Den 25 april presenterades i Bryssel rapporten ”Begränsningar på muslimska kvinnornas klädsel i 28 EU-länder”. Det
handlar om en tidigare opublicerad studie genomförd av Open Society Justice initiativet med syfte att uppmärksamma de
olika förbud på religiösa kläder som idag finns i Europeiska unionens medlemsstater. Rapporten är en stor inventering av
de lagar och praxis som observerats i den privata och offentliga sektorn i 28 europeiska länder. Resultatet visar att
”ett av tre europeiska länder har infört begränsningar på religiös klädsel för muslimska kvinnor, på lokal eller
nationell nivå.”

Enligt Julie Pascoët, som är ansvarig opinionsbildare för det europeiska nätverket mot rasism (ENAR), den organisationen
som samlade den information på vilken bygger rapporten på i stor del, ”är det slående hur förbud mot religiös klädsel kan
presenteras som om de tillämpas på alla religiösa grupper på samma sätt, när de faktiskt riktar sig enbart mot muslimska
kvinnor”.

”’Neutralitets argument’ används ofta som en ursäkt för att diskriminera muslimska kvinnor” som ”bär bördan av Europas
islamofobi, könsdiskriminering, etnicitet och religion” säger hon.

Frankrike, ”leder” Europa i frågan om förbud

Rapportens huvudförfattare, Maryam H’madoun, noterar att även om ”vissa länder i EU har gjort restriktioner för
muslimska kvinnors religiösa klänning till en nationell fråga, är detta inte normen i Europa enligt denna rapport”.

Bland 28 EU-medlemsstaterna ”finns det bara åtta där muslimska kvinnors religiösa klädrestriktioner tillämpas” och sex
länder har antagit ”en form av förbud” i efterdyningarna av attackerna den 9/11 ”i samband med ökad islamofobi”, säger
rapporten. De åtta länderna i fråga är Tyskland, Österrike, Belgien, Bulgarien, Danmark, Spanien, Frankrike och
Italien.

Bland dessa länder är Frankrike det landet som har antagit rollen som ”ledare” i Europa, ”genom att anta förbud och
utforma mycket av diskursen genom sin omfattande rättspraxis och livliga offentliga debatt”. ”I länder som Belgien,
Tyskland, Nederländerna och Danmark har dagens franska tolkningar av statens neutralitet och sekularism blivit populära
och har åberopats för att motivera förbud inom den offentliga och privata arbetsmarknaden och inom utbildning, trots
olika institutionella sammanhang och historiska traditioner” förklarar hon.

”Dessutom finns lokala förbud i fem länder, vissa av dem har även nationella förbud” medan i 13 av de 28 EU-länderna
har ”förbud i praktiken rapporterats inom den institutionella och privata sfären”.

Inget förbud rapporterat i sex länder

Inget förbud eller förbudsförslag har dock rapporterats i sex länder: Kroatien, Cypern, Grekland, Polen, Portugal och
Rumänien. Dessutom har det skett en signifikant minskning av förbud i olika EU-länder, säger rapporten. Det noteras
också att ”i 22 länder har tidigare lagstiftningsförslag om att förbjuda huvudduk eller ansiktstäckande huvudduk
avvisats” dessutom ”i de flesta länder med rättspraxis har anställningsförbud inom den privata och offentliga sektorn,
inom utbildning och på andra ställen ogiltigförklarats genom domstolsbeslut eller omvänd efter mobilisering, protester
och handling på plats.”

För Malin Bjork, ledamot i Europaparlamentet och initiativtagare till presentationen av rapporten till
Europaparlamentet, ”inget företag, individ eller institution borde ha rätt att berätta för kvinnor hur de ska klä sig.
Det handlar om våra kroppar och våra val.” Om tron om att klädrestriktioner fungerar som ”en dörröppnare mot
diskriminering av muslimska kvinnor i arbetslivet”, betonar hon vikten av att motsätta sig ett försök att stigmatisera
och diskriminera muslimska kvinnor”.

”Denna rapport är viktig och aktuell”, sade parlamentsledamot Soraya Post, till stöd för Open Society initiativet. Med
stöd av artikel 18 i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, som ger rätt till religionsfrihet eller
tro för alla, påpekar hon att dessa förbud driver muslimska kvinnor ”till orättvisa val” i processen. eftersom de är
”tvungna att välja mellan deras religiösa frihet eller deras grundläggande rätt till anställning” trots att de redan
”står inför de högsta nivåerna av diskriminering och svårigheter”.