Medan vissa forskare ser dessa profetiska ord (hadith) som problematiskt, många ser det också som mycket viktiga. Det är
viktigt att denna liknelse inte nödvändigtvis förstås enbart från en bokstavlig synpunkt men också med ett erkännande av
Hans attribut och inte Hans utseende. Det vill säga, att Gud skapade Adam (människan) för att återspegla Hans egenskaper.

Därför var och en av oss, som Adam (fvmh), har skapats till Guds avbild för att återspegla dessa attribut från en
praktisk synvinkel. Likaså vers 95:4 i Koranen säger: Vi har sannerligen skapat människan i den bästa skepnad .
Gud får oss ständigt att reflektera över ”tecken” i oss: FÖR DEM som har visshet i tron finns tecken [på Guds
allmakt överallt] på jorden, och inom er själva. Varför inte [öppna ögonen och] se…(51:20-21) alltså hänvisar
liknelsen till de befintliga tecknen inom oss.

Efter att ha diskuterat dessa profetiska ord, vågar vi säga att vi är vår vackra Skapares konstverk och ”tecknen” inom
oss är Hans attribut? Allt som finns inom oss och allt som rör oss själva, tillhör Gud (precis som vår kropp och sinnen,
det är också vårt sätt att tänka och beteende). Det finns ingenting i skapelsen som inte är perfekt. Skaparens attribut
visas i det på det bästa möjliga sätt.

Vad ska vi göra med denna befintliga verklighet? Ska vi vara stolta och vara arroganta, och låta oss ryckas med en vagn
som körs av vårt ego?

När vi är medvetna om att vi kan reflektera de gudomliga attributen, som speglar, är det vårt ansvar att utöka denna
potential och ständigt leva i denna verklighet. När vi gör något och återspeglar Hans stora barmhärtighet, måste vi
förstå att detta medlidande inte tillhör oss, utan det kommer från Gud. Vi är bara verktyg för att manifestera dessa
attribut.

Att förbättra denna potential innebär inte öka den, eftersom vi har begåvats med förmågan att reflektera dessa gudomliga
egenskaper. Vårt ansvar är att låta dessa namn återspeglas i oss utan att ”täcka dem.” Till exempel, om vi bestämmer oss
att inte spegla en av Guds namn: ”Den mest Medkännande” och agerar utan medkänsla, skadar vi vår potential och syftet
med vår skapelse. När vi låter dessa attribut bli uppenbarliga i oss, gör vi det med Guds tillåtelse. Med andra ord, när
vi hjälper någon genom att lyssna på ”den rösten” vi hör inom oss (att agera i enlighet med syfte för vilket vi
skapades), måste vi förstå att vi egentligen inte är källan till denna dygd, utan helt enkelt vi är speglar som
reflekterar Hans attribut.

Varje person har skapats med olika förmågor. Den lärde och poeten Rumi uttryckte det med dessa ord: ”Varje mugg skapad
av Gud är full, men vissa koppar är mindre än andra … Men alla har samma ansvar gentemot sin Skapare: Underkastelse.
Gud har gynnat oss med denna mugg för att använda våra förmågor med vår fulla kapacitet på det sättet mest behagar Gud.
Då kan vi fråga oss: ”Vad vill Gud ha från oss?” Vår Skapare ständigt utbildar oss med Sina böcker och Budbärare att
acceptera verkligheten som den är, för att inse att ingenting tillhör oss och att allt kommer från Gud.”

Vi har ett stort ansvar. Som människor bär vi skattens mest värdefulla juveler: Hans gudomliga egenskaper. Det spelar
ingen roll hur många år vi bär på dessa juveler om vi inte drar nytta av dem. Annars, om vi använder dem på bästa möjliga
sätt, gynnar det oss oerhört. Vi bör inte dölja dessa attribut som manifesteras i oss. Inte heller bör vi ta över (att
tillskriva oss) eller missbruka (felaktigt använda) dem.

Vi är skapade till Guds avbild. Vi har också begåvats med potential att manifestera de gudomliga egenskaperna för att
lära känna vår Skapare. Sålunda kan vi känna Gud genom vår egen existens. Därför består vårt ansvar som människor av två
delar, den första är att känna Gud (genom att erkänna Hans gudomliga egenskaper), den andra, att agera i enlighet med
det första konceptet.

Att känna Gud är tro (iman), att handla i enlighet med det, är handlingen (amel). Tron kommer före handling. Oundvikligen
att handla utan samvete leder till arrogans.