Chiara Pellegrino – Saphirnews

I oktober 2017 berättade Mohammed bin Salman (MBS) bara några månader efter att ha utsetts till Saudiarabiens
kronprins, att han ville bringa det ultrakonservativa rike tillbaka till en moderat islam.

Sedan dess har MBS pratat mer än ett tillfälle om Saudiarabien före 1979, när enligt honom, levde saudierna ett liv
som liknar andra Gulfstaternas länder med kvinnor som körde bil och arbetade och biografer som fungerade. Eftersom den
unga prinsen, född 1985, inte har någon direkt erfarenhet av denna period, förekomsten av en spöklikt moderat saudisk
islam tystad av händelserna i 1979 tål inte ett faktaprov.

Saudiarabien föddes med wahhabismen och ingen av de tre emiraten som efterträdde varandra sedan 1744 fram till idag har
någonsin upplevt en annan form av islam.

År noll?

Visserligen är 1979 ett avgörande år för hela Mellanöstern. För den iranska islamiska revolutionen markerar början på
konfrontationen mellan den revolutionerande islam och den konservativa islam. För att skydda sig mot revolutionens
effekter kommer Saudiarabien att svara, under de följande åren, med att reaktivera de anti-shiitiska komponenten som
ingår i wahhabismen.

Det var också i 1979, bara några månader efter den iranska revolutionen, som den saudiska situationen komplicerades
också på hemmaplan. Den 20 november upptar en grupp revolutionärer från Ikhwan al-Juhayman Utaybi Meckas Stora moské
och därmed sattes igång vad vi fortfarande betraktar idag som den militanta saudiska islamismens historia mest
dramatiska operationen.

Övertagandet av moskén måste ses i ljuset av Juhaymans messianska syn som trodde på den överhängande ankomsten av
Mahdi, den muslimska Messias. Det yttersta målet för operationen var i själva verket att utse som Mahdi Juhaymans vän
och följeslagare, Muhammad al-Qahtani. Datumet för operationen var inte heller av en slump, det var den första dagen
av det femtonde århundradet i den islamiska kalendern, eftersom ”i början av varje århundrade, sade profeten i ett av
sina uttalande, kommer Gud att skicka till sitt samhälle en förnyare.” (Ab Dawud, Kitab al-malahim)

Belägringen varade över två veckor, och bara de franska specialstyrkorna, som kallades av kungen lyckades med att göra
slut på det. Kungens beslut skapade också motstånd från en stor del av de saudiska islamister som ifrågasatte närvaron
av utlänningar på Islams heligaste mark.

I ett försök att ta bort rikets mest extrema islamistiska grupper och potentiella omstörtande faktorer, utnyttjade då
monarkin för eget bruk en annan front som just hade öppnats den 24 december 1979, den sovjetiska invasionen av
Afghanistan som då började. Fram till slutet av 1980-talet skulle Afghanistan fungera som en magnet för tusentals
jihadister från hela muslimska världen. Den saudiska regeringen, bakom det wahhabitiska prästerskapet, lanserade en
kampanj för jihad och betalade upp till 75 % av flygbiljetten till de som åkte till kamp.

Trots denna koncentration av händelser (den iranska revolutionen, Meckas belägring och Afghanistans invasion), kan vi
inte göra 1979 till år noll för den fundamentalistiska drift som MBS anser är ursprunget till alla dagens problem i
Saudiarabien.

Det är under 1960-talet till exempel som Sahwa, en hybrid islamistiska rörelse, födds ur mötet mellan den
bokstavstrogna wahhabismen och den egyptiska och syriska Muslimska brödraskapets politiska aktivism, som blev på
1990-talet ett torn i foten för den saudiska regeringen. Sahwi ideologin är verkligen en potentiellt explosiv
blandning, eftersom det integrerar i wahhabismens exklusivism som ser avgudadyrkan överallt, inklusive inne i det
muslimska lägret, den politiska kampen mot det imperialistiska väst (i Hasan al-Bannas version) eller mot de ogudaktiga
arabiska regimerna (i Sayyid Qutbs version).

Sahwa blev djupt rotad i det saudiska samhället i slutet av 1960 med uppkomsten av Jamaat, sociala nätverk organiserade
i en mycket stel hierarki och olagligt. Detta hemlighetsmakeri var uppenbarligen resultatet av den Wahhabi-Hanbali syn
som förbjuder inrättandet av andra än Guds parti, eftersom de anklagas för att främja uppdelningen av samhället på
bekostnad av ummahs enhet.

Medinas Universitet

Det är under på 1960-talet som börjar det som kallas den ”arabiska kalla kriget” mellan de nationalistiska och
socialistiska länderna under ledning av Nassers Egypten, med stöd av Sovjetunionen, och de islamiska blockländerna
under Saudiarabiens ledning och med stöd av USA.

För att bemöta den socialistiska inflytande skapade den saudiska regeringen 1961 Medinas Universitet vars ledarskap
anförtroddes till Sheikh Muhammad ibn Ibrahim al-Shaykh och Ibn Baz (hans assistent och framtida kungarikets
stormufti). Dess mål var ursprungligen wahhabiseringen av Hejaz regionen som på grund av sitt geografiska läge hade
haft en relativ kulturell och religiös frihet. Medinas Universitet blev snabbt det viktigaste centrum för spridning av
wahhabitisk islam i världen.

I detta universitet och andra saudiska universitet kommer vi att se så småningom flera stora namn inom det muslimska
brödraskapet (Muhammad Qutb, yngre bror till Sayyid Qutb), salafismen (Muhammad Nasir al-Din al-Albani) och jihadismen
(Abdallah Azzam, ideolog av afghansk jihad).

Medinas universitet fungerade också som en inkubator för en annan islamisk grupp, al-Jamaat al-salafiyya al-muhtasiba,
född i mitten av 1960-talet på initiativ av en grupp studenter efter en episod som skulle gå in i historien som taksir
al-suwar, ”förstörelsen av bilder”. Driven av ett ikonoklastiskt raseri gav sig medlemmarna i denna grupp på bilder,
fotografier och skyltdockor som visades på offentliga platser och i skyltfönstren i Medina för att förstöra dem, vilket
ledde till sammandrabbningar med de boende och höjde spänningen med regeringen. Denna grupp var en del av Ahl al-Hadith
rörelse som spreds i Saudiarabien under ledning av Mohammad Nasir al-Din al-Albani, en av de mest prestigefyllda
personer inom den samtida salafismen.

Känd som Muhaddith al-asr ”traditionalisten i vårt århundrade” antog al-Albani som sitt mål att göra wahhabismen
salafi. Han ansåg att wahhabiterna var salafister när det gäller läran men inte rättspraxis och utmanade dem att
ansluta sig till Hanbali lagskolan och Taqlid, det vill säga, att imitera den islamiska historiens stora ulema som
Muhammad ibn Abd al-Wahhab och lärare, den medeltida tänkare Ibn Taymiyya. Al-Albani också vägrade acceptera vissa
wahhabi metoder såsom kravet att avlägsna skorna under bönen och närvaron av mihraben i moské (nisch som indikerar
Meckas riktning) som han betraktade som en innovation.

Ahl al-Hadith avvisade också identitetskort och pass eftersom de bär fotografi av personen och hänvisade tillhörighet
till en stat och inte till Gud, de förbjöd också användningen av iqal (den runda hållare som håller fast saudiernas
huvudduk) och tillkännagav av att den traditionella tunika som bärs av män skulle vara fyra fingrar under knät, till
skillnad från sahwi som krävde att den skulle komma ner till fotleden.

MBS razzior

Mot bakgrund av dessa händelser är det svårt att säga att det saudiarabiska samhället var 1979 ett öppet och moderat
samhälle. Om de verkliga historiska fakta går emot den historia som MBS berättar, gör de åtgärder som monarkin har
vidtagit under det senaste året väldigt lite för att ge trovärdighet till hans tal.

Under hösten 2017 greps på hans order dussintals fredliga aktivister, predikanter och intellektuella och anklagade dem
för att ha konspirerat med fienden (Muslimska brödraskapet och Qatar i synnerhet) mot regeringen. Men om vi analyserar
profilen för de arresterade märker vi att många av dem tillhör den ny sahwa strömmen eller den islamisk-liberala
strömmen.

I den första gruppen finns Salman al-Awda (född 1956), en berömd predikant (14 miljoner anhängare på Twitter) och Sahwa
veteran. Al-Awda var en av de första predikanterna att tala till förmån för den arabiska våren vilket gjorde honom
till det wahhabitiska prästerskapet och den saudiska regeringens fiende, som redan hade avbrutit under 2011 hans
TV-program ”Hajar al-zdwiya” och förbjöd försäljning i Saudiarabien av hans bok al-Asilat Thawra (Revolutionens krav),
ett verk där han rehabiliterade begreppet revolution mot den officiella doktrinen om ovillkorlig lydnad till kungen.

Men det här är inte den enda som gör honom till föremål för monarkins fientlighet. Al-Awda har faktiskt en
hybriddiskurs som förenar västerländsk politisk tanke med islamisk tradition. Predikanten lånar från västvärlden
uppfattningen om fredlig revolution, om man förstår den som sökandet efter politisk förändring genom kollektiva
handlingar som manifesteras i givna politiska, sociala, psykiska och ekonomiska förhållanden. Han västerlänniserar det
islamiska begreppet shura (samråd) och kräver att hela det islamiska samfundet ska ha åtkomst till det, inte bara
några få utvalda, vilket är fallet i dag i Saudiarabien. Han anser att tillämpningen av sharialagen är lämplig, men
anser att det inte kan uppstå genom tvång. Han rehabiliterar begreppet ijtihad, personlig resonemang, mot taqlid, blind
imitation som stöds av wahhabismen.

Al-Awda vidareutvecklar teorin om en stat grundad på ett fastställt kontrakt mellan det civila samhället och de som
regerar, ett kontrakt som sanktionerar uppdelningen av tre makter (verkställande, lagstiftande och dömande) och anser
att teokratin har ingen plats i islam.

Bland offren för MBS gripande finns personer som Abdullah al-Hamid (född 1950), grundare av HASM (Jamiyya al-Huquq
al-siyasiyya wal-madaniyya), Föreningen för civila och politiska rättigheter, skapad efter 9/11 av en grupp
reformistiska islamister. Al-Hamid förespråkar idén om konstitutionell monarki genom att ge den en religiös motivering
och begreppet fredlig jihad (jihad silmi), den islamiska versionen av ickevålds protest, hungerstrejken och civil
olydnad, alla förbjudna former av demonstration i Saudiarabien. Enligt hans uppfattning skulle fredliga protester vara
en offentlig och utvidgad form av nasiha, det råd som enligt traditionen adresserar ulema till guvernören i privat
form.

Vad betyder ”moderat islam”?

Gripandet av dessa individer och andra talar tydlig om den politik som har antagits av MBS, mer benägen att tysta
oliktänkande som fria reformistiska cirklar som främjar moderniseringen som han själv hävdar att han önskar.

I det nuvarande tillstånd, är det inte klart vem som skulle kunna ta sig an uppgiften att reformera den saudiska islam,
med tanke på att det wahhabitiska etablissemanget har inget intresse av att främja en reform som skulle kunna äventyra
dess status och att många av de mest kända reformistiska muslimerna har arresterats.

Det är inte klart vad MBS termen ”moderat islam” innebär. Handlar det om avskaffandet av fysisk straff som inrättades
genom sharia för brott som begåtts mot Guds rättigheter, att sätta en minimiålder för äktenskap, begränsningen av
polygami eller om avskaffandet av den religiösa polisen, som fortsätter att spela en förtryckande roll i samhället och
vars befogenheter delvis begränsades år 2016 av kungen Salman, eller om det innebär att man tar ett avstånd i sitt
förhållande till det wahhabitiska prästerskapet.

Det är dock uppenbart att förekomsten av den saudiska monarkin är djupt kopplad till förekomsten av wahhabismen, som
även om den förlorade sin jihadistiska inriktning som följde med vid skapandet av olika saudiska kungariken, var den
aldrig moderat eller öppen. Det är därför osannolikt att MBS kan ifrågasätta relationen med det wahhabitiska
prästerskapet eftersom det skulle skära den gren på vilken dynastin har suttit i över 200 år.