Tristan Semiond – FUNCI

 

I en tid då världen är stängd för den Andra, och identiteter blir allt mer centrala och exklusiva, är det intressant att fördjupa sig i den fantastiska historien om Frankrikes äldsta stad, Marseille. Ursprunget till den så kallade ”fokaia staden” finns på en annan kontinent – närmare bestämt i Mindre Asien, för ungefär tre tusen år sedan. Från och med då lades Marseilles öde och utveckling och dess bassäng i händerna på människorna som landade på dess stränder.

 

En stad född ur äktenskapet mellan infödingen och utlänningen

För att förstå dess grund måste man gå tillbaka till stränderna i dagens Turkiet, ett fäste för ett grekiskt folk, fokaierna. Fokaia, vars huvudstad var staden Foka, nära Izmir (Turkiet), letade efter nya platser och mark för att grunda nya handelsplatser, kallade emporia, vid Medelhavskusten. På den tiden förespråkade fokaierna skapandet av ett handelsnätverk som skulle förbinda öster och väster om Medelhavet. Av denna anledning skickade de mycket ofta sjömän ombord på roddbåtar kända för sin snabbhet (Penteconteras) för att navigera och nå de västra kusterna.

Sålunda, mellan 500- och 600-talen f.Kr., sjösattes några båtar ledda av Protis från de turkiska kusterna av Egeiska havet på detta äventyr mot västra Medelhavet. De navigerade i inlandshavets vågor tills de en dag stannade vid en vik som fångade deras uppmärksamhet både för sin skönhet och för dess strategiska läge som bland annat skyddade den från regionens starka vindar.

På den tiden var denna vik fri från byggnader, hem för en lokal gallisk stam, Ségobriges, i dess inre territorium. Fokaierna, i sitt mål att bosätta sig på denna plats, var tvungna att förtjäna de inföddas förtroende. Så börjar den grundande myten om staden, en myt som perfekt symboliserar stadens verklighet från igår till idag.

Legenden säger att Protis ankomst sammanföll med en viktig händelse, bröllopet av Gyptis, dotter till kung Nann av Ségobriges. Fokaierna deltog i festligheterna som ett tecken på vänskap.

Enligt dåtidens lokala sedvänjor var det upp till Gyptis att välja sin framtida make och erbjuda den lyckliga en kopp full med vatten. Gyptis blick var alltså i valets ögonblick riktad direkt mot Havets man, ”Främlingen”. Protis, fokaiernas kapten, blev sedan Giptis make och fick, som hemgift från kung Nann, Lacydonviken för att grunda en ny grekisk stad.

Så här grundades staden Massalía på den norra stranden av Lacydonviken. På detta sätt gav äktenskapet mellan en ung grekisk äventyrare från Anatolien och en vacker keltisk prinsessa upphov till staden Marseille, som berättas i berättelserna från Aristoteles (1) och Markus Junianus Justinus (2).

Även om den historiska äktheten och de exakta förutsättningarna för grundandet av staden inte är klara, kommer vi att stanna kvar vid vikten av denna myt i konstruktionen av Marseille-identiteten och populärkulturen. I alla Marseille bornas medvetande är alltså grund myten om staden en berättelse om kulturell blandning och sammanblandning.

Även om de materiella lämningarna från denna tid tyvärr är knappa, kan detsamma inte sägas om det immateriella kulturarvet, eftersom mentaliteter har formats av detta unika arv där havet intar en central plats i alla invånares hjärtan som symbol för rikedom, frihet och gästfrihet.

 

Marseille, en stad som tittar på havet och inte på landet

Staden Marseille har i mer än 2 600 år blivit en tillflyktsstad, en världsstad, för alla jordens folk. Marseille borna har med andra ord alltid ansett att det är en stad som aldrig har tillhört någon och som alltid har tillhört alla.

Marseilles kollektiva fantasi har byggts på denna identitet av en upprorisk stad, unik och stolt över sina attribut och sitt speciella språk, som är inget mindre än en överdådig blandning av språken i inlandet, franska och provensalska, och de från havet som italienska, spanska och arabiska.

Dess historia och dess arv förklarar till stor del de många särdragen i staden, som alltid har visat ett visst motstånd mot den centrala parisiska makten, och föredrar att öppna sig för Medelhavsvärlden och utomlands.

Denna bosättning och dess öppning mot havet som en kommersiell hamn möjliggjorde bland annat införandet och utvecklingen av odlingen av vinstockar och olivträd, och blev en viktig plats för utbyte och inflytande mellan Medelhavet och de olika civilisationerna.

Forskning har visat att det under medeltiden fanns en arabisk-muslimsk närvaro i staden. Till exempel, i närheten av krukmakarnas gata, upptäcktes nyligen en ugn med islamisk teknologi från 1100-talet. (3) Man kan tänka sig att den användes för att tillverka keramik i islamisk stil. Denna kunskapsöverföring väcker många frågor, men närvaron av en islamisk grav och flera arabiska inskriptioner på bitar som hittats i staden bidrar till hypotesen om närvaron av ett muslimskt samhälle i staden vid den tiden. (4)

Även om detta mångkulturella arv inte är synligt för blotta ögat i stadens arkitektur, uppfattas dess immateriella natur tydligt. När du går genom den gamla hamnen, stadens hjärta, Cours Belsunce eller Quartier de la Plaine kan du uppskatta mångfalden av dofter, produkter, accenter och språk i en stad som, liksom Babels torn, är en representation av historien om mångfalden av språk och folk, det vill säga en slags smältdegel av mänskligheten.

Dessa tusen och en Marseille-identiteter är resultatet av migration, som alltid har spelat en viktig och väsentlig roll i utvecklingen av staden. På så sätt att vara från Marseille är att blivit på ett visst sätt välkomnat, vilket ger upphov till en känsla av global tillhörighet, utan gränser, och som i många fall tillåter en att utveckla en viss lyhördhet och empati inför andras olyckor. Att SOS MEDITERRANEE har valt staden Marseille som sitt huvudkontor kan vara en av många symboler för detta, då de dagligen strävar efter att hitta resmål för att välkomna människor som riskerar sina liv när de korsar havet i jakten på en bättre framtid.

 

Marseille, en stad där människor alltid har varit välkomna…

Även om Marseille har en särskilt viktig historia av välkomnande och gästfrihet som borde tjäna som förebild, bör stadens ursprung inte glömmas bort av dess politiska ledare, eftersom de tyvärr glöms allt mer bort.

Under 1900-talet kunde många människor som flydde från krig, förtryck och/eller fattigdom hitta en tillflyktsort i staden. Italienare som flydde Mussolinis fascism, ryssar, från stalinismen, armenier, av massakrerna som inträffade under första världskriget i det osmanska riket…

Journalisten Albert Londres, en av pionjärerna inom undersökande journalistik, beskrev Marseille på 1930-talet:

”Jag känner inte till Marseilles vapen, men jag vet vad den måste bestå av, en dörr. […] en monumental port genom vilken den enorma världens hundra ansikten skulle flöda…” (5)

Efter andra världskriget korsade tusentals människor, precis som Protis, Medelhavet för att åka till Marseille och dra nytta av den tidens sysselsättningsmöjligheter. Faktum är att Frankrike lanserade ett organiserat system för frivillig immigration mellan 1950- och 1970-talen, och tiotusentals människor från Maghreb, samt fransmän födda i Algeriet, Tunisien och Marocko, gick av i den nya hamnen och bosatte sig i staden.

 

…och där deras produkter och kulturer alltid har blomstrat

Gateway för människor, som vi nyss har sett, har det också varit porten för många produkter som har förändrat den franska kulinariska kulturen. Från auberginer, tomater och zucchini till apelsiner, bananer och, naturligtvis, dadlar, många produkter introducerades till den lokala gastronomin från hamnen i Marseille.

Att bevara sin egen kultur och identiteter, men också dela och berika dem med andra, är fenomen som gör interkulturalitet socialt viktig för att undvika socialt utanförskap. Marseille kan betraktas som ett exempel i denna mening, och de kulinariska metoderna, som naturligtvis är en del av detta kulturarv, illustrerar denna Marseille-interkulturalitet på ett underbart sätt. Ett omfattande utbud av Marseille-rätter föds ur denna blandning av kulturer, mafé, olika couscous, tagine eller den mytomspunna bouillabaisse, bland andra.

Du behöver bara gå runt i staden och korsa Noailles-distriktet och dess berömda ”des capucins” marknad för att inse denna otroliga kulinariska mångfald. I stadens tarmar finns inget som man inte kan hitta, och besökarens eller nykomlingens språk har aldrig varit ett hinder för shopping. Om en person är uppmärksam, kommer de att kunna höra människor prata franska, arabiska, italienska, engelska eller Wolof eller Shikomori….

Du kan också hitta olika restauranger eller producenter som serverar tchicha eller chorba, eller algeriska crepes som mahyuba, samt italienska eller sicilianska butiker som säljer utsökt ricotta, och om du är sugen på något sötare är gatorna översållade med små butiker med Marseille specialiteter som navetter eller calissons, samt halva eller gasellhorn, som pryder fönstren på många bagerier.

 

I skuggan av solen och dess rikedom, fattigdom och dess gissel

Även om solen lyser upp staden Marseille mer än 300 dagar om året och den fantastiska romersk-bysantinska basilikan Notre-Dame de la Garde delar ut ”baraka” till alla dess invånare, så rymmer staden tyvärr också ett dolt ansikte, fattigdom, kvarteret Belle de Mai är det fattigaste i Europa.

I denna mening finns det en sann osynlig gräns mellan en arbetarklass i norr och en borgerlig, kommersiell och liberal söder. En gräns dragen av historien, men framför allt av efterkrigstidens stads politik som grupperade hela befolkningen, mestadels utlänningar, som kom att arbeta i de stora fabrikerna i Marseillebassängen i enorma flerfamiljshus.

Som nämnts ovan skedde många befolkningsrörelser under den ekonomiska återhämtningen efter 1945 och efter befrielsekrigen, särskilt mellan Algeriet och Frankrike. 1962 anlände till exempel nästan 800 000 människor till Marseille veckorna efter Algeriets självständighet. Ursprungligen inrymda i provisoriska skyddsrum och kåkstäder, inhystes dessa nyanlända snart i nya kvarter som skulle bli kända som ”Quartiers Nord (norra distrikten)”.

Den tidens fulla sysselsättning tillät ett kulturellt bubblande medan dessa kvarter var grogrunden för Marseille-ungdomen och deras framtid. De blev dock snart de första, och främsta, offren för den ekonomiska krisen på 1970- och 1980-talen.

Tyvärr har detta sammanhang lett till en ökning av brottsligheten i dessa stadsdelar på grund av ett verkligt övergivande av offentliga befogenheter. Denna situation har lett till en position av tillbakadragande, som gynnas av förankringen av diskurser i den offentliga och mediala sfären som avfärdar och förkastar alla sociala skäl för de existerande problemen i dessa stadsdelar till förmån för förenklade, rasistiska, islamofobiska och kulturella argument. Pressen talar alltså om icke-integration istället för explosionen av arbetslöshet, ojämlikheter, social reproduktion, diskriminering… Man ska komma ihåg att sociala problem inte är problem kopplade till mångfald, tvärtom, det finns inget orsakssamband.

 

Det kulturella motståndet i Marseille

Ökningen av rasism har emellertid också lett till återupplivandet av Marseilles folks kosmopolitiska och gästvänliga historia i den kollektiva fantasin. Ingenting återspeglar detta bättre än urban kultur, och speciellt Marseille-rap, som har bidragit till att föra tillbaka Marseille till aktualiteternas centrum och har tillhandahållit en mikrofon för dem som tidigare inte haft någon röst, vilket gör att de kan visa sin verklighet och ifrågasätta myndigheterna. Och vem är bättre än rapparna själva, dessa moderna poeter, för att beskriva denna stad och dess skönhet:

”När vi tittar på en mosaik tittar vi noga på den (…), vi ser bara stenplattor i olika färger, vi tar ett steg tillbaka, tar ett tjugotal steg tillbaka, och vad mosaiken representerar uppenbaras för oss. För mig är det Marseille, om du tittar för noga ser du bara separata brickor i olika färger, när man tar ett steg tillbaka ser man helheten och helheten är magnifik.” Akhenaten, sångare i Marseilles grupp IAM

Kort sagt, skönheten i Marseille ligger inte i integrationen av befolkningar, så uppskattad av försvararen av universell assimilering, utan i det faktum att alla kommer samman, lär sig av varandra, vilket gör ordet ”utlänning” till ett konstigt ord i Marseille.

Den fokaiska staden, som invigde Museum of European and Mediterranean Civilizations (MUCEM) 2013, har äntligen blivit medveten om detta viktiga arv och historia av oöverskådligt värde, och erbjuder den ett eget utrymme med målet att skapa en bro mellan civilisationer som söker fred.

 

Referenser:

1. Aristote ”La Constitution de Marseille”, dans Athénée, Deipnosophistes (bok XIII, fragment 576a)
2. Justin, Abrégé des histoires philippiques, ”La Fondation de Marseille”, XLIII, 3
3. Marc Terrisse, ”La présence arabo-musulmane en Languedoc et en Provence à l’époque médiévale”, Hommes & migrations, 1306 | 2014, 126-128.
4. Ibid.
5. Marseille, porte du sud, 1927, koll. ”Motiv”, Le serpent à plumes, 1999.