Stephenie Bushra Khan – Islamic Horizons

Jag har rest till många länder med många olika landskap, besökt tropiska skogar som de i Bangladesh till Europas glittrande städer och Saudiarabiens härliga öken, där jag utförde min hajj.

Mina fotoalbum är fyllda med bilder på Alperna i Zermatt, Schweiz. Jag kan minnas att jag bad i Blå moskén i Istanbul, flöt med i en liten båt på en flod och gick genom te trädgårdar och nerför grusvägar i Sylhet, Bangladesh.

Men av alla platser jag har besökt är min bakgård min favorit. Det finns inget exceptionellt med min trädgård. Den är av genomsnittlig storlek, men större än vissa. Vi ersatte gräset som inte kunde växa, på grund av torkan orsakad av klimatförändringarna, med cement.

Jag bor i södra Kalifornien bland palmer och trädgårdar, alla upprätthålls genom bevattning. Det finns vingårdar i området som får dig att tro att du är i Toscana. Men detta är ett torrt klimat, och utan bevattning skulle knappast någonting växa. Platserna som inte får vatten är fyllda med vilt bränt gräs och främmande klippiga kullar. Ibland under sommarmånaderna kan temperaturen gå upp till 40 grader. Vi känner oss så välsignade när vi har regn.

Min man gjorde hål i cementen och i dem planterade vi många rosor i alla olika färger, jasmin och några fruktträd. Framför vårt hus finns fler rosor, iris, hibiskus och en paradisfågel. Träden bakom det vita staketet som skiljer oss från vår granne ser ut som en skog i New England, där jag växte upp. Det är faktiskt därför vi köpte vårt hem. Vi uppfostrade våra barn här. Ett bord i trädgården är täckt av ett lusthus i presenning med stolar. Bredvid står det högt upp ett prydnadsplommonträd med vita kronblad som faller som snö på våren. Flera vindspel, som jag själv hängde, dansar i vinden.

Ljuset ändras beroende på årstid. Löven vajar i vinden och den gyllene, strålande solen skiner genom dem som en kyrkas målade glasfönster. Inte ens en Monet-målning kan fånga denna briljans. Småfåglar och svarta kråkor pratar, och ödlor darrar och gömmer sig bakom stenar och klättrar upp i det vita staketet. Ljudet som kommer från en liten, blå fontän påminner mig om bäcken som rann och rann på gården till mitt barndomshem i Massachusetts, där jag brukade fånga grodor, ödlor och grodyngel. Jag är väldigt tacksam för mitt hem och trädgård. Jag är tacksam för att jag har en säng att sova i på natten och ett hem och mat på bordet.

Som alla andra bär jag fortfarande på min oro och sorg över världen och mina egna personliga problem. Men alla löses upp och försvinner när jag jobbar i min trädgård. Jag gör sylt av rosenbladen. Mina fruktträd mår inte så bra, för de är för sig själva. Även träd och växter behöver vara en del av en gemenskap. Precis som människor klarar de sig inte så bra när de är ensamma. De behöver kärlek.

Ibland måste jag gräva upp rosor som inte mår så bra. Jag gräver ut dem med ömhet och lägger dem försiktigt i krukor, breder ut sina rötter i god jord och skär bort de döda grenarna. Detta påminner mig om hur jag tog hand om mina barn, familjemedlemmar och patienter som sjuksköterska eller som konstlärare.

Genom att ta hand om min trädgård tar jag mentalt hand om mig själv. Jag känner stor vördnad när jag tar hand om mina växter och livet som flödar genom dem. Skulle det inte vara underbart om vi tog hand om andra med medkänsla, som vi ömt tar hand om växter? Skulle inte världen vara en bättre plats om vi behandlade varandra med ömhet och medkänsla? Min trädgård är min lilla moské där jag dyrkar Allah genom att ta hand om hans skapelse. Och genom sin skapelse tar han hand om mig. Det här är min fristad.

Några år före pandemin var jag värd för kvinnofester för Interreligiösa rådet. Kvinnor i min trädgård. Kvinnor från olika länder, religioner och kulturer kom. Evangeliska som pratar med muslimer, lutheraner som pratar med katoliker, judiska kvinnor som pratar med palestinier, vissa bär till och med sin traditionella klädsel. Medlemmar av den bengaliska gemenskapen har kommit till mitt hem många gånger. Jag bjuder in dem som är väldigt speciella i mitt hjärta att ta chai-te med mig ute i min trädgård, tillsammans med de olika tebröden jag har gjort.

Jag kopplar av i min trädgård för att läka och lugna mitt hjärta. Psykiatriker säger att trädgårdsarbete och att vara i kontakt med jorden är bra för ens mentala hälsa och mycket terapeutiskt. Jag är väldigt ansvarsfull när det gäller att ge den vården. Om vi ​​bara alla kände att alla människor och levande varelser var heliga, skulle vi ha färre krig och en mer medkännande värld. Om vi ​​bara hade empati för andra och respekterade andra kulturer, istället för att påtvinga dem vår tro. Om vi ​​bara behandlade varandra med bästa adab (beteende), som gästerna i våra trädgårdar och hem, skulle världen ha det bättre. Allahs sanna trädgård finns i våra hjärtan.