Bismillah ar-Rahman ar-Rahim (I Allahs namn, Den Barmhärtigast, Den Nåderikes).

Som det är bekant är Fiqh den vetenskap som studerar Sharia (islamisk lag) i allmänhet och de aspekter som rör
dyrkan och allt som rör de mänskliga relationer. Utan tvekan har Fiqh genom Islams historia förvärvat en
framstående rang bland muslimer när man internaliserar reglerna för dyrkan.

Men denna internalisering, enligt många muslimska tänkare, har så småningom skapat en polarisering som har gjort
att även om man känner i detalj fiqhs metoder och former, med dess undantag, det har uppstått en djup och intim
okunskap om varje handling av Ibadat (dyrkan). Därav den mekaniska rutin i vilket islams dyrkan har fallit för det
mesta under tiden. Det var marifas män, gnostikerna, som har hamstrat denna djupa känsla av ibadat. Dessa män,
sufier, även om de har drabbats av alla möjliga missförstånd och fientligheter, förblir bärarna av kärnan som
vanliga muslimer, obevekligt av en eller annan anledning, är på väg bort från.

Abu Hamid Muhammad Al-Ghazali, med djup kunskap om denna verklighet, redan under sin tid märkte de perversioner som
långsam införlivades i vanliga muslimers Ibadat. Därför skrev han sitt stora verk Ihya Ulum al-Din (”Återupplivande
av den religiösa vetenskapen”), ett kolossalt arbete, förmodligen utan like.

Ihya Ulum al-Din, som förklarade al-Ghazzali, var tänkt som ett försök att omskola befolkningen i en religiös
praxis som innebar en återhämtning av den djupa känslan av ibadat. Det vill säga att återvinna den andliga
betydelsen av var och en av de handlingar av islamisk tillbedjan, med de nödvändiga gnostiska insikter som ibadat
alltid haft i sitt ursprung.

Den kanoniska bönen (salat)

Al-Ghazzali, innan han förklarade den sanna känslan av salat (kanonisk bön) i sitt tidigare nämnda verk Ihya… ,
förklarar han först mysteriet som medföljer tahara (rening) eller al-wudu, tvagning. Detta koraniska bud som
innebär den nödvändiga förberedelsen för att vara klar att be, genom att bli av med föroreningar, fläckar, …
förklaras av Al-Ghazzali genom att fokusera på ett speciellt sätt i mysteriet (sirr), när man har uppfyllt dessa
liturgiska eller kanoniska regler. Enligt al-Ghazzali, det viktiga är inte hur mycket tvagning man gör och inte
heller graden av inre eller utåt hängivenhet när det utförs eller de upprepade böner som åtföljer tvagnings praxis.
Allt detta är ingenting utan avsikt, (att komma närmare Allah …) ibadats verkliga själ, meriters unika väsen. I
teorin är detta inneboende villkor kopplade till Ibadat, dyrkan i Islam, inte bara känd av varje muslimsk utövare,
men teoretiskt sätt är det utövat, men …

När det gäller bön (salat) är de interna krav som skall iakttas. Enligt Al-Ghazali är de följande:

• Först uppmärksamhet. I andra bud som zakat, fasta, osv., uppfyllandet av dem uppnås även utan att påkalla
  uppmärksamhet, med endast fullgörande av handlingen. Eftersom de är handlingar som till sin natur bryter med vår
  aptits naturliga anlag. Men i salat händer det motsatta. Den dagliga rutinen som etableras av en felaktig utförd
  vana, leder till att ljuden från våra böner, som vi säger, blir något så rutinmässig som steril, en koranisk
  recitation vars innebörd sällan lyssnas med uppmärksamhet, något som enligt imam Al-Ghazali, kan omöjligt förtjäna
  något i Allahs närvaro.

  Utan en ordentlig riktning i vår tacksamhet för de förmåner vi får, eller upprepade bedja om något för oss, ”utan
  uppmärksamhet på de uttalade ord, blir resultatet fullständig noll.” Och domen, ”Uppmärksamhet är bönens ande, utan
  det, är den död.”

• För det tredje, erkännandet av den gudomliga majestät (Al-Jalil) i relation till vår uttalade obetydlighet. En
  känsla som bör leda till vårt hjärtas darrande i Allahs närvaro.

• Och slutligen, fruktan för Allah som kommer från vår ständiga försummelse att följa sharia. Men i sanning ordet
  som uttrycks i Koranen är jashyat som går utöver den begränsade översättning av ”rädsla”, strängt uttryckt betyder
  det en överväldigande respekt för Allah. I själva Koranen uttrycks en annan typ av rädsla, khawf, som i verklighet
  utgör en enkel rädsla av världslig karaktär.

När vi står inför ett existentiellt, livshotande fara, blir vi faktiskt panikslagna och förtvivlade så att vår
förmåga att resonera och uttrycka en lösning blockeras. Men fruktan för Allah/Gud aktiverar visdomen från djupet av
vårt medvetande. Att frukta Allah medför en reaktion i syfte att undvika den skadliga, det korrumperade, det onda.
Fruktan för Allah, jashyat, återaktiverar visdomen, urskillningen och all kunskap. Inte bara för hur mycket Allahs
majestät förtjänar, men också för hur mycket vi är skyldiga.

Dessa fyra förutsättningar är nödvändiga för bönen, men Imam Al-Ghazali betonar särskilt den första,
uppmärksamheten, eftersom distraktionerna förstör salat. Vår imam betonar försiktigheten. Så säger Al-Ghazzali att
asketerna ber, med perfekt uppmärksamhet.

För att neutralisera dessa distraktioner, råder oss imamen, förutom att söka oss till en plats isolerad från ljud
utifrån när vi ber i ett rum utanför moskén, att fokusera uppmärksamheten när vi börjar läsa bönen och undvika
sammanslutning av bilder som för med sig andra tankar som leder till att bönen blir något helt mekanisk. Om denna
åtgärd inte är tillräcklig, påminner oss Imam Al-Ghazzali, att då finns det onda i den bedjandes hjärta, kopplat
till världen genom starka band som gör att denne brukar glömma Allah/Gud, och därför är det inte ovanligt att han
blir distraherad.

Vid denna punkt rekommenderar Al-Ghazali detta alltför dåliga samhälle (kom ihåg att författaren vänder sig till
ett samhälle som fanns för mer än nio sekler sedan, som enligt honom var alltför påverkad av världsliga
attraktioner. Vad skulle han tycka av vårt samhälle idag vars främsta religion är hedonism och en överdriven och
neurotisk konsumtion?), om allt det man har föreslagit är inte möjligt att uppfylla, då är det, ”bättre att be lite
och rätt, än mycket och distraherad.”

Wa Allahu aalam (Endast Allah vet!).