Muslimer tror att Koranen är Guds ord, med allmängiltig vägledning till hela mänskligheten. Men sedan är det väldigt olika
hur muslimer och människor tolkar Koranen och de religiösa vägledningarna. När det gäller frågan om synen på mänskliga
rättigheter i Islam så kan man dela in den i två underfrågor: Finns några mänskliga rättigheter beskrivna inom Islam? Hur
ställer sig Islam till de mänskliga rättigheter som omfattas av FN:s konventioner? Jag kommer främst beröra första punkten,
men de två punkterna går onekligen över i varandra eftersom definitionen av mänskliga rättigheter i regel utgår från de av
FN vedertagna.

Enligt Islam är hela mänskligheten skapad av samma Gud och alla härstammar från samma varelser – de första människorna Adam
och Eva. Alla har samma ursprung och alla är lika mycket värda (Social justis in Islam, Sayid Qutb). Från Profeten Muhammad
lär vi oss att “ingen arab är bättre än en icke-arab, ingen icke-arab är bättre än en arab, ingen svart är bättre än en vit
och ingen vit är bättre än en svart” (Hadith från Bayhaqi och Bazzaz). Detta innebär att alla människor i princip har vissa
och likvärdiga medfödda rättigheter. Koranen beskriver flera olika rättigheter som mänskligheten skall sträva efter att
alla människor har. Bland dessa är alla människors – kvinnor som män, vuxen som barn, svart som vit och brun – rätt till
liv, skydd, religionsfrihet, yttrandefrihet, rättvisa, rätt till frihet från korruption, rätt till att slippa förtal, rätt
till att ha sina grundläggande behov tillgodosedda, rätt till frihet från slaveri och förtryck, rätt till egen egendom,
rätt till att leva i en rättsstat, rätt till grundläggande utbildning.

Exempel på vers där Koranen talar om människors rätt till frihet från korruption:

”Inkräkta inte utan fog på varandras egendom och erbjud inte domarna förmåner för att med orätt, i fullt medvetande [om vad
ni gör], tillskansa er något av andras egendom.” (2:188)

Religionsfrihetens vikt beskrivs på flera ställen bland annat dessa:

”Tvång skall inte förekomma i trosfrågor.” (2:256) Säg: ”Sanningen från er Herre framstår nu klar och
tydlig; låt därför den tro som vill tro, och låt den förneka tron som vill förneka den.” (18:29)

Då Profeten Muhammad levde och fick sina uppenbarelser så var slaveriet mycket utbrett över hela världen. Med Islam började
inte bara arbetet med att ge slavarna ett drägligt liv, men även det stegvisa arbetet mot att avskaffa slaveriet. Rätten
till frihet från slaveri kan tolkas utifrån Koranens många uppmananden att befria slavar. Om det är en god gärning att
befria en slav, hur eftersträvansvärd är det då inte att utrota slaveriet helt och hållet?

”Vad kan låta dig ana vad det innebär att slå in på den väg som bär brant uppför? Det innebär att befria en människa från
slaveri, eller att i hungerns nöd föda en faderlös anförvant eller en människa som lider nöd. Det innebär också at vara en
av dem som tror och uppmanar varandra att ha tålamod och uppmanar varandra att visa medkänsla med sämre lottade.”
(90:12-17)

Människor beskrivs i Koranen – i likhet med Bibeln – som jordens förvaltare, dvs. att ansvaret för jorden är anförtrodd oss
människor av Gud. Vi har ansvar för att göra vårt bästa för att behandla våra medmänniskor, miljön, djuren och oss
själva med värdighet och rättvisa. Islam understryker bland annat att allt i himlarna och jorden tillkommer Gud, och inte
den enskilda individen. Det är därmed en skyldighet för människor att efter förmåga ge åt behövande av de rikedomar man
har, så att ingen lider nöd. För den fattiga har mer rätt till att inte vara fattig, än det en rik har till att leva i
överflod.

”De som ger av vad de äger för Guds sak kan liknas vid sädeskorn som ger sju ax och vart ax bär hundra korn. Gud mångdubblar
avkastningen för den Han vill; Gud når överallt och Han vet allt. De som ger av vad de har för Guds sak och som inte låter
gåvan följas av stora ord om frikostighet eller uttryck som sårar, skall få sin lön av sin Herre och de skall inte känna
fruktan och ingen sorg skall tynga dem. Ett vänligt ord och förståelse för tiggarens elände är bättre än en gåva följd av
förolämpningar. Gud är sig själv nog och Han behöver inte gåvan; Han är mild och överseende.” (2:261-263)

Att bekämpa förtryck, korruption och orättvisor är enligt Koranen en av mänsklighetens främsta uppgifter på jorden, det
utgör grundlaget för förverkligande av alla övriga mänskliga rättigheter. Jämförelsevis kan man säga att Koranen omtalar
huvudduk en gång, medan bekämpande av förtryck omtalas upprepade gångar genom hela Koranen. Det kan man till exempel se om
man söker på nyckelord i Koranen på www.koranensbudskap.se . Det största brott en människa kan göra är just att förtrycka
och hindra andras mänskliga rättigheter från att tillgodoses. Vad som definieras som förtryck kan naturligtvis variera från
ställe till ställe och beroende av vilken tid man befinner sig, men från Koranen kan man utläsa att vissa handlingar ses
som särskilt förtryckande mot människans givna rättigheter: Man fråntar andra människors rätt till ett liv i trygghet genom
att råna, våldta eller döda dem. Man fråntar andra människors rätt till att slippa bedras och utsättas för sjukdomar genom
att begå äktenskapsbrott. Man fråntar andra människors rätt till självrealisering och inre utveckling genom att hindra dem
från att tro på vad de vill av religioner eller ideologier. Man hindrar andra människors rätt till att råda över sin egen
egendom om man stjäl från dem. Man hindrar barns rätt till en trygg uppfostran om man använder aggressivitet och våld mot
dem eller mellan föräldrarna eller mot samhället de bor i. Att bekämpa förtryck är enligt Koranen en legitim orsak – och
den enda accepterade orsaken – att gå till strid (mot förtryckarna). “Striden” eller bekämpandet kan ske med vapen, men
bara som sista utväg och bara om man själv har angripits med vapen. Förvisso är ett rättvisans ord och goda gärningar det
främsta och ädlaste medel i strid.

”Kämpa för Guds sak mot dem som för krig mot er, men var inte de första som griper till vapen; Gud älskar sannerligen
inte angripare. (…) ja, förtryck är värre ont än döden.” (2:191) ”Och låt inte hat mot dem som spärrade
vägen för er till den heliga moskén driva er till angreppshandlingar, utan samarbeta för att befrämja fromhet och
gudsfruktan, och slut er inte samman för att befrämja synd och fiendskap.” (5:2) ”Och ge er inte in i
diskussioner med efterföljarna av tidigare uppenbarelser annat än på det hövligaste och mest hänsynsfulla sätt – utom med
sådana bland dem som vill väcka förargelse – och säg: ’Vi tror på det som har uppenbarats för oss och det som har
uppenbarats för er, och vår Gud och er Gud är en och samme Gud och vi underkastar oss Hans vilja.'” (29:46)

Av de rättigheter som omtalas som allmängiltiga i FN:s människorättighetskonvention är det inga rättigheter som strider mot
Islam. De flesta av dessa rättigheter återfinns inom Islam såväl som inom alla världsreligioner. Många har hävdat att
Islam, pga. exempelvis Koranens godkännande av kroppsstraff inom islamiska stater (exempelvis piskning för äktenskapsbrott
samt dödsstraff för mord, om de begås i en islamisk stat), inte är förenligt med FN:s syn på mänskliga rättigheter. De fall
där Koranen omtalar stränga straff är det för brott som enligt Koranen är brott mot mänskliga rättigheter, eller som det
står ”att sprida sädesfördärv på jorden”.

”Av denna orsak föreskrev Vi för Israels barn att om någon dödar en människa, som inte själv har dödat någon eller försökt
störa ordningen på jorden och sprida sedefördärv, skall det anses som om han hade dödat hela människosläktet. Och om någon
räddar ett människoliv, skall det anses som om han hade räddat hela människosläktet. Trots att Våra sändebud har kommit till
dem med klara vittnesbörd, fortsätter många bland dem att begå ohämmat övervåld på jorden.” (5:32)

Huruvida de stränga straffen Koranen omtalar när det gäller brott mot mänskliga rättigheter skall ses som bokstavliga eller
symboliska är muslimer inte eniga om. Det man dock tydligt kan läsa från Koranen är att förlåtandet av en medmänniska som
begår fel men ångrar sig, det är bland de bästa gärningar i världen.

”Och tävla med varandra om er Herres förlåtelse och ett paradis, lika vidsträckt som himlarna och jorden, som står
beredd att ta emot de gudfruktiga, de som ger åt andra såväl i välfärdens dagar som i tider av brist och som lägger band på
sin vrede och förlåter sina medmänniskor – Gud älskar dem som gör det goda och det rätta – de som, om de begår en skamlös
handling eller på annat sätt tillfogat sig själva orätt, minns Gud och ber Honom om förlåtelse för sina synder – vem kan
förlåta synderna utom Gud?” (3:133-135)

Muhammad (fvmh) är enligt muslimer Guds sista Profet, och Han är en förebild för muslimer. Muhammad lyckades
samla och skapa fred bland de utspridda stridande ökenaraberna på tvärs av klaner, färg, klass och kön. Avslutningsvis vill
jag därför gärna lägga in lite citat angående vad några som inte är muslimer har sagt om Muhammad:

”Muhammad, den inspirerade mannen som grundade islam, föddes omkring 570 e.Kr. i en arabisk stam som dyrkade avgudar.
Eftersom han fötts faderlös visade han under hela sitt liv stor medkänsla för de fattiga och behövande, änkorna och de
faderlösa, slavarna och de förtryckta. (…) I likhet med nästan varje stor profet före honom kände sig Muhammad skygg då han
uppmanades att tjäna som förmedlare av Guds ord. Men ängeln befallde: ”Läs». så vitt man vet kunde Muhammad varken läsa
eller skriva, men han började diktera dessa inspirerade ord som snart skulle revolutionera en stor del av jorden: ”Det
finns bara En Gud.” I alla ting var Muhammad mycket praktisk. När hans älskade son Ibrahim dog, inträffade en
solförmörkelse och rykten uppstod snart om Guds personliga deltagande i sorgen. På detta påstås Muhammad ha svarat: ”En
solförmörkelse är ett naturfenomen. Det är galenskap att blanda ihop något sådant med en människas död eller födelse». Vid
Muhammads egen död gjordes ett försök att upphöja honom till gud, men den man som skulle komma att bli hans administrative
efterträdare satte stopp för hysterin med ett av de noblaste talen i religionernas historia: ”Om det finns några bland er
som dyrkade Muhammad, så är han död. Men om det är Gud som ni dyrkade, så lever Han evinnerligen.”
(James A. Michener, ”Islam: The Misunderstood Religion’: i the Reader’s Digest (Amerikanska utgå van), maj 1955, sid.
68-70).

”Mitt val av Muhammad till ledare på listan över världens mest inflytelserika personer kanske förvånar en del läsare och
ifrågasätts av andra, men han var den enda människa i historien som var ytterst framgångsrik både på den religiösa och på
den världsliga nivån.”

Michael N. Hart, ‘The 100: A Ranking of the Most Influential Persons in History’: New York: Hart Publishing Company 1978,
Sid. 33).