Ramzy Baroud – The Palestine Chronicle

Medan många nationer ibland tillgriper ett ”undantagstillstånd” för att hantera tillfälliga kriser, existerar Israel i ett permanent undantagstillstånd. Denna israeliska undantag är själva kärnan i den instabilitet som plågar Mellanöstern.

Begreppet undantagstillstånd går tillbaka till det romerska justitium, en juridisk mekanism för att upphäva lagen under tider av civil oro. Den moderna förståelsen formades dock av den tyske juristen Carl Schmitt, som berömt skrev att ”suveränen är den som beslutar om undantaget”. Medan Schmitts egen historia som jurist för Tredje riket fungerar som en kylig påminnelse om vart sådana teorier kan leda, ger hans arbete en obestridligt korrekt anatomi av rå makt: det avslöjar hur en härskare som stiftar lagar också har makten att avfärda dem, under förevändning att ingen konstitution kan förutse varje möjlig kris.

Det hävdas ofta att Israel, en självutnämnd demokrati, fortfarande saknar en formell konstitution eftersom ett sådant dokument skulle tvinga landet att definiera sina gränser – en problematisk möjlighet för en bosättar-kolonial regim med en omättlig aptit för expansion. Men det finns en annan förklaring: genom att agera utifrån ”grundlagar” snarare än en konstitution undviker Israel ett omfattande rättssystem som skulle anpassa det till de globalt accepterade grunderna för internationell rätt. Utan en konstitution existerar Israel i ett juridiskt vakuum där ”undantaget” är regeln. I detta utrymme är raslagar, territoriell expansion och till och med folkmord tillåtna så länge de passar statens omedelbara agenda.

Att isolera specifika exempel för att illustrera denna punkt är en skrämmande uppgift, främst för att nästan varje relevant uttalande från israeliska tjänstemän – särskilt under folkmordet i Gaza – är en lärobok i israelisk exceptionalism. Tänk på Israels obevekliga angrepp på UNRWA, det FN-mandaterade organ som ansvarar för miljontals palestinska flyktingars överlevnad. I årtionden har Israel strävat efter att UNRWA avvecklas av en anledning: det är den enda globala institutionen som förhindrar ett totalt utplånande av palestinska flyktingars rättigheter. Dessa rättigheter är inte bara klagomål; de är fast förankrade i internationell rätt, framför allt genom FN:s resolution 194.

Även om UNRWA inte är en politisk organisation i funktionell mening, är dess existens djupt politisk. För det första står den som ett institutionellt arv från en specifik politisk historia; för det andra, och ännu viktigare, säkerställer dess närvaro att den palestinska flyktingen förblir en erkänd politisk enhet. Genom att existera bevarar UNRWA flyktingens status som en subjekt med den lagliga rätten att kräva en återkomst till det historiska Palestina – ett krav som ”undantagsstaten” försöker tysta permanent.

I oktober 2024 lagstiftade Israel ensidigt om nedläggningen av UNRWA och hävdade därmed återigen sitt ”undantag” inom hela FN:s ramverk. ”Det är dags för det internationella samfundet (…) att inse att UNRWA:s uppdrag måste upphöra”, hade premiärminister Benjamin Netanyahu redan förklarat den 31 januari 2024 och signalerat den kommande utplåningen. Denna retorik nådde sin fysiska slutpunkt den 20 januari, då UNRWA:s högkvarter i det ockuperade Jerusalem demolerades av den israeliska militären i närvaro av den nationella säkerhetsministern Itamar Ben-Gvir.

”En historisk dag!” tillkännagav Ben-Gvir samma datum. ”Idag drivs dessa terroranhängare ut.” Denna fruktansvärda handling möttes av blyga svar, tysta farhågor eller total tystnad från just de makter som har till uppgift att hindra stater från att positionera sig över lagen.

Genom att låta detta israeliska ”undantag” stå obestridligt har det internationella samfundet i praktiken sanktionerat rivningen av sina egna rättsliga grundvalar.

Tidigare maskerade israeliska ledare sina verkliga avsikter med språket ”ljus för nationerna”, som projicerade en ledstjärna av moral samtidigt som de utövade våld, etnisk rensning och militär ockupation på marken. Folkmordet i Gaza har dock skalat bort dessa förevändningar. För första gången återspeglar den israeliska retoriken fullt ut ett undantagstillstånd där lagen inte bara ignoreras, utan strukturellt upphävs.

”Ingen i världen kommer att låta oss svälta två miljoner medborgare, även om det kan vara berättigat och moraliskt förrän de återlämnar gisslan till oss”, medgav finansminister Bezalel Smotrich den 5 augusti 2024. Denna ”berättigade och moraliska” hållning avslöjar en lokaliserad moral som tillåter utrotning av en befolkning som en etiskt försvarbar handling. Ändå ljög Smotrich också; världen har inte gjort något praktiskt för att avskräcka Israel från sin brutala pulverisering av Gaza.

Det globala samfundet förblev overksamt även när Smotrich den 6 maj 2025 förklarade att Gaza skulle ”förstöras helt” och befolkningen ”koncentreras till en smal remsa”. Idag är den visionen verklighet: en folkmordsutmattad befolkning är begränsad till ungefär 45 % av territoriet, medan resten förblir tom under israelisk militär kontroll.

Netanyahu själv, som har utvidgat undantagstillståndet bortom alla föregångare, definierade denna nya verklighet under ett kabinettmöte den 26 oktober 2025: ”Israel är en suverän stat… Vår säkerhetspolitik ligger i våra egna händer. Israel söker inte någons godkännande för det.” Här definierar Netanyahu suveränitet som den råa makten att agera – inklusive folkmord – utan hänsyn till internationell rätt eller mänskliga rättigheter.

Om alla stater antog detta skulle världen hamna i en laglös frenesi. I sitt banbrytande undantagstillstånd diagnostiserade Giorgio Agamben detta ”tomrum” – ett utrymme där lagen är upphävd men ”lagens kraft” förblir rent våld. Medan hans senaste ställningstaganden har splittrat den akademiska världen, förblir hans kritik av undantaget som ett permanent styrningsverktyg en oumbärlig lins för att förstå utplånandet av palestinskt liv.

Israel har redan skapat det tomrummet. I händerna på ett folkmordsbenäget bosättnings-kolonialt samhälle är undantagstillståndet en obeveklig mardröm som inte kommer att sluta vid Palestinas gränser. Om detta ”undantag” tillåts bli det permanenta regionala styret kommer ingen nation i Mellanöstern att skonas. Tid är av yttersta vikt.

Original text: The Death of Law: Israel’s Permanent State of Exception is a Warning to the World