Saïd Bouamama – Rebelió

Ett nytt begrepp har kommit in i den vanliga franska vokabulär under de sista månaderna, ”jihadist”. Massmedian
behandla frågan dagligen och sänder en ramverk för tolkning som formar den allmänna opinionen, orienterar
reaktionerna och provocerar fram inställningar.

För att ge ett vetenskapligt stöd till sina påståenden, vänder sig median till ”experterna” och ”specialisternas”
med klingande namn. Men trots det uppenbara mångfalden av åsikter, döljer de en enhetlig analys. Trots
intrycket av objektivitet i artiklar och rapporter, man kan konsekvent identifiera dessa fyra återkommande ideologiska
inställningar: fördomar om islam, trycket mot muslimer att förklara sig om sin tro, förnekande av inre orsaker i
västländer, och motiverandet för kriget. Dessa fyra media diskurs, när de sänds med sensationalist bakgrund, är de
inte triviala. De har en mycket specifik social och politisk funktion.

Tillsammans hjälper de att skapa en social och politisk verklighet med allvarliga konsekvenser.

Sensationalismen

Den dominerande tonen i medias diskurs är sensationalism. Vi ska ställas inför en sensationell företeelse, inte bara
utan motstycke, men också oförutsägbar. Siffrorna upprepas och man lyfter fram de växande utresor mot Syrien:

”Det har aldrig förut varit så hög de officiella siffrorna om antalet franska deltagare i jihad. I juli uppskattade
inrikesministern till 800 antalet personer som deltar i islamistiska operationer i Mellanöstern. En siffra som redan
hade ökat med 56 % på bara några månader, de var 500 i april. Ett år tidigare, mars 2013, var de inte mer än 50 de
fransmännen som hade valt jihad. Det är en konstant ökning av antalet frivilliga kämpare som visar svårigheterna med
att stoppa flödet mot Irak och Syrien.” (1)

Dramatiska rubriker dominerar första sidan på våra tidningar och nyheter, eller presentationen av nyhetsinslag:

”Jihadism, en dåligt skyddad Frankrike” enligt tidningen ”Express”, ”Terroristhotets tillstånd i Frankrike” enligt
tidningen ”I-tele” (2), ”Jihadister tränas i de belgiska Ardennerna” enligt tidningen L’Union l’Ardennais (3), och så
fortsätter.

Rädslans fabrik arbetar för fullt med sina två logiska konsekvenser, avsägelse av rationell förklaring, som å ena
sidan kommer att gynna känslomässiga reaktioner, och å andra sidan kravet på säkerhet, vilket kommer att accepteras
även på bekostnad av de väsentliga friheterna. Det är inte längre bara om att jaga de nuvarande målen, men
upptrappningen av en logik baserad på säkerhet som fästs djupt i vårt samhälle. Denna mekanism har beskrivits på följande
sätt av Serge Quadrupanni:

”Antiterrorismen är spjutspetsen, den konceptuella spetsen och utövandet av en rädslans politik som tenderar att
infiltrera varje hörn av samhället. Denna politik för en simultan effekt i form av rädsla och förment motiverade kontroller
för att begränsa och hindra detta, den är dömd att ständigt uppfinna nya fiender, efter terroristen blir de unga från
förorter eller bara ungdomar, barn, surfarna, den galne, invandraren, främlingen, muslimen, zigenaren (1), …”

Men vi ska undvika den kritik som kan placeras under ”konspirationsteori”, eftersom det dyker alltid upp som en
”wildcard” inför varje ifrågasättande av dominansmekanismerna. Man behöver inte tro på någon ”konspirationsteori” för
att fastställa förekomsten av en strategi hos de härskande klasserna, i sitt försök att leda den allmänna opinionen
för att maskera verkligheten och tvinga fram beslut genom att presentera dem som önskvärda och nödvändiga.

Essentialism

Det första huvudtemat för de dominerande mediediskurserna, framtvingat av sensationalismen, är en essentialistisk
konstruktion av islam. Essentialism är tankeprocessen som innebär en homogenisering av en mångfaldig verklighet, att
få den att förlora sin historiska karaktär, och att lägga fram en ombyggd version som en icke förändringsbar
förklarning för uppsättningen av händelser och/eller beteenden hos människor som man säger ska utgöra en del av denna
verklighet.

Under många år, detta essentialistiska konstruktion (eller stereotypa, förvrängd bild) av islam sprids över flera kanaler
med följden av en ökad islamofobi. Enligt denna ombyggnation, framställs islam som oförmogen att föreställa sig
skillnaden mellan religion och politik, från vilken man kan logiskt härledda muslimernas allergi mot demokrati. Det
skulle grundas på bristande jämställdhet med det logiska resultatet av en förvärrad sexism hos muslimska män, och en
lika stor underkastelse hos muslimska kvinnor. Allt detta skulle vara oförenligt med rationalism och just därför
skulle leda till en större tendens till fanatism, mm.

En följd av essentialismens process är användningen som synonymt av termerna ”Islam” och ”muslim”. Således kan alla
muslimernas beteende förklaras av denna islam som presenteras som en essens, essentialiserade. Boxaren Mohammed Ali
svarade på ett fulminant sätt på denna typ av resonemang i en berömd intervju med en reporter om attackerna den 11
september: ”Hur känns det inför tanken att ni delar samma tro med de misstänkta som gripits av FBI?” ”Och ni”,
svarade han, ”hur känns det inför tanken att Hitler delade er? (1)”

Den återkommande binär uppdelning av muslimer mellan ”moderata” och ”radikala muslimer” inte ändrar något
grundläggande i frågan om essentialismen. Den moderata muslimen skulle vara den som praktiserar islam med måtta, och
den radikala muslimen den som praktiserar islam utan måtta. Kort sagt, detta binära och essentialistisk division
hänför till ordet ”radikal” ett intyg att vara ”islamisk”, för att om man behöver en moderat islam, är det för att
det har i sig, i sitt väsen, farliga trender. Som framhållits av Maurice Tarik Maschino en ”moderat muslim är en
abstraktion, ett pseudobegrepp eller krigsbegrepp, vars funktion är att väcka hos läsarnas fantasi de vanliga
stereotyper som stigmatiserar muslimer. (2)”

Tvång

Den binära uppdelningen innebär en misstanke logik. Samtidigt som man applåderar ”moderata muslimer” man ber de
”radikala” om förklaringar, att ta till orda, fördömande. Muslimen är på något sätt ansvarig för alla handlingar och
uttalanden som görs i islams namn av någon på denna planet som påstås följa denna religion. Hans tystnad betraktas i
bästa fall som oansvarig, i värsta fall, som medhjälp.

Detta är hur den franska tidningen Le Figaro kunde börja en undersökning den 25 september kring den så betydande
fråga, ”Uttrycker de franska muslimer tillräckligt sitt motstånd mot terroristhotet?

Samtidigt La Libre Belgique har som titel på en av sina artiklar den 28 september följande, ”Bör muslimer ta avstånd
från jihadisterna?”

Kampanjen ”NotInMyName” (Inte mitt namn) tar inte bara plats på första sidor i alla medier i flera dagar, men återtas
av president Obama själv, som sade vid FN: s generalförsamling den 24 september att: ”det är dags att världen, och i
synnerhet det muslimska samfund, uttryckligen avvisar bestämt och systematiskt, al-Qaida och den islamiska statens
ideologi.”

Även om anklagelsen om ”kommunitarism” har blivit vanliga när man hanterar frågor som rör islam, nu uppmanas muslimer
att uttrycka sig som en gemenskap. Att delta i fördömande spelet eller att vägra acceptera tvånget att behöva
förklara sig ger samma resultat, stereotypen som skildrar ”muslimer” som en homogen helhet och tom på alla
motsägelser.

Tvånget att behöva motivera sig går under samma logik som för ”kollektiv bestraffning” under den koloniala eran. Förr
kunde man fördöma hela grupper för brott de inte begått, medan nu finns det hela grupper som måste förklara sig för
omständigheter som de inte är ansvariga. Eftersom uppenbarligen, Se upp med tystnad!, omedelbart uppfattas som
synonymt med medhjälp.

Logiken är inte ny, och har redan använts flera gånger tidigare om invandring och deras barn, som är de nya
generationerna av fransmän. För att bara ta ett exempel, minns upploppen i fattiga områden november 2005 i Frankrike.
Personer med invandrarbakgrund välkomnades till TV program för att endast svara på en fråga, den som hade att göra
med fördömandet av upploppen. Men vi kunde också nämna tvånget (när man har invandrarbakgrund) att behöva bevisa att
man är integrerad, att man inte är homofob eller sexistisk eller antisemitisk, mm…

Förnekande

Essentialisering och tvång som leder till att man måste förklara sig har en social och politisk funktion, att dölja
de orsaker som kan leda till att några unga fransmän är kandidater till att åka till Syrien. I alla sociala
processer, ifrågasättandet att endast ”utbudet” (i detta fall ”jihadism” erbjudande) leder till en förenkling av
verkligheten.

Tystnaden om ”efterfrågan” är ett förnekande av de verkliga orsakerna till processen man studerar. Insatserna är
höga, eftersom behandlingen av efterfrågan leder oss att visa intresse för de materiella levnadsbetingelserna för en
del av vår befolkning, vars ursprung finns i den postkoloniala invandringen.

Men dessa förhållanden avslöjar en massiv och systematisk diskriminering som gör otänkbart en framtid för många unga
människor. Dessa förhållanden tydliggör en prekär situation, vilket gör det dagliga livet outhärdligt. De belyser ett
förhållande med polisen baserad på identitetskontroller på en alltför hög frekvens vilket ger en allmän känsla av
osäkerhet.

Dessutom för det fram i ljuset ett tillstånd av ständig misstänksamhet i media, med en exponentiellt växande
islamofobi under de senaste decennierna. Dessa är alla faktorer som kan resultera i enskilda banor som får att växa
fram en ”efterfrågan” på samma sätt som liknande orsaker kan leda andra ungdomar till självmordsbeteende, ett behov
eller efterfrågan av en sekt, våld mot sig själv och mot sina släktingar.

Medias förklaringar i termer av ”själv radikalisering” som har blivit så vanligt, bryter inte med detta förnekande av
orsakerna till efterfrågan. De som formulerar ”utbudet” skulle ha blivit dataexperter på indoktrinering, och detta
skulle vara tillräckligt för att förklara hela processen. Återigen tar man bort frågan om vilka faktorer som gör
vissa mer lämpade för detta erbjudande. Den psykologiska format av många reportage är avsedda att täcka under en
förment vetenskaplig diskurs, förnekande processen av de verkliga orsakerna.

Ursäktande

Essentialisering, tvång och förnekelse i slutändan leder till att undvika all diskussion om det verkliga syftet med
kriget. Allt som står på spel på den geostrategiska och energi (gas och olja) plan försvinner helt från debatten för
att lämna plats endast till det brådskande behov av en ”antibarbari” konsensus.

Operationen har varit, hittills, framgångsrik. Interventioner i Syrien, Elfenbenskusten och i Centralafrika
fortfarande genererar enorma reaktioner. Genom att sammanföra alla berörda parter som kan tänkas motsätta sig kriget,
i ett klimat av rädsla, mitt i essentialistiska förklaringar, lyckas man förstöra ”nej till krig” och
”antiimperialistisk” rörelsen. Detta klimat och dessa förklaringar tillåter oss inte att ifrågasätta de specifika
taktiker och strategier som används, såsom stöd till grupper som senare man påstår vill bekämpa. presentationen av
obskyra monarkier (Saudiarabien, Qatar, mm) som partner, osv…

Detta är hur media byggandet av jihadisterna faller inom ramen för en krigsstrategi. Strunt samma att detta görs
medvetet eller inte av media aktörerna, resultatet är detsamma.

Anmärkningar:

1. Le Figaro.fr 14/09/2014.
2. L’Express nr 3300 2014/01/10.
3. I-Tele 15 septembre 2014.
4. L’Union l’Ardennais 2014/03/10.
5. Serge Quadrupanni, La politique de la peur, Seuil, Paris 2011, s. 24.
6. För en djup kritik av uppfinningen av konspirationsteorin och dess instrumentalisering (framförallt av Boudon et
   Taguief) mot all kritik av det kapitalistiska herraväldet, se: ”L’invention de la théorie du complot ou les aveux de
   la sociologie libérale, in Terreur et Possession, enquête sur la police des populations à l’ère technologique”
   Editions de l’echappee, Paris, 2008.

7. Ord citerade av Sylvain Cypel i Le Monde, 6 oktober, 2001
8. Maurice Tarik Maschino, Qu’est-ce qu’un Modere muslim ?, El Watan 28 mars 2012.

Originaltext: La construction mediatique des jihadistes >>>>>