Vilka ämnen diskuteras i Koranen? Det omfattar flera sektioner. Koranen talar mest om Guds enhet och hur man lever ett liv
efter hans vilja. Andra ämnen är den religiösa läran om skapelse, civilrätt och straffrätt, judendomen, kristendomen,
polyteism, sociala värderingar, moral, historia, berättelser om de tidigare profeterna och vetenskap.

Koranen nämner de stora mänskliga exempel som profeterna i det förflutna var, den påminner oss om deras stora offer för att
sprida Guds budskap och de viktigaste bland dem var Noah, Abraham, Moses, Jesus och Mohammed. Koranen behandlar det sätt på
vilket profeternas anhängare, särskilt judar och kristna har levt eller inte enligt den profetiska budskap. Den diskuterar
också ödet hos nationerna i det förflutna som förkastade sina profeter som Noah och Lot. Den ger instruktioner om hur man
ska leva ett liv som behagar Gud. Den beordrar människan att be, fasta och ta hand om de behövande. Koranen diskuterar
frågor om mänskliga relationer, ibland i detalj, t.ex. lagar om arv och äktenskap, på ett sätt som delvis påminner om den
hebreiska bibeln, men utanför det Nya Testamentet. Koranen säger till människan att hon måste följa Guds instruktioner
enbart för Hans skull, inte för något världslig syfte. Den varnar dem som förkastar Guds budskap att de kommer att kastas i
Helvetets eld, och berättar om löften till dem som tar Guds budskap om den glädje som väntar på dem i Paradiset.

Koranen berättar den ursprungliga versionen av många av de berättelserna som finns i Bibeln, särskilt om Moses (som namnges
mer än någon annan person, följt av Farao, hans stora fiende och Koranens arketyp av mänsklig ondska). Däremot erbjuder den
inte en komplett berättelse som den som finns i Andra Moseboken. Koranen säger mycket om troendens moraliska och juridiska
skyldigheter men den innehåller inte någon lagens kod, som den som är mittpunkten i Femte Moseboken. Många passager i
Koranen kan väl beskrivas som en predikan, men medan predikantens röst i evangelierna är Jesus (under sin profetskap på
jorden), i Koranen är Guds, den Evige.

Vidare upprepar Koranen vissa verser och ämne då och då, den också ändrar plötsligt ämnet och ofta berättar i sammanfattad
form. Vi ser två skäl för denna funktion. Först tjänar ett språkligt syfte och är en av den klassiska arabiska retorikens
kraftfulla tekniker. För det andra, alla ämne i Koranen, oavsett hur olika de är, är lindade kring en röd tråd som löper
genom hela boken; att alla former av dyrkan som ägnas åt andra eller tillsammans med Gud är falska, och att lydnad till
honom och hans profeter, bland dem Muhammed, är en plikt. Koranen, till skillnad från Bibeln, inte nämner genealogier,
kronologisk detaljerade händelser eller historiska detaljer, men använder istället händelser, både från förr och nu, för
att illustrera dess centrala budskap. Därför när Koranen diskuterar honungens läkande egenskaper eller Jesus liv, är inte
ämnet i sig själva ändamål, men var och en är relaterad på ett eller annat sätt med det centrala budskapet; Guds enhet och
det profetiska budskap enhet. Oavsett ämne, hittar Koranen tillfälle för att ställa tillbaka diskussionen till dess centrala
tema.

En annan viktig punkt att notera är att Koranen inte uppenbarades på en gång, utan den avslöjades i delar över en period på
23 år. Som tidigare skrifter blev många passager avslöjade som svar på särskilda händelser. Ofta uppenbarades Koranen genom
ängeln Gabriel till Profeten Muhammed som ett svar på en fråga från de runt omkring honom, troende eller inte. Koranen
vänder sig till ”bokens folk” (en term som används av Koranen för judar och kristna), mänskligheten i allmänhet, de troende
och slutligen till Profeten själv som befallde honom att agera på ett visst sätt i vissa situationer eller den gav sitt
stöd eller tröst när han förlöjligades och avvisades. Att känna de historiska och sociala sammanhang klargör texten.

Några andra anmärkningsvärda egenskaper i koranens stil är följande:

1. Användningen av liknelser för att väcka läsarens nyfikenhet och förklara djupa sanningar.

2. Mer än två hundra passager börjar med det arabiska ordet Qul (”säg”) som uppmanar profeten Muhammed att läsa vad som
följer som svar på en fråga, för att förklara en fråga om tro eller att meddela en rättslig bestämmelse. Till exempel:

Säg: ”Ni, efterföljare av äldre tiders uppenbarelser, har ni ingenting annat emot oss än detta att vi tror på Gud och på
det som har uppenbarats för oss och på det som uppenbarades i äldre tid, medan ni [själva] – de flesta av er – är förhärdade
i trots och olydnad?” (5:59)

3. I vissa passager i koranen, svär Gud på Sin underbar skapelse för att förstärka ett argument eller skingra tvivel hos
lyssnarens sinne:

VID SOLEN och dess [bländande] sken,
och vid månen, när den lånar dess ljus!
Vid dagen, när den gör [jorden] synlig,
och vid natten, när den sveper [världen] i mörker!
Vid himlen och Den som har rest dess [valv],
och vid jorden och Den som har brett ut dess [yta]!
Vid människans väsen och Den som har format henne (91:1-7)

Ibland svär Gud vid sig själv:

Nej, vid din Herre! De är inte [sanna] troende förrän de sätter dig [Muhammad] som domare att döma mellan sig i alla sina
tvister och därefter inte i sitt inre har någon invändning mot dina beslut utan underkastar sig dem helt och fullt. (4:65)

4. Slutligen har Koranen vad som kallas för ”osammanhängande bokstäver” som består av bokstäverna i det arabiska alfabetet,
som tillsammans, har ingen betydelse i det arabiska lexikonet. Innebörden är känd bara av Gud. De visas i början av 29
suror, och när de reciteras, uttalas varje bokstav och inte orden de utgör. Till exempel i sura Al-Baqarah finns i den
första versen Alif-lam-Mim, tre bokstäverna från det arabiska alfabet som uttalas individuellt.

En person som inte är bekant med Koranen kommer att finna det lite svårt att läsa, särskilt i början, men om man håller
detta i minnet kommer man att vänja sig och, faktiskt, även att tycka så småningom att även en översättning, är verkligen
en djup bok, som inte kan jämföras med något annat.