Amin Elias – Saphirnews

Oavsett reaktionen från de olika libanesiska partierna mot det, förkunnelsen den 1 september 1920 av staten
Stor Libanon av general Gouraud, den höga kommissionären för det franska mandatet, representerar inte
bara grundandet av cederträds landet som vi känner idag, men också det första erkännandet av detta land som ett
”ämne för internationell rätt”. (1) Det är dock klokt att försöka förstå invånarnas ställning gentemot denna nya
enhet. Denna unga stat som majoriteten av kristna och särskilt maroniterna betraktar som kulmen på deras
historia och ”förverkligandet av deras dröm” (2) är för majoriteten av muslimer och i synnerhet sunniterna
endast resultatet av den ”artificiella uppdelningen av regionen” (3) enligt de europeiska makternas aptit.

Tack vare flera interna och externa faktorer lyckades den libanesiska strömmen genomföra sitt nationella projekt
mot den arabiska strömmen, som önskade Libanons integration i ett enat och oberoende arabiskt Syrien under den
Hashemitiska dynastin, samtidigt som syrierna önskade ett förenat men decentraliserat Syrien under franskt
skydd.

Faktum är att ”den libanesiska identiteten” har sitt ursprung i Mutasarrifiyya på Libanonberget (en
administrativ enhet inom det ottomanska riket mellan 1861-1915), innan den främjades och försvarades av
Libanonberget och av den maronitiska kyrkan mellan 1918 och 1920. Med stöd av denna kyrka kristalliserades den
nationella identiteten, senare kallad ”libanism”, under 1900-talets första två decennier med stöden av
”libanesiska” intellektuella som Paul Noujaim, Youssif al-Sawda (grundare av den libanesiska alliansen), Tannous
Khayrallah, Antun Gemayel, Khairallah T. Khairallah, Michel Zakkur (grundare av al-Maarad) och Charles Corm.
Dessa strävanden och krav från ”libaneserna” överensstämde med den dominerande maktens intressen, vid den tiden
Frankrike.

Denna konvergens finner all sin symbolik i general Gourauds tal under förklaringen den 1 september 1920 på
trappan till hans bostad i tallskogen i Beirut i närvaro av den maronitiska patriarken och sunnimuftin. Gouraud
hälsar de två flaggorna och ropar ”Länge leva det stora Libanon, Länge leva Frankrike”, och lägger den sista
betoningen på ”unionen mellan de två folken, Frankrike och Libanon, vars bild kommer att bäras av den trefärgade
flaggan som blev, med cedern i mitten, libanesernas nationella flagga”. (4) 1926:s konstitution lägger till
ytterligare en grund för att förvandla staten Stora Libanon till ”Den libanesiska republiken”. Debatten mellan
övervägande kristna libanesiska nationalister och de övervägande muslimska araberna är dock fortsatt hård.

1936, en viktig vändpunkt i Libanons politiska historia

Med hänvisning till dess ursprung i den feniciska civilisationen och tiden för de två emirerna Fakhreddine
(1591-1635) och Bashir (1767-1850) försvarade de libanesiska nationalisterna sin nya enhet inom dess ”naturliga
gränser”. Å andra sidan ville de arabiska nationalisterna att regionerna som ”hade avskilts från Syrien och
lades till Libanonberget” skulle den 1 september 1920 återvända till Syrien.

Efter exemplet med deras motsvarigheter i Syrien som grundade ”det nationella blocket”, skapade den 27 oktober
1927 de arabiska nationalisterna i Libanon samtidigt ett forum i Beirut, ”Kustkonferensen”, vars huvudsyfte var
att kämpa för unionen med den arabiska Syrien. Det var nio år senare, 1936, året för de fransk-syriska (9
september 1936) och fransk-libanesiska (13 november 1936) fördrag som en ”mellanström” kristalliserades för att
sammanföra båda lägren för att kämpa för Libanons oberoende. Det året, 1936, blev det verkligen en viktig
vändpunkt i Libanons politiska historia.

Samtidigt med den politiska förändringen i Frankrike till följd av framgången för folkfronten i valet i juni
1936 och en ny regering under ledning av Léon Blum, en händelse som gör slut med de två fördragen, kommer det
libanesiska politiska landskapet att i sin tur uppleva djupgående förändringar. Under denna period präglades
libanesisk politik främst av duellen mellan två läger med två maronitledare: Émile Eddé och Béchara al-Khoury.

Den första, chefen för det nationella (libanesiska) blocket, utbildad av jesuiterna som studerade juridik i
Frankrike där han doktorerade i Aix-en-Provence, var helt knuten till kopplingarna mellan Libanon och Frankrike
och till den franska kulturen. Den andra, chef för det konstitutionella blocket, med juridisk utbildning, är
mindre knuten till en stark allians med Frankrike och mer fokuserad på arabisktalande kultur.

Efter att hans rival Émile Eddé tog över presidentskapet för den libanesiska republiken den 20 januari 1936,
förstod Béchara al-Khoury behovet av att nå ut till medborgare utanför hans maronitiska samhälle så att han en
dag skulle få chansen att besegra sin konkurrent och vinna presidentskapet. Å andra sidan började den maronitiska
patriarken Antun Arida, som satt i Bkérké, maronismen och libanesismens citadell och som var garant för de
historiska libanesiska-franska relationerna, inte bara ta avstånd från protektoratets myndigheter som ett
resultat av flera ekonomiska kriser (särskilt tobakskrisen 1935), men också att vara öppen för möjligheten till
oberoende och frigörelse gentemot nämnda myndigheter. Efter ett samtal med ledarna för det syriska nationella
blocket tillkännagav Arida sin önskan att sätta stopp för skillnaderna mellan libanesiska och arabiska
nationalister och att etablera nya förbindelser mellan Libanon och Syrien baserade på ”solidaritet” och ”ett
fullständigt avtal” under deras två separata enheter.

Låt oss här notera att en av de mest direkta resultat av de två fördragen är det syriska arabiska
nationalisternas uttryckliga erkännande av den libanesisk-syriska gränsen, vilket sätter stopp för varje anspråk
att förena med Syrien de övervägande muslimska regionerna som lades till Libanonberget. Från och med då inser de
arabiska nationalisterna i Libanon att deras sak var förlorad. Sunniterna i Libanon var besvikna över sina
syriska bröder och stod inför de fait accompli som innebar att Libanon definitivt existerar inom sina gränser
förklarade 1920. Trots de få manifestationerna av vägran, som ibland uttrycktes med våld i Tripoli och Beirut i
oktober 1936, och ibland av hårda kontroverser mellan sunnitiska protester, som Bayruts och maroniternas, som
al-Bashir, slutade de med att acceptera och erkänna verkligheten.

Det är i detta sammanhang som Qazim al-Solh framträder, en ung sunnitisk advokat, intellektuell, ägare till
dagstidningen Al-Nida och kusin till Riad al-Solh, arabisk nationalist och nästa ledare för den första
självständighetsregeringen 1943.

I artikeln ”Problemet med union och separation i Libanon” (5) som han publicerade i dagbladet al-Nahar i mars
1936, uttryckte Qazim al-Solh sitt motstånd mot resolutionerna från Coast of Conference organiserad den 10 mars
1936 av Salim Ali Salam och krävde nedmonteringen av staten Stor Libanon. Han förklarade för sina kamrater såväl
som för arabiska nationalister att det enda sättet att vinna över kristna, och i synnerhet maroniterna, för den
arabiska saken är att acceptera staten Libanon och att slåss tillsammans med de kristna för dess oberoende,
nödvändigt villkor innan realiseringen av unionen mellan de olika arabstaterna, och inte bara mellan Libanon och
Syrien.

Samtidigt som han insisterade på behovet av att skilja frågan om ”union” från ”islamism”, uttryckte Qazim
al-Solh sin önskan att en sådan union ”öppet diskuterades” av alla berörda folk, inklusive Libanons kristna, och
”enhälligt acceptera det”. I juli 1936 skrev en annan ung sunnitisk ledare, Salah Bayhum, ett ”brev till den
franskspråkiga tidningen i Beirut, L’Orient, där man krävde en effektiv union av alla samhällen, nödvändig för
säkerheten” för den nationella existensen i Libanon. Detta förslag som lanserades av Qazim al-Solh hörsammades
av många kristna och muslimer och förvandlades till en grund för en förståelse mellan libaneser av olika
trosuppfattningar och kom att bli hörnstenen i den ”libanesiska formeln” 1943. (6)

Två år senare, 1938, tog en libanesisk maronit, Yussif al-Sawda, över. Genom att samla ett stort antal
intellektuella, politiker och journalister i sitt hem åtog sig den senare att leda arbetet med att bygga en
”libanesisk nationell pakt”. Efter flera möten upprättades en text med tio artiklar som antogs den 6 september
1938. Flera principer förekom i den, varav de mest grundläggande är ”Libanons totala oberoende inom dess
nuvarande gränser (1920)”, ”jämställdhet mellan alla libaneser”, ”förstärkning av banden mellan Libanon och
arabstaterna”, ”enande av nationell kultur”, “antagande av arabiska som enda officiella språk” och “genomförande
av hela utövande av konstitutionella friheter”.

Det är vid denna pakt som de två libanesiska ledarna, Béchara el-Khoury och Riad Solh enades 1943 innan de
gemensamt vann lagstiftningsvalet. Det resulterade i att Béchara al-Khoury valdes den 21 september till
president för den libanesiska republiken. I enlighet med deras överenskommelse valde han Riad Solh som
premiärminister med en mycket specifik uppgift: att befria den libanesiska konstitutionen från alla artiklar som
förankrar det franska mandatet. Den 8 november 1943 antog kammaren enhälligt den föreslagna ändringen av
konstitutionen som presenterades av Solhs regering genom separat omröstning om var och en av dess artiklar.

Libanon, en arena för andras konflikter men också för splittringen mellan dess söner själva

Efter att självständigheten förvärvades den 22 november 1943 arbetade den libanesiska regeringen för det
arabiska och internationella erkännandet av Libanon. Denna unga stat stod emellertid inför regionala utmaningar,
bland annat oenigheten mellan arabiska länder över ledningen av den arabiska världen, tillkännagivandet av
staten Israel av David Ben-Gurion den 14 maj 1948, vilket resulterade i de arabiska arméernas nederlag och över
250 000 palestiniers flykt till libanesiskt territorium och maktövertagandet av militära diktaturer i de flesta
arabisktalande länder.

Även om det lyckades skydda sin liberala och demokratiska natur och gå in i en fas som beskrivs som guldåldern
mellan 1943 och 1968, föll Libanon under tyngden av interna och externa komplikationer och från och med 1969
blev den arena inte bara för andras konflikter utan också för splittringen mellan dess söner själva.

Fram till idag har detta lilla land, som firar mitt i sorgen sitt första och kanske sitt sista hundraårsjubileum,
aldrig hittat balansen. Resultatet av 30 år av dålig förvaltning (1990-2020) som säkerställts av en medelmåttig
och kriminell politisk klass (en allians mellan krigsentreprenörer, före detta milisledare, affärsmän och
maffior och några religiösa ledare) har lämnat Libanon i ett misslyckat tillstånd.

2020 finner libaneserna delade mellan två tendenser: en första som betraktar sitt land som ett historiskt fel
som mycket snart kommer att leda till mer sekterisk fragmentering, till ekonomisk konkurs och slutligen till den
libanesiska statens fall, och en andra som fortfarande tror på den libanesiska identitetens soliditet och det
faktum att detta land är en produkt av en vilja att leva tillsammans uttryckt i den nationella pakten.

Ekon från orden av en av de stora figurerna i den arabiska familjen al-Solh, Taqi al-Din al-Sulh, finns
fortfarande kvar: ”Libanon är det enda arabiska landet som är byggt som en enhet oberoende av andra arabiska
enheter på viljan hos en del av dess söner (som är kristna) och på den andra delens samtycke (som är muslimer).”
(7) Är vilja och samtycke verkligen pelare i begreppet ”modern nation”? Kommer de inte nära den ”vardagliga
folkomröstningen”, enligt Ernest Renan, ett väsentligt villkor för existensen av en nation och uttrycket för en
identitet?

Med detta sagt, kanske det här lilla landets historia fortfarande inte är över och att detta ”vackra och
minimala Libanon”, enligt uttrycket från det libanesiska Cenacles grundare, Michel Asmar (1914-1984), i frågan
om dess identitet, som nation, folket, staten och regimen, förblir ett projekt som ska förverkligas.

Anteckningar:

1 Antoine Khayr, Le Moutacarrifiyyat du Mont-Liban, doktorsavhandling i juridik, Beirut, fakulteten för juridik
och ekonomi, Saint Joseph University, 1968

2 Le Concile Patriarcal Maronite, 3: e volym. ”Maronitkyrkan och dagens värld”, text ”Maronitkyrkan och
politik”, Bkirki, 2006

3 Nadine Picadou, ”Den libanesiska frågan eller grundläggande tvetydigheter”, i Gérard D. Khoury (red.) Sélim
Takla 1895-1945. Ett bidrag till Libanons oberoende, Karthala – Dar an-Nahar, Paris – Beirut 2004

4 Edmond Rabbath, Det historiska bildandet av det politiska och konstitutionella Libanon. Syntesuppsats,
Lebanese University Publications, Beirut, 1986

5 Qazim al-Sulh, Mushkilat al-ittisal wa al-infisal fi Lubnan (Problemet med union och separation i Libanon),
Beirut, 1937. Maurice Gemayelsamling förvaras vid Université Saint-Esprit i Kaslik – Libanon

6 Ahmad Baydun, Al-Sigha, al-mithaq, al-dustur (Formeln, pakten, konstitutionen), Dar al-Nahar, Beirut 2003

7 Taqi al-Din al-SULH, ”Al-Nida’ al-Qawmi aqida wa nidal” (Den nationella kallelsen: lära och kamp),
Konferenserna i Cenacle, nr 2, 1954, Beirut, sid. 71-99. (Serie: Engagerade energier, levererade den 10 december
1953)

Amin Elias är specialist på idéhistorien i det arab-medelhavsrummet. Han är biträdande professor vid Libanesiska
Universitetet och Antonine Universet. Han har publicerat flera böcker på arabiska och franska, inklusive
Musulmans et laïcités (Peter Lang, 2014), Laïcité de chez nous (Dar Saer el-machreq, 2017), Le Cénacle Lebanais,
une tribune pour une science du Liban (l ’Harmattan, 2019), Le grand Liban (Dar Saer el-Mashreq, 2020). Han
presenterade och översatte med Dominique Avon Gamal el Banna, Islam, sekularism och frihet (Harmattan, 2013).