Krig i Ukraina – alliansfrihet eller vägen till fred

Ousmane Timera – Verislam

Kriget är här, i Europa, detta är den fruktansvärda verklighet som konflikten i Ukraina tydliggör för oss. En fruktansvärd verklighet för
en region i världen, ett västerländskt läger, som är annars vant att exportera det överallt.

Kriget är här och, med det, dessa klippta liv, dessa förstörda städer, som i Irak, Libyen, Syrien, Afghanistan, Kongo, Palestina, i många
andra länder och idag i Ukraina. Men när det gäller de tidigare konflikterna vill den här sistnämnda föra in oss i en bedövande
dubbelmoral, en känslomässig karusell utan intelligens, som vill hindra oss från att förstå händelserna i deras breda historiska sekvens.
Vi uppmanas, på plats, att försvara ”det godas parti”, för ”mänskliga rättigheters” skuld som ändå ger sig själv ”rätten” att döda
kvinnor, barn och män på andra håll, att föra krig mot andra folk, utan någon respekt för denna ”internationella lag” som de påstår sig
försvara i just detta fall.

Låt inte våra humanistiska känslor gör oss naiva inför stormakternas manipulation av dem

Det är denna dubbelmoral hos västländerna, hos vårt land, Sverige, som faktiskt undergräver mänskliga rättigheter och deras respekt i
världen. Och som, i fallet med Ukraina, vars stöd till befolkningen är en moralisk plikt, fortfarande konfronterar oss med denna
outhärdliga dubbelmoral som visar världsledarskapets oförmåga, våra västländers oförmåga, att ta sig ur tribalismen, etnocentrismen och
överlägsenhetens tid.

För att de ukrainska offren inte är överlägsna i mänsklighet än de syriska, irakiska, afrikanska eller andra offren, för vilka alla dessa
fördömanden och sanktioner inte ägde rum. Deras flyktingar och invandrare som måste tas emot med värdighet skiljer sig inte i värdighet
från andra flyktingar och invandrare med icke-vit hud som just nu trycks tillbaka till det Ukraina de flyr från. Må våra humanistiska
känslor därför inte göra oss naiva inför stormakternas manipulation av dem, i enlighet med deras aptit och intressen.

Varken pro-Putin eller pro-NATO

Vi är inte pro-Putin och vi har inte glömt vad han gjorde i flera länder, särskilt muslimska, med massakrer och urskillningslösa
bombardemang av befolkningen i Tjetjenien, Syrien eller Libyen. Men det betyder inte att vi är pro-NATO med tanke på de fruktansvärda krig
som förs av denna militära organisation, USA i första hand i Irak, Afghanistan, Syrien, Libyen och i många andra regioner i världen,
direkt eller indirekt. Människans (eller den västerländska vita mannens?) rättigheter som alla viftar för att rättfärdiga sina handlingar
är bara en skärm som vi måste ta bort för att se verkligheten, fakta och agera för fred, bortom de krigförande gesterna från dem som inte
kommer själva att uppleva konsekvenserna av de bränderna från kriget som de tänder och uppmuntrar.

Det handlar därför om att ta rätt avstånd som gör det möjligt att frigöra sig från de två lägrens propaganda. Vi måste förstå de
geopolitiska och ekonomiska frågor som ligger till grund för denna konflikt och som i verkligheten är en del av en global omfördelning av
korten och maktbalansen mellan å ena sidan västmakterna som inte längre har monopol på supermakten, men vill behålla den, och å andra
sidan de (åter)uppväxande eurasiska makterna (främst Kina och Ryssland), som konkurrerar med dem om hegemoni.

Det är i detta globala sammanhang som vi måste förstå den västerländska önskan, genom USA och Nato, att hålla tillbaka Ryssland och stävja
Kinas framväxt, så att de inte utmanar sin överhöghet. Och det är i samma sammanhang som vi måste förstå den ryska politiken mot denna
strategi, vars ett av slagfälten är Ukraina, som vill gå in i Europeiska unionen och Nato, efter att tidigare pro-ryska ukrainska ledare
ersatts av andra pro-västerländska ledare i februari 2014, inklusive Ukrainas nuvarande president.

Det enda sättet är dialog och inte fördömande utan politisk horisont

Insatserna är kolossala och det verkar som att européerna har bestämt sig för att gå ur historien genom att inte positionera sig utifrån
sina intressen med fullständigt oberoende från USA. Detta i en medlingsstrategi mellan dem och Ryssland, genom att föreslå de sistnämnda
seriösa diplomatiska samtal som skulle sätta stopp för detta krig och därmed ge dem en viktig central roll i den globala omstrukturering
som pågår, och med respekt för de universella värden.

Om den ryska invasionen av Ukraina ska fördömas måste alla invasioner fördömas. Om diktaturer ska förvisas. Det måste göras med alla
diktaturer och inte stödja vissa mot deras folk, och anklaga andra regimer som inte är diktaturer och som stöds av deras befolkningar, för
att störta dem, destabilisera dem och råna deras resurser.

Det enda rimliga sättet, eller rösten, i den här situationen, om fred eftersträvas, är en alliansfrihet som låter alla komma till tals.
Det enda sättet är dialog och inte fördömande utan politisk horisont. Dialogen tar inte parti för någon av maktönskningarna och vet hur
man berättar för varandra om sina misstag samtidigt som den erbjuder dem en utväg som möter deras geostrategiska oro. Det är just det som
inte finns i propagandan och fördomarna, inte heller i den hjärndöda utomjordiskhet och den cyniska krigshetsaren, för att i slutändan
endast tjäna de energi, byggnads och militärindustriella intressen, som behöver lågintensiv konflikt för att hitta ekonomiska möjligheter.

Det är bara affärer, dödens business, och det är vår naivitet och vårt bibehållna hat som föder den. Låt oss vara opartiska, låt oss vara
för den diplomatiska lösningen. Låt oss vara smarta. Detta är den enda vägen till fred.