Nadina Ronc – Middle East Eye

 

När solen går ner över Srebrenica Memorial Center döljer en till synes lugn viloplats en fruktansvärd historia. Här ligger kvarlevorna av bosniska muslimer som brutalt mördades i juli 1995 av serbiska soldater under ledning av den nu dömde krigsförbrytaren general Ratko Mladic.

Stående mitt i ett hav av gravar är jag omsluten av en djup tystnad. Dessa gravar innehåller kroppar av män och pojkar som skildes från sina kvinnliga släktingar och avrättades.

I ett groteskt försök att dölja sina brott begravde och begravde om serberna kvarlevorna och spred kroppsdelar över flera massgravar. Det är därför som vissa gravar vid minnescentret endast innehåller delvis kvarlevor.

Den 11 juli kommer ytterligare 14 offer att begravas under högtidlighållandet av folkmordet i Srebrenica. Elva ytterligare uppsättningar kvarlevor har identifierats, men institutet för försvunna personer i Bosnien och Hercegovina väntar på familjetillstånd för att begrava dem. Familjer hoppas ofta att mer kompletta lämningar kan hittas innan de lägger sina nära och kära till vila.

Att besöka Srebrenica-minnesmärket hade en djupgående inverkan på mig, vilket underströk det internationella samfundets misslyckande att upprätthålla löftet om ”aldrig mer”. Förintelsen var tänkt att fungera som en skarp påminnelse om konsekvenserna av okontrollerat hat, men historien har sett upprepade förfall.

Den 11 juli kommer överlevande, familjer och globala medborgare att samlas för att hedra minnena av de mer än 8 000 bosniska muslimer som dödats i Srebrenica. Denna åminnelse är inte bara en högtidlig hyllning till offren, utan en kraftfull påminnelse om det etniska våldets fasor och det bestående behovet av vaksamhet mot hat och intolerans.

Kriget i Bosnien och Hercegovina ansågs vara det värsta i Europa sedan andra världskriget, och Srebrenica är en fläck på mänskligheten som gjorde att folkmord kunde inträffa igen på europeisk mark. Det tog år för internationella domstolar att ställa förövarna inför rätta, med den globala responsen som allmänt kritiserades som otillräcklig och försenad.

 

”Aldrig mer”?

I nästan fyra år utspelade sig folkmord i Bosnien medan det internationella samfundet tittade på, utan att lyfta ett finger för att få slut på våldet. Engagemanget att ”aldrig mer”, ett löfte att förhindra framtida folkmord, verkar ofta ambitiöst. Jag ifrågasätter om det verkligen är universellt eller selektivt tillämpat.

När vi pausar för att minnas folkmordet i Srebrenica, utspelar sig en annan tragedi mer än 2 000 kilometer bort i Gaza, med rötter i den historiska ockupationen av Palestina. Detta faktum förbises ofta när västerländska ledare fokuserar på händelserna den 7 oktober, när Hamas inledde attacker inuti Israel.

Väst lägger ofta skulden på det palestinska folket och försummar det historiska sammanhanget av lidande som började med det brittiska imperiets Balfour-deklaration. Den oproportionerliga brutalitet som Israel antog i Gaza klassas inte som folkmord av västerländska ledarskap, som förblir tysta och delaktiga.

Under premiärminister Benjamin Netanyahu har israeliska styrkor riktat in sig på civila, inklusive sjukhuspatienter, och stämplat dem som Hamas snarare än att erkänna dem som civila och människor.

Som försvar mot Sydafrikas folkmordsanklagelser vid Internationella domstolen, argumenterade den israeliska juridiska rådgivaren Tal Becker att termen ”folkmord” inte bör missbrukas, och noterade att den myntades för att beskriva förintelsens grymheter. Att tillämpa denna term på Israels handlingar, sa han, skulle undergräva dess betydelse och avsikten bakom dess skapelse, vilket var att förhindra fasor som förintelsen.

Det är inte förvånande att israeliska tjänstemän har kontroversiella åsikter om folkmord utanför Förintelsen. Israels ambassadör i Serbien, Yahel Vilan, har sagt att märkningen av massmordet i Srebrenica som ett folkmord ”minskar betydelsen av den termen”.

Detta perspektiv speglar en tendens att reservera termen ”folkmord” uteslutande för Förintelsen, vilket potentiellt undergräver erkännandet av andra grymheter, även om massakern i Srebrenica dömdes som ett folkmord av Internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien 2004, och Internationella Domstolen fann 2007 Serbien skyldig till att ha misslyckats med att förhindra folkmord.

 

Västerländskt hyckleri

Det internationella samfundets åtagande att ”aldrig igen” ses ofta som att det tillämpas selektivt, snarare än att det upprätthålls allmänt. Detta påstående stöds av att undersöka olika massövergrepp under de senaste decennierna och svaren – eller bristen på sådana – från det globala samfundet.

Till exempel, trots varningar och bevis på eskalerande våld, misslyckades det internationella samfundet med att ingripa i tid för att förhindra massakern på omkring 800 000 tutsier och moderata hutuer under folkmordet i Rwanda. Detta belyste ett betydande bortfall i åtagandet ”aldrig mer”, som fortsätter idag i Gaza, där Israel massakrerar palestinier och förstör deras kulturarv, för att nästan få det att se ut som om de aldrig funnits på sin egen mark.

Nationella intressen och geopolitiska allianser formar ofta omfattningen och karaktären av internationella ingripanden. Länder är mer benägna att ingripa eller förbli tysta utifrån sina strategiska intressen. När det gäller Bosnien, ett land med muslimsk majoritet, ignorerades medborgarnas svåra situation under 1990-talet. Prioriteten verkade vara uppdelningen av Bosnien, snarare än att få ett slut på blodsutgjutelsen. En liknande situation utspelar sig nu i Gaza.

Medan Förintelsen etablerade ett ramverk för att ta itu med folkmord, har efterföljande grymheter avslöjat betydande luckor i tillämpningen av principen ”aldrig mer”. Skillnaden i svar belyser hur geopolitiska, ekonomiska och politiska faktorer ofta överskuggar det universella moraliska imperativet att förhindra och bestraffa folkmord.

Västvärldens trovärdighet har sviktat i Gaza. Aldrig mer kommer något västerländskt land att ha den moraliska auktoriteten att ropa ut kränkningar av mänskliga rättigheter i någon stat, misslyckade eller på annat sätt – eftersom de har varit tysta när brutalitet sänds live på våra tv-skärmar. Detta hyckleri undergräver själva principerna om rättvisa och mänsklighet som västvärlden påstår sig upprätthålla.

Folkmordet i Srebrenica står som en upprörande påminnelse om förmågan till mänsklig grymhet och de katastrofala konsekvenserna av hat och intolerans. När vi reflekterar över tragedin som utspelade sig i juli 1995 är det avgörande att hedra minnena av de mer än 8 000 bosniska män och pojkar som miste livet.

Detta mörka kapitel i historien understryker nödvändigheten av vaksamhet för att skydda mänskliga rättigheter och förhindra sådana grymheter i framtiden. Genom att satsa på utbildning, medvetenhet och rättvisa kan vi sträva efter att skapa en värld där sådana fasor aldrig upprepas. Arvet från folkmordet i Srebrenica måste fungera som en högtidlig uppmaning till handling, som formar en mer medkännande och rättvis värld – inte en som ser på att Gaza förintas.

 

 

Originaltext: War on Gaza: Did we learn nothing from the Srebrenica genocide?