Sociala nätverkssajter var fullbelastade den 14 november med budskap om solidaritet med Frankrike, efter terrorattackerna natten
innan. Alla, inklusive oss fördömde detta terrordåd. Men vi bör också fördöma alla terroristhandlingar, oavsett var de kommer ifrån
och var de genomförs.

Syrien är ett allvarligt fall där mer än en kvarts miljon människor har dött, 20 % av dem barn. Tragedin förvärras av problemet med
hundratusentals flyktingar, inklusive barn, och deras resa till Europa, en resa där de riskerar sitt liv (och i många fall också förlorar
de det) för att fly krig, desperation, och nå detta Europa. I detta sammanhang reportern Ulrica Nagle, från Rom, skickade oss
följande rapport.

Livet på ett flyktingcenter

Abdel Qader är 16 år och anlände till Berlin för en och en halv månad och sedan. Han kom ensam från Syrien. I Aleppo stannade
kvar hans fyra bröder och hans föräldrar. ”Jag vill att min familj ska komma hit med flyg, inte gående, inte genom Ungern” säger
han. Han vill ta dem till flykting centrum där han är så fort som möjligt, men han tycker att de måste flyga. Han har möjligheten att få
inresetillstånd för dem till Berlin. Abdel tycker att sina vuxna föräldrar och yngre syskon inte ska upprepa den resa han gjorde. Det
är farligt och mycket svårt.

Abdel vakna upp klockan 9, äter frukost, tar en dusch och sedan går till den tyska språks kurs. På eftermiddagen träffar han sina
vänner runt melon sisha, hans favorit, och ännu mer sedan han kom till Berlin. Dessa är de få små saker som påminner honom om
hans hemland i en mycket annorlunda och långt från sin familj Tyskland. Och där väntar han, liksom många andra flyktingar som
anländer från hela världen, men eftersom han är syrier, har han större möjlighet att få alla tillstånd och sedan kunna återförenas med
sina föräldrar och syskon.

Man uppskattar att två månader efter det att man har sökt asyl, kommer Tyskland att bevilja uppehållstillstånd för honom och alla
syrier som kommer till Tyskland. Det kommer att ge dem möjlighet att studera och arbeta. Efter sex månader, kommer de förmodligen
att få rätt till tyskt medborgarskap, det kommer att göra dem till fullfjädrade européer.

Den tyska regeringen har decentraliserat flyktinghanteringen och det är olika frivilligorganisationer som är ansvariga för deras vård.
Dessa måste tillhandahålla dem dagligen mat och husrum. ASB, den icke statliga organisationen som tar hand om flyktingar i denna
center, vill ge ett mer omfattande stöd för flyktingar så att de mår bättre och känner sig välkomna. Därför har en del av centrums
utrymme ägnas åt en moské, de erbjuder hälsovård och psykologiskt stöd, samt organiserar dagliga besök runtom i staden. De
erbjuder också kurser i tyska. Språkinlärning kommer att vara nyckeln till att göra det möjligt för flyktingar att integreras i det nya
samhället.

”Jag saknar min familj väldigt mycket” upprepar han ofta. Och Abdel Qaader tänker inte på något annat än att ta sin familj till Berlin.
Och han trött på vardagen. Det syriska folket var alltid framåtsträvande och han vill arbeta och studera vidare.

Flyktingcentret har 840 personer som redan ansökt om asyl och kommer att stanna där tills de får ett svar. Man anser att syrierna
kommer med säkerhet att få ett positivt svar för sin asylansökan, men resten av folket, efter månader och månader av väntan, till och
med två år, riskerar att utvisas eftersom även om i deras hemländer finns det väpnade konflikter, som Irak och Afghanistan, betraktas
de inte som krigszon. Idag prioriteras de syriska flyktingar.

Philipp är en av cheferna i centret, en av de 30 som utgör personalen. Fram till för två månader sedan var han en volontär som
spontant hade kommit dit som så många tyskar för att frivilligt ge sin tid för flyktingar. I centret arbetar 250 personer gratis,
tillsammans med många givare.

Flyktingcentret var också spontant, den öppnades för mindre än två månader sedan samtidigt som flyktingkrisen kom till Tyskland
och till vår förvåning fungerar det mycket bra och allt är perfekt organiserat i hjärtat av en förort i Berlin.

Men rädslan känns i området. Olika fraktioner som i deras länder kämpar på slagfältet, delar samma hus långt hemifrån. Till exempel,
den dagen man fick reda på att Ryssland gick in i konflikten i Syrien aktivt, var luften i flyktingcentret väldigt tung. Alla sade att det de
hade upplevt innan var bara upptakten till kriget.

Jag frågade Philipp om de slåss mot varandra och han försäkrar mig att det inte är så. Han upprepar att syrierna inte är våldsam,
utan det är de makterna som har förvandlat Syrien till ett verkligt kaos av skräck.

Philipp säger att Abdel Qaader är som hans yngre bror och det märks på det sättet han tillrättavisar honom på frågan om han
studerade tyska idag. Abdel och Philipp har samma hårfärg, hud och ögon. Men den rena är syrier och den andra tysk. De är inte
lika, en föddes i den europeiska ekonomins motor och den andra i landet där man fäller bomber som finansieras av andra länder.

”Efter att jag byggde min framtid i Syrien, försvann Syrien” säger den 16-åriga pojken med resignation. Abdel mindes med oändlig
sorg att Syrien inte var alltid så, medan Philipp undrar varför man födds vardera sidan av en gräns som ger till vissa, fred och
möjligheter.