Farid Stambouli – Participation et Spiritualité Musulmanes

 

Ett ordspråk säger: ”När du är på botten det är då du ser vem som är med dig.”

Vi springer, vi mångdubblar uppgifter dag efter dag, vi tar hand om dem som betyder något för oss… och tiden går. Ramadan har kommit och gått. Den gav oss en stunds vila, en chans att andas lite i en svindlande värld.

Acceleration är synonymt med vår tid. Vi har inte längre tid att göra någonting. Och Ramadan gav oss lite syre, men det finns inte längre där. Och för oss är det kanske ännu svårare eftersom vi återvänder till livets stora gryta, som fortsätter att tillaga oss långsamt för att servera oss perfekt till systemet. Och här är vi på botten.

 

Botten

Vilken konstig bild, eller hur? Alla förstår vad det innebär att vara på botten eftersom vi alla har haft en liknande upplevelse.

En artificiell intelligens skulle inte förstå den här bilden, eller så skulle den analysera den med kall objektivitet. Men en människa vet hur det är att befinna sig i ett hål, och människorna runt omkring en går förbi utan att se en. Du är där och du kan inte se någon väg ut. Det är mörkt och kallt, och du är vilse.

Det är omöjligt att ta sig upp ur hålet utan att en utsträckt hand drar upp dig. Men när detta hål är så djupt och så svart att ingen mänsklig hand kan göra någonting för dig, när livets kapplöpning plötsligt stannar, när alla gårdagens nödsituationer verkar så meningslösa på botten av hålet, när hela livet verkar outhärdligt, absurt, och när tanken på att stänga av allt och upphöra att existera korsar ditt sinne… då är du på botten av detta hål. Detta hål som ligger inom dig.

Du är som en skugga av dig själv som fortsätter att gå bland andra. Vi tvingar oss själva att le, vi fortsätter att göra gester som verkar absurda för oss. Och ingen märker att vi är väldigt långt borta, väldigt djupt inne i vårt hål.

Detta existentiella hål, inte ens psykiatriska specialister kan göra någonting för oss, förutom att vagga våra mörka tankar och förvirra våra sinnen så att vi fortsätter att äta, dricka och andas. Men är det allt en människa behöver i detta liv?

 

Detta hål… ett möte

Så här är vi, vi ska avslöja en hemlighet för varandra. Detta hål vi befinner oss i är den enda platsen Han fann för att möta oss! Vi sprang genom detta liv, stolta, fulla av passion, och vi hörde Honom inte när Han kallade på oss. Vi reste världen runt och utforskade dess mest underbara vrår, men vi såg Honom inte. Vi tillbringade timmar med att skratta med våra vänner eller titta på videor, men vi misstänkte inte ens Hans existens.

Så Han sökte upp en plats där vi kunde vara ensamma med oss. Ingen kan komma in på denna plats. Ingen kan ta oss ut. Ingen kan röra oss. Han har ordnat möten med oss ​​där.

Varför all denna ansträngning? Så att vi äntligen kan se Honom! Varför all denna spektakel? Så att vi äntligen kan höra Honom!

 

En oerhörd glädje

Behöver Skaparen sin obetydliga varelse, så irrelevant för andra varelser? Om vi ​​försvann, vem skulle sörja oss till den grad att de inte längre lever sitt eget liv? Ingen!

Låt oss nu, från botten av hålet, öppna våra ögon och se Vem som är med oss. Alla dessa ansträngningar att slita oss loss från våra dagliga liv och föra oss till botten av vår grop så att vi förstår att Han älskar oss.

Till alla som tror att vi tillskriver Gud en känsla som inte passar Honom, inbjuder vi dem att lyssna på dessa ord från profeten, frid vare med honom, när han ger exemplet med en man som är vilse i öknen med sin häst lastad med proviant och vatten. Hans häst flyr, och där är den här mannen som tror att han är vilse. Sedan, efter att ha trott att han skulle dö, hittar han sin häst igen.

Denna livsglädje som återvinns efter en säker död, använde profeten, frid vare med honom, som ett exempel för att beskriva Skaparens glädje som finner Sina varelser när de ångrar sig till Honom: ”Gud är lyckligare med Sin tjänares ånger än en av er som hittar sin häst efter att ha förlorat den i en öken och ogästvänligt land.” (Bukhari)

 

Och när vi kommer ut ur den…

Vi är på botten av hålet, låt oss se på Vem som är med oss. Vi kommer att bli förvånade över vad Han kan göra för oss. Och när vi sedan är ute ur vårt hål, låt oss inte glömma vad Han har gjort för oss, för Han låter sig inte lätt bli känd.

I detta liv måste vi anstränga oss för att nå Honom. Skulle Han som skapade kärleken vara främmande för denna känsla?

Till alla som skulle bedöma att Gud tillskrivs en känsla som inte anstår Honom, låt dem läsa i Koranen: Säg [Muhammad]: ”Om ni älskar Gud, följ mig och Gud skall älska er och förlåta er era synder. Gud är ständigt förlåtande, barmhärtig.” (3:31)