Ziad Medoukh – Saphirnews

 

Utöver mina vittnesbörd försöker jag vara till tjänst för ungdomar och barn. Jag arbetar med dem dagligen, jag försöker lugna dem, stärka deras moral, de som ofta är traumatiserade av denna skrämmande situation. Jag organiserar aktioner och aktiviteter för dem, och jag försöker integrera dem i olika handlingar så att de är aktiva i samhället och känner sig användbara.

Vi diskuterar, vi utbyter med ungdomar, akademiker och studenter på plats i Gaza City eller via Internet med ungdomar som har åkt söderut. Unga fransktalande människor frågar min åsikt när de vill publicera en artikel eller ett inlägg på sociala nätverk.

Trots vårt dagliga lidande under detta blodbad, uppskattade vi mycket solidaritetsdemonstrationer med civilbefolkningen i Gaza runt om i världen, och i synnerhet upproret vid universiteten. Mobiliseringen på amerikanska universitetsområden var i första hand för oss, rädda och förskräckta palestinier i Gaza under bomberna, en överraskning och en lättnad på samma gång. En överraskning, eftersom vi förväntade oss demonstrationer vid arabiska och europeiska universitet eftersom vi, sedan kriget i Vietnam 1974, inte minns mobiliseringar vid amerikanska universitet för en sak eller en kamp i världen. En lättnad också eftersom vi ansåg att vår kamp är legitim och att de amerikanska studenterna förstod att palestinierna genomgår folkmord och att de är offer för en apartheidregim.

 

Ett starkt budskap riktat till ungdomarna i Gaza

Befolkningen i Gaza, i synnerhet ungdomar och studenter, uppskattade dessa mobiliseringar mycket, särskilt eftersom de ägde rum på många amerikanska campus över hela landet, trots förtrycket av polisen och polisens ledning vid vissa universitet.

Som professor blev jag berörd av den fortsatta mobiliseringen av dessa studenter i månader och månader fram till slutet av läsåret, och av deras beslutsamhet att kräva rättvisa för Gaza. Framför allt var det ett starkt budskap riktat till ungdomarna i Gaza att de inte kommer att överges, att de inte kommer att vara ensamma och att överallt i världen, och i synnerhet i USA, det land som stöder ockupation, det finns unga människor som mobiliserar för att kräva ett slut på amerikanska investeringar i israeliska universitet, och att dessa amerikanska studenter har lyckats på flera universitet att sätta stopp för samarbetsprojekt med ockupationsuniversiteten.

Denna mobilisering följdes sedan av studenter vid franska, brittiska, italienska och spanska universitet och vid andra asiatiska universitet. Den palestinska saken är en sak för rättvisa, och den fruktansvärda aggressionen mot civila i Gaza måste upphöra omedelbart.

Under dessa tragiska händelser fanns det vissa inslag av hopp och lättnad, särskilt med de modiga besluten från Internationella domstolen i juni 2024, som kvalificerade den israeliska ockupationen av de palestinska områdena som olaglig. Internationella brottmålsdomstolens (ICC) önskan att ställa israeliska brottslingar inför rätta för massakrerna som begåtts på Gazaremsan välkomnades också starkt av palestinierna.

Jag fick veta om dessa beslut med stor lättnad, men för oss palestinier är det viktigaste genomförandet av dessa beslut på plats. Som medborgare som är under eld väntar vi fortfarande på en lösning, en öppning, en förändring för att få ett slut på vårt lidande som pågått i ett år nu. Men världen måste gå över till att kräva tillämpning av internationell rätt av en ockupationsmakt som försummar alla överenskommelser, konventioner och beslut.

 

Hoppas på förändring

Från 1947 till idag har dussintals internationella beslut om Palestina och den israelisk-palestinska konflikten inte genomförts, och inga sanktioner har vidtagits mot den israeliska staten, som åtnjuter total straffrihet. Detta visar än en gång att det internationella samfundet inte har modet att utmana ockupationen medan internationell lag kränks i de palestinska territorierna.

Trots allt detta hoppas vi på förändring, en tillämpning av lagen på plats och ett slut på denna ockupation genom rättvisa. Civilbefolkningen i Gaza mötte dessa blodiga attacker med anmärkningsvärd vilja och exemplariskt tålamod trots deras lidande och antalet offer som ökar för varje dag.

Även om den palestinska befolkningen är övergiven åt sitt öde, ger den lärdomar av mod till hela världen genom sitt historiska motstånd, sin exemplariska motståndskraft och sin fäste vid sitt land trots denna avskyvärda situation.

Inför detta blodbad, dessa attacker, denna beskjutning, finns det många känslor bland palestinierna i Gaza. En känsla av stolthet redan: de håller fast, fortsätter att möta denna fruktansvärda verklighet och gör motstånd mot den femte militärmakten i världen tack vare sin uthållighet.

En känsla av oro också, eftersom ingen vet vad som väntar dem, särskilt med denna blinda armé som dödar och utrotar civila. Invånarna är oroliga för sina barn som inte har någon härbärge eller källare, oroliga att denna offensiv kommer att fortsätta utan att världen rör sig.

En känsla av ilska mot det internationella samfundet, delaktigt i israeliska brott, mot länder som kallar sig fria och demokratiska men som ger offentligt stöd till de israeliska ockupationsstyrkorna i deras blodiga aggressioner mot Gaza.

En känsla av indignation mot media som påstår sig vara objektiva, men som upprepar versionen av ockupanten, och mot så kallade människorättsorganisationer som inte ens kan fördöma dessa brott.

En känsla av lättnad att se demonstrationer av solidaritet över hela världen, att se miljontals människor av god vilja gå ut på gatorna i huvudstäder och städer för att uttrycka sin ilska mot israelisk barbari och i solidaritet med palestinierna i Gaza, som känner sig mindre ensamma med hjälp av dessa folkaktioner.

En känsla av förtroende, eftersom vår befolkning är självsäker, den vet hur den ska anpassa sig till denna situation, den tolererar det outhärdliga, den behåller hoppet trots denna mordiska verklighet, trots detta folkmord och dessa brott mot mänskligheten.

Ett år senare är vårt budskap tydligt. Gaza är vårt land. Vi kommer aldrig att lämna, trots alla israeliska grymheter mot civilbefolkningen. Gaza förstörs igen, men livet fortsätter trots förlusterna. Familjerna håller sin smärta i sina hjärtan med allt tålamod. Och även om livet fortsätter i en mycket svår situation, så finns hoppet om att återuppbygga Gaza och hoppet om ett bättre liv kvarstår för alltid.

 

 

Ziad Medoukh är professor och chef för den franska avdelningen vid Al-Aqsa-universitetet i Gaza.