstrukturer.

Sanningen är att i dag är systemet modern/kolonial kapitalistisk/vit patriarkal/militär kristen och
västchauvinistisk det ledande globala makro axel och allmänt förklarande och definierande av de varierande, lokala
och kontextuella särdrag som antas av de trassliga och multipla maktstrukturerna (ras, etnicitet, klass, kön… mm.).
Och det är en makro axel, som dock kommer att manifesteras, produceras och åter produceras samtidigt på alla nivåer,
på storpolitik eller statlig och i den mikropolitiska, på individens subjektiviteter och intersubjektiviteter.

Genom denna axel kommer vi inte bara att kunna förstå och analysera hur de lokala patriarkerna bildas och vilka
former de antar, utan också och framför allt, vi kommer att kunna notera att dessa ”lokala patriarker” mestadels har
byggts ibland, eller förstärktes andra, genom västvärldens patriarkat över hela världen. Och när jag säger detta,
menar jag inte på något sätt att det inte finns interna och inneboende patriarkala strukturer i olika former och
kulturella sammanhang och inte heller förringar dem. Men vad jag har för avsikt är att uppmärksamma behovet av ett
globalt perspektiv och en komplex analys, eftersom de ”interna” processerna är intrasslade med ”externa” och
globala, särskilt sedan grundandet av den moderna/koloniala världssystemet som är en särskild form av ett mycket
komplext system av global dominans.

Idag, det jag har pekat på i mitt arbete som ”den muslimska kvinnan med hijab” visas mer än någonsin som ”den andra”
till de ”andra” tredje världens kvinnor, som briljant kritiserades av Chandra Mohanty Talpade i sina två
grundläggande och klassiska verk som är idag grundläggande i den så kallade ”postkolonial feminism” eller ”tredje
världens feminism”, ”Under Western Eyes…” och ”Re-visiting Under Western Eyes”.
Den västchauvinistiska hegemoniska feministiska teorin, borde stanna av för att lösa denna koloniala tvist och de
problemfyllda koloniala kategorier som systematiskt genererar ett västerländskt patriarkat över andra kulturer och
kunskapsteori i världen.

Och vi, de muslimska kvinnor i synnerhet, bör ompröva vår solidaritet eller alla former av relation, identifiering
eller samarbete med en rörelse och dess koncept, som genom historian har förtryckt, uteslutit, barn förklarat,
osynliggjort och tystat oss. De har tagit fram de grundläggande diskursiva och kognitiva verktyg som har motiverat
och gett stöd (och fortfarande gör) i vår ”befrielses” namn, till vår kolonisering, invasion, plundring, våldtäkt
och manipulering. Denna omprövning bör inledas med en första medvetengörande av detta patriarkat som denna särskilt
feminismen utövar på oss och som river ner och bygger oss om och om igen inom en icke existens, i det utrymme där
allt våld, ingen lag och övertagande är tillåtet, direkt under den osynliga djupa linje som är inneboende och ligger
till grund för västvärldens modernitet och chauvinism precis som det förklarades av Boaventura de Sousa Santos.

Vi måste bana väg för att återuppfinna och återta våra egna språk, våra koncept och våra speciella sätt av motstånd
och frigörelse, som startar från vår världsbild, vår andlighet och från återtagandet av vår egen plats för att
uttala oss, känna och vara i världen. Det ska vara en plats av alla ställen som ligger långt bort från den
dubbelbottnade kunskapsteori och folkmord som är arvtagare till det grekiska tänkande och det
västerländsk-chauvinistiska tänkande och i och med det, kommer det inte att starta från tillintegörande och
förintelse av den andra men från en förståelse av denne och oss som en del av existensens Enhet.

Och om vi beslutar att denna plats ska ha Islams namn, form och innehåll, det ska vara så, och vi har all rätt och
legitimitet att göra det. Och varken någon eller något, oavsett hur mycket manipulation, bomber, blod och förtryck
maskerade som utveckling, feminism, demokratisering, mänskliga rättigheter eller anti-terrorism som kränker och
utövas mot oss, kommer att kunna stoppa, inshAllah, en riktig och verklig befrielserörelse, antikapitalist,
antisexistiskt, antipatriarkalisk, antirasistisk, antiklass och antikolonial, som kommer att generera, införa och
kräva vår åter existens och åter införande i nutid och framtid från vilka vi har utvisats.