Ahmad Ibsais – Mondoweiss

När vallokalerna stängde i New York City och Zohran Mamdani tillkännagavs som Demokraternas borgmästarkandidat, var resultatet aldrig tänkt att se ut så här.

I månader försökte Zohran Mamdanis motståndare reducera hans kandidatur till en karikatyr. De förmörkade hans hud i kampanj annonser och vässade hans skägg. De översvämmade staden med retorik som förvandlade kritiken mot israelisk apartheid till anklagelser om antisemitism. De lutade sig mot samma manus som i årtionden har framställt muslimer som ett permanent hot, utlänningar i bästa fall, fiender i värsta fall. De underskattade hur mycket som har förändrats.

Sedan 11 september har islamofobin format många lager av det amerikanska offentliga livet. Den tillverkades i nyhetsrum, klassrum, polisavdelningar och krigsrum. Den var inbäddad i lagar och säkerhetslinjer på flygplatser. Den etsades in i tystnaderna som följde varje attack, varje krig, varje exekutiv order. Den lärde miljontals amerikaner att se ett skägg eller en hijab som ett hot. Den lärde politiker att muslimsk existens alltid är provisorisk, och den lärde varje synligt muslimskt barn att de skulle bli ombedda att be om ursäkt för världens våld innan de ens fick höra hemma.

Mamdanis kampanj var inte tänkt att överleva i den miljön. Hans namn, hans tro, hans solidaritet med Palestina var aldrig tänkta att vara acceptabla i den mest judiska staden utanför Tel Aviv. Men samma maskin som har producerat tjugo år av misstänksamhet och tystnad börjar rosta.

Motreaktionen var lika förutsägbar som den var desperat. Högerextrema figurer varnade för ytterligare 11 september, AI-genererade bilder cirkulerade av en burkaklädd Frihetsgudinnan, och de sa att New York skulle bli ”New Gaza city”. Under kampanjen sa Mamdani att han till och med fick dödshot.

Det är lätt att avfärda dessa attacker som marginaler, men det skulle ignorera hur islamofobi alltid har fungerat. Det är inte begränsat till ett parti eller en ideologi: islamofobi existerar i det tysta misstroendet mot muslimer i politiken och de högljudda anklagelserna som riktas mot dem vars existens är en påminnelse om imperialistiskt våld utomlands, ett våld som kan ta sig hem. Och sedan 11 september har islamofobi varit inbäddat i medierubriker, övervakningsprogram och utrikespolitik. Islamofobi är i alla avseenden en socialt acceptabel form av trångsynthet, och den är mycket mer organiserad än många vill erkänna.

Propagandan har alltid tjänat ett syfte. Islamofobi plattar ut en global tro på nästan två miljarder människor till en enda, fientlig bild, suddar ut komplexiteten i muslimskt liv och ersätter den med en tillverkad berättelse om fara. Sättet som den ”muslimska boogeymanen” har framställts gör att befrielserörelser misstänkliggör och avhumaniserar de som kräver värdighet. Och det är det som gör att palestinsk sorg kan avfärdas som extremism och palestinsk överlevnad kan framställas som ett hot mot den nationella säkerheten.

Men islamofobi är inte bara en idé eller en kampanjstrategi: det är våld, enkelt och tydligt. Retoriken har alltid varit dödlig. Ett av de tydligaste exemplen var mordet på syskonen Abu-Salha, tre muslimska studenter i North Carolina 2015, som avrättades i deras hem av en man som radikaliserats av åratal av tillverkad rädsla. Mer nyligen, mordet på sexårige Wadea Al-Fayoume, som knivhöggs tjugosex gånger i Illinois år 2023, berodde på att hans palestinska identitet gjorde honom oanvändbar i hans grannars ögon. Det är de otaliga muslimer som övervakas, profileras, överfalls och dödas eftersom detta land har normaliserat fantasin om att deras existens är farlig.

Mamdanis vinst representerar mer än bara valframgångar. För varje brunt, invandrat, synligt muslimskt barn som har levt i skuggan av misstankar, är det en bristning i den historia vi har fått höra. Hans vinst är ett bevis på att vår rätt att existera inte kan göras beroende av lydnad och tystnad. Det är ett bevis på att ledarskap inte behöver komma klätt i assimilering eller avklätt solidaritet för makthavarnas bekvämlighet, ovilligt att ta itu med de frågor vi bryr oss om. Om vi ​​byter vår värdighet mot acceptans, överger vi våra principer, och det är inte frihet.

Islamofobi har också ofta använts i kombination med falska anklagelser om antisemitism, och vi såg detta riktas mot Mamdani också. Han attackerades för att han erkände vad människorättsgrupper över hela världen har erkänt: att Israel begår folkmord. Som palestinier var den anklagelsen, framförd som skrämsel eller hot, inget nytt för mig att se. För palestinier är förväntningen att ständigt skilja mellan antisemitism och antisionism ytterligare ett lager av den kontrollen. I detta primärval mötte Mamdani samma förväntning. Vi ombeds att nyansera, att dämpa varje vädjan om rättvisa i friskrivningar, att skilja vår överlevnad från vår ilska. Antydningen att palestinsk befrielse i sig är antisemitisk är inte bara falsk, den är farlig. Den kollapsar en hel folkkamp till en vapenbaserad diskussionspunkt. Lika viktigt är att den förolämpar de judiska samhällen vars tro inte definieras av ockupation, vars historia vanäras av dem som använder den för att rättfärdiga dödandet av barn i Gaza.

Mamdanis seger signalerar ett generationsöverskridande av dessa falska binärer. Den återspeglar ett politiskt medvetande format av Gaza, av antikrigsorganisering, av den levda erfarenheten av att få höra att ditt namn, din hud, dina böner och din sorg är hot mot nationen. Den återspeglar också att samma gamla rasistiska smutskastningar inte kommer att fungera.

Det finns ingen illusion om att maskinen har monterats ner helt. Dess ledare omgrupperar sig, propagandan skrivs fortfarande och nästa våg av rädsla byggs redan upp. Men sprickorna är synliga.

Islamofobi förlorade. Antagandena om vem som förtjänar att höra hemma och vem som måste tiga vacklar. I detta ögonblick finns det bara ett ord som känns ärligt. Alhamdulillah – Gud vare lovad.

Original text: Mamdani’s victory also repudiated the Islamophobia of U.S. politics