Dolors Bramon

Moskén är i grund den plats där muslimer går att be. Den har också för andra funktioner som mötesplats, för utbildning, och även för att vila men inte för ceremonier som omskärelse, bröllop eller begravningar. Dess struktur är allmänt rektangulär så att de troende kan placeras i rader vända mot Qibla, det vill säga mot Mecka, islams heliga stad. Qiblan eller riktning till sydöst i vårt land, indikeras av en fast signal med en speciell dekor – vanligen i form av en nisch i väggen – som kallas Mihrab. Ibland är det mycket lyxig och ibland mycket enklare.

Byggnaden har också ett ställe med rinnande vatten där man kan utföra sin tvagning och återfå ett tillstånd av rituell renhet innan man kan be. Det finns också ett torn eller minaret från vilken tills nyligen kunde man höra rösten från en böneutropare som kallade de troende till bön strax före tiden för varje bön. Nyligen har i muslimska länder ersatts böneutropare med en inspelning som sänds via högtalare, medan i icke-muslimska länder är detta offentlig kallelse obefintlig.

Bönen

Under bönen, som leds av en imam som står i den främre raden av de troende, så att de kan följa honom och därmed göra sina rörelser tillsammans, är muslimerna barfota (i vissa fall och beroende av platsen kan man behålla skorna). Man isolerar sig symboliskt från denna världen genom ett objekt som separerar en från marken, vanligtvis en matta.

Till skillnad från kristendomen, kräver inte moskén några särskilda platser eller institutionella ceremonier så länge platsen anses värdig, med andra ord att det inte är någon toalett, en soptipp, ett slakteri, mm. (Många muslimer i Sverige ofta nöjer sig med ett lager, en lägenhet eller en källare eller något liknande).

Precis som de kristna måste gå till mässan söndagar och andra helgdagar, och judarna ber i synagogan varje sabbat (lördag), måste muslimerna be tillsammans middags bönen i moskén varje fredag. Denna gemensamma bön föregås av en predika som leds av en imam från en hög plats, minbar. Denna predikan – där imamen tyvärr inte alltid använder landets språk och istället gör han det på arabiska, som är Islams kanoniska språk – börjar med en lovprisning till Gud, med en omnämning av profeten Muhammeds dygder och recitation av en del av Koranen. Den andra delen är fritt och det finns manualer om detta för imamerna.

Det är uppenbart att alla troende kan be ensam varsomhelst och närsomhelst, men som alla monoteistiska religioner, är de troende skyldiga att göra det tillsammans vid vissa tillfällen.

Dolors Bramon är professor i Islamiska Studier.